De vill bli en rød röst i stortinget

Den norska valrörelsen har börjat hetta till. I Oslo hänger valplakaten tätt och bland valstugor vimlar röstvärvande kampanjarbetare. I valundersökningarna ser det ut som att den rödgröna regeringen, bestående av socialdemokratiska Arbeiderpartiet, vänstersocialdemokratiska Sosialistisk Venstreparti och mittenpartiet Senterpartiet, går mot nederlag.

För Marielle Leraand, som för Proletärens läsare sedan tidigare är känd för sitt engagemang i antiimperialistiska frågor, och partiet Rødt är frågan om vilken regering landet kommer att få inte huvudfrågan. De ser sig som ett revolutionärt alternativ till både högern och de rödgröna.

Rød har varit utanför stortinget sedan de bildades 2007 som en sammanslagning av AKP, Arbeidernes Kommunistparti och RV, Rød Valgallianse. RV vann ett mandat 1993 men hamnade under spärrgränsen redan valet efter.

Nu har partiet, tack vare en omfördelning av mandatlängderna i Oslo, möjlighet att ta plats igen genom partiets ordförande och förstakandidat i staden, Bjørnar Moxnes. Det som krävs är att partiet håller ställningarna sedan förra valet.

Marielle Leraand tar med oss till Lilleborgs vårdhem för att träffa fackliga aktivister och anställda. Några få skötare tar sig tid för mötet och en av dem berättar att han jobbat som timanställd vikarie i fyra år.

– Då har du rätt till heltid nu, påpekar Erling Folkvord, förstanamn för Rødt i Hedmarks fylke och tidigare parlamentsledamot, som tillsammans med en representant för Sosialistisk Venstreparti också är med under besöket.

En lågmäld diskussion fortsätter om vad en högerregering skulle innebära för arbetsrätten. Alla samlade är oroliga för en uppluckring. Just rätten till heltid och rätten till fasta anställningar är viktiga frågor både för Rødt och norska LO. I år har LO i ett smått historiskt beslut valt att även stötta Rødt finansiellt, om än med betydligt mindre pengar än partierna i den rödgröna regeringen.

Beslutet togs i strid mot ledningen på LO-kongressen, men med stöd av den undersökning bland fackets medlemmar om vilka frågor som ansågs viktigast i valet som LO anordnat. Frågorna ställdes sedan till alla politiska partier och Rødt var det parti som tydligast stod på arbetarnas sida.

På Lilleborgs sjukhem är skötarnas rast snart slut och vi packar ihop. Marielle Leerand förklarar att det brukar vara fler på de arbetsplatsmöten som facket som tradition bjuder in Rødt till. Men skötarna på vårdhemmet har helt enkelt för korta raster.

Också Marielle Leraand har ett pressat schema. Valdebatter, intervjuer och inte minst förberedelser för protester mot ett annalkande Syrienkrig står på schemat. Hon tar sig ändå tid att svara på Proletärens frågor om valet och Rødts valkampanj medan vi äter var sin med svenska mått dyr cafélunch.

Efter arbetsplatsbesöket är vi nyfikna på Rødts arbetsmarknadspolitik och inte minst kampanjen med namnet ”Det nye arbeiderpartiet Rødt” som de driver. Marielle Leraand berättar mer om deras krav.

– Vi vill införa en maxlön på 1,5 miljoner kronor. Alla inkomster över det ska beskattas till 100 procent, säger hon bestämt.

– Vi tycker inte att man ska acceptera att någon tjänar så mycket pengar.

Med det radikala kravet sticker partiet utan tvekan ut. Och det kan behövas, när även de rödgröna partierna lovar vitt och brett att försvara arbetarnas rättigheter.

Marielle Leraand menar att tanken med kravet inte nödvändigtvis är att lyfta ett realiserbart krav, utan minst lika mycket att ifrågasätta kapitalismen och väcka en diskussion om det samhälle som skapar klassklyftor.

– Vi ser det som ett angrepp på kapitalismen och på det system som skapar sådana klyftor. Kravet på maxlön täcker också andra frågor, som miljöfrågan eftersom de rika köper och kastar lyxvaror och åker på dyra resor.

I början av augusti fick Rødt mycket uppmärksamhet i media när de arrangerade vad de kallar för ”rikingsafari”, en guidad busstur i västra Oslos rikare kvarter.

– Under rikingsafarin gavs konkreta tal på hur mycket de rika tjänar, samtidigt som människor i andra delar av Oslo lever i fattigdom.

”Forskjellsnorge”, ungefär ”skillnadernas Norge”, är ett uttryck som Marielle Leraand och Rødt använder sig av frekvent. För samtidigt som Norge är ett mycket rikt land, trots att regeringen sparat 4500 miljarder i statliga oljefonder, och trots att arbetslösheten är bland den lägsta i världen, så ökar fattigdomen.

Färska siffror visar att antalet norska barn som lever i fattigdom har fördubblats under den rödgröna regeringen samtidigt som skillnaderna mellan fattiga och rika är de största sedan 30-talet. Detta efter åtta år av rödgrönt styre.

Men de ökade klassklyftorna är inte de tydligaste konsekvenserna av den rödgröna regeringen, som trots allt enligt Marielle Leraand delvis lyckats försvara arbets-miljölagar och hejdat den privatiseringsvåg som påbörjats med tidigare högerregeringar. Det är utrikespolitiken som har varit mest utmärkande, menar hon.

– Ett samlat storting har varit för Afghanistankriget, för Libyenkriget, för att köpa amerikanska F35 jaktplan för uppemot 230 miljarder norska kronor.

Hon påpekar att även Sosialistisk Venstreparti, som är Vänsterpartiets norska broderparti, har godkänt denna politik, med hänvisning till att inte äventyra det ”rödgröna projektet”.

Vi passar på att fråga om den allt mer akuta Syrienfrågan. Rødt har uttalat sig mot ett militärt anfall och Marielle Leraand är beredd att gå ännu längre.

– Vi bör kräva av regeringen att bryta alla diplomatiska förbindelser med USA och dess allierade om de går emot FN. Det går inte att samarbeta med sådana länder!

Rødts fokus på fredsfrågor och antiimperialism är tydligt. Men har det någon betydelse när alla andra partier till exempel är för ett Nato-medlemskap.

• Kommer Rødt verkligen kunna göra någon skillnad i Stortinget?
– Ja! Och allra viktigast är just utrikespolitiken, fortsätter hon och lyfter även fram Mali-insatsen, som ett exempel på något alla de andra partierna röstat för.

– Sosialistisk Venstreparti har abdikerat som fredsparti. Det handlar om att försöka bygga en ny fredsrörelse. Antikrigsfrågan är den viktigaste frågan i vår tid, menar Marielle Leraand.

Kampen för fred, kampen mot klasskillnader och att konsekvent vara ett parti för arbetarnas rättigheter är viktiga frågor för Rødt. I en valkampanj riskerar dock ack så viktiga krav och frågor att utmynna i små justeringar i ett allt jämnt kapitalistiskt system. Att politiken helt inriktas på dagsfrågor och att ett parti som Rødt uppfattas som ett i mängden av partier med vallöften de inte håller.

• Hur lyfter ni antikapitalismen och hur försöker Rødt sticka ut?
– Det stämmer att det inte blir så mycket ideologiska frågor i en valkampanj, men genom vårt fokus på skillnadernas Norge, på klasskillnaderna mellan fattiga och rika, försöker vi på ett konkret sätt visa vilka som har makt och pengar och väcka frågor om vilket system vi lever i, förklarar Marielle Leraand.

Hon påpekar också att de inte lovar särskilt mycket alls.

– Vi lovar bara att ställa krav, som till exempel kravet på folkomröstning om EU-handelsavtalet EES, och att samarbeta med facket.

Till slut ställer jag den oundvikliga frågan om Rødt skulle kunna stödja en rödgrön regering. Utan att svara ja eller nej påpekar Marielle Leraand att det trots allt är skillnad mellan de rödgröna och högern men att de handlar om att ställa krav.

– De är de minst dåliga, men för oss handlar det främst om att ställa de krav som ingen annan ställer och att flytta debatten åt vänster. Vi vill vara en opposition från vänster, helt enkelt.

Tillsammans med Marielle Leraand besöker vi Rødts valstuga på Karl Johans gate i centrala Oslo. Här rullar valkampanjen på och påfallande många stannar till för att ta material och prata med aktivisterna. Några lovar att rösta Rødt. På måndag kväll den 9 september vet vi om det räcker för den åtråvärda platsen i stortinget.