Vart går Norge efter valet?

Valet i Norge blev, som befarat, ett högerval. Högerpartierna gick framåt och har efter nästan en månads förhandlingar bildat regering. Marielle Leraand, vice ordförande för Rødt, är besviken, men framåtblickande, när Proletären ringer upp.

– Med tanke på vår målsättning, att ta en plats i stortinget, var resultatet förstås ett misslyckande, konstaterar hon.

Inför valet besökte Proletären ett Oslo mitt i valkampanjandet och Marielle Leraand berättade då om partiets kamp för en stortingsplats. Högervindarna till trots fanns förhoppning om att Rødt skulle knipa en plats. Det som behövdes var ungefär lika många röster som i förra valet tack vare att Oslo valkrets tilldelats fler mandat. Men partiet nådde inte ända fram.

En månad och ett valnederlag senare är den norska politiska himlen dystert mörkblå. Den rödgröna regeringen, under statsminister Jens Stoltenberg, förlorade sin majoritet. Istället har Norge nu en högerregering bestående av Høyre och Fremskrittspartiet, med stöd av Venstre och Kristelig Folkeparti.

De bägge sistnämnda partierna väljer alltså att stå utanför regeringen. Den kanske främsta orsaken är det kontroversiella Fremskrittspartiet. Det högerextrema partiet må ha en annan bakgrund än till exempel Sverigedemokraterna, men är samtidigt ett parti långt ut till höger.

Efter att rasistiska uttalanden om ”smyg-islamisering” uppmärksammats av bland annat svenska journalister, fick Venstre och Kristelig Folkeparti kalla fötter. Ett regeringssamarbete med rasister hade inte sett bra ut för partierna som profilerar sig som liberalt respektive kristdemokratiskt.

Marielle Leraand menar att en regering med Høyre och Fremskrittspartiet står mycket långt till höger, även med europeiska mått.

– Det är ett parti som motsvarar Dansk Folkeparti i Danmark eller Sverigedemokraterna i Sverige. Det kommer att påverka norsk politik mycket.

Men som det ser ut är det inte främst invandringspolitiken som kommer att förändras. I de överenskommelser som gjorts hittills syns inga drastiska åtgärder i frågan. Ordföranden för den breda organisationen Antirasistisk Senter, Rune Berglund Steen, säger tvärtom till den norska tidningen Klassekampen att åtstramningarna i invandringspolitiken är så små de kunnat bli i en regering som inkluderar Fremskrittspartiet.

Samtidigt kommer utsatta grupper att få det värre, menar Marielle Leraand.

– Taket för rasistiska utspel kommer att höjas, konstaterar hon och påpekar att hela samhällsdebatten flyttas åt höger.

– Det är samma tendens som i andra delar av Europa. Trots att Norge är ett rikt land och har klarat sig relativt bra från krisen vill Høyre och Fremskrittspartiet föra en krispolitik långt till höger. Det kommer att innebära samma typ av högerlösningar som i krisländerna. Fremskrittspartiet står för samma arbetarfientliga högerpolitik som Høyre och till exempel liberala Venstre.

Att det är arbetarfientlig högerpolitik som väntar stod klart en vecka efter att regeringsbildandet tillkännagivits. Efter regeringsförhandlingarna har en politisk plattform släppts med olika ”satsningar”. Här presenteras åtgärder som att sänka eller avskaffa förmögenhetsskatten och arvsskatten, höja tröskeln för tilläggsskatt, skattesänkningar för industrin, fler privata alternativ inom vård och omsorg, ”effektivisera” offentlig sektor, omorganisera den statliga järnvägen, beväpna den hittills obeväpnade polisen och fortsätta utvinna olja i ”högt tempo”.

– Vi har inte fått igenom allt, men väldigt mycket, var Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensens kommentar.

Åtgärd efter åtgärd vittnar om en högerpolitik med syfte att komma ikapp övriga europeiska stater i marknadsfundamentalism.

Norge är inte medlem i EU och har sluppit en del av de direktiv som bidragit till att slå sönder den svenska välfärdsstaten. Däremot är man medlem i den så kallade Europeiska frihandelssammanslutningen och en del av EES-avtalet, något som påtvingar Norge EU:s frihandelsregler och till exempel det ökända tjänstedirektivet som öppnat för arbetskraftsimport.

Det är med andra ord uppenbart att det norska kapitalet och dess högerpolitiker vill kunna göra samma sak som i resten av Europa. Privatisera, avreglera och pressa ned lönerna.

Inför valet var Rødt en av få röster som tydligt motsatte sig denna utveckling. Partiet krävde att Norge lämnar EES och att välfärden försvaras. Med ett krav på 100 procent beskattning på de rikastes miljardinkomster försökte man också uppmärksamma de enorma klyftorna i landet. Ändå räckte detta inte till. Rødt men också Sosialistisk Venstreparti, som suttit i regering tillsammans med socialdemokratiska Arbeiderpartiet och Senterpartiet, backade.

I Rødt pågår nu diskussioner och utvärderingar av valdeltagandet.

– Jag menar att vänstersidan måste satsa på att bygga utomparlamentariska rörelser. Utan en levande rörelse på gatan finns ingen möjlighet för partier som Rødt att växa. Tyvärr har det nedprioriterats till förmån för det parlamentariska, säger Marielle Leraand och drar paralleller till proteströrelsen mot Irakkriget.

– Då var vi tiotusentals på gatorna och Sosialistisk Venstreparti hade 20 procent av rösterna och hela partiet var engagerat i fredsrörelsen. Men idag är de knappt ens ett fredsparti.

Sosialistisk Venstreparti, SV, är svenska Vänsterpartiets systerorganisation. Åtta år av regeringssamarbete, fortsatt ökade klass-klyftor trots regeringens påstådda vänsterpolitik och stöd till Norges aggressiva utrikes-politik lämnade ett parti i upplösningstillstånd som med nöd och näppe höll sig över fyraprocentsspärren. Det borde kanske ha varit ett guldläge för Rødt. Efter valet tillhör Marielle Leraand dem som varnar för att Rødt riskerar att ta samma väg.

– Vi riskerar att slå in på en kurs mot ett komfortabelt centrum, den kurs som SV redan har gått.

Hon menar att studier måste ha en viktig roll.

– Det är viktigt att skola våra medlemmar i systemkritik. När etablissemanget till exempel slår på krigstrumman måste vi veta att vi har rätt.

I diskussionen inom partiet finns både de som vill satsa mer på specifika dagsfrågor och fackliga frågor och de som vill satsa brett på olika ideologiska och politiska frågor. Marielle Leraand tillhör de sistnämnda och menar att det måste finnas plats för både och.

Rødt är, trots partiets rötter, inget kommunistiskt parti. Men som en sammanslagning av kommunistiska AKP och Rød valgallianse har ambitionen varit att skapa ett revolutionärt socialistiskt arbetarparti med möjlighet att utmana etablissemanget och förändra samhället.

Vissa menar att många väljare inte såg någon skillnad mellan Rødt och Sosialistisk Venstreparti. Marielle Leraand håller med om att skillnaderna kan uppfattas som små och att partiet inte riktigt framstår som det parti det faktiskt är.

– Mycket i vårt partiprogram lyfts inte fram, vi hade tjänat på att visa att vi faktiskt är ett socialistiskt parti! Vi måste bli ett tydligt systemkritiskt alternativ.

• Finns risken att Rødt påverkas av högervindarna och går åt höger?
– Högervindarna påverkar förstås hela det politiska landskapet och gör det svårare att komma in i media, att prata systemkritik och om att avskaffa kapitalismen, helt klart. Jag tror vi åtminstone på sikt hade tjänat på att prata mer om att vi ska avskaffa kapitalismen och hur vi ska göra det. I den grad vi i ledningen pratar om socialism och systemkritik, sänder det ett budskap till våra medlemmar.

I maj nästa år har Rødt kongress. Fram till dess väntar många och tuffa diskussioner om bland annat principprogrammet.

– Ledningen måste tydligt visa vad man ska satsa på och vi måste diskutera vägen framåt och hur partiet ska byggas, avslutar Marielle Leraand.

Partiet Rødt befinner sig i en inte helt historiskt obekant situation. En stark höger har sedan 80-talets nyliberala våg och Sovjetunionens kollaps stått i princip ohotad i hela Europa. Flera kommunistpartier och vänsterpartier har sugits upp i etablissemanget, blivit ofarliga stödpartier åt socialdemokrater eller helt enkelt dött sotdöden.

Det återstår att se vilken väg Rødt tar.