Italienare strejkar och protesterar mot EU

Publicerad 16 november 2017
”Låt oss ta tillbaka allt”. Banderoll från strejken.
”Låt oss ta tillbaka allt”. Banderoll från strejken.

I Italiens huvudstad Rom demonstrerade den 11 november närmare 10.000 personer mot euron, EU och Nato. I spetsen för protesten gick det radikala facket USB, som dagen innan genomfört en generalstrejk mot regeringens arbetarfientliga politik.

Bilder
Fakta och bakgrund
Italienska fack
  • I Italien finns många oberoende fackliga organisationer som förordar klasskamp framför klassamarbete. Unione Sindacale di Base, USB, är med 250.000 medlemmar störst av dessa.
  • USB grundandes 2010 genom en sammanslagning av två fackliga organisationer som varit verksamma sedan 1980-talet. USB är medlem i Fackliga världsfederationen, WFTU, som samlar radikala fack världen över och står den världskommunistiska rörelsen nära.
  • Italiens största landsorganisation är CGIL (en gång knutet till kommunistpartiet, idag närstående det regerande socialdemokratiska Demokratiska partiet) med 5,7 miljoner medlemmar. De två andra stora landsorganisationerna är socialdemokratiska UIL och kristdemokratiska CISL.
  • Alla de tre stora är med i Europafacket och Internationella fackliga samorganisationen, ITUC, och accepterar i stora drag EU-politiken.

Bland de som strejkade och demonstrerade runt om i Italien förra veckan är den socialdemokratiska premiärministern Paolo Gentiloni och hans mitten-vänsterregering allt annat än populär.

Gentilonis högerpolitik liknar i mycket den som drivs av Frankrikes president Emmanuel Macron med kraftiga försämringar av arbetarnas rättigheter på programmet.

Generalstrejken den 10 november hade utlysts av Union Sindacale di Base, USB, och ett antal små men stridbara fackliga organisationer. Strejkens genomslagskraft varierade i olika städer och inom olika sektorer. I Rom blev strejken kraftfull då stora delar av kollektivtrafiken stod stilla.

Enligt USB leder Gentiloni en regering som gynnar storföretagens och EU:s intressen och fullföljer de planer som lagts fast av de tidigare makthavarna.

Krisåret 2011 skrev Europeiska Central-banken ett hemligt brev till Italiens dåvarande regering. I brevet som senare blivit känt krävde ECB ”reformer” för att Italien skulle få stöd av EU.

Det var startskottet för en rad attacker på arbetarklassen, som inkluderar sämre anställningstrygghet, lönesänkningar, höjd pensionsålder och privatiseringar av transportsektorn och andra delar av offentlig sektor.

I de protester som följt har de radikala fackföreningarna och vänsterkrafterna i Italien pekat på storföretagens och EU:s roll bakom regeringspolitiken, och lyft fram kravet Italien ut ur EU. Det var tydligt redan i slutet av 2011 när Proletären intervjuade Paola Palmieri från USB:s ledning:

”Europeiska unionen utgör sjukdomen och inte botemedlet för de europeiska folken. Euron är skräddarsydd för att gynna Tysklands behov och export…Det stora problemet är den nationella suveräniteten, som för närvarande hotas av EU:s inblandning. Vi säger ’Italien i Europa, men utanför EU’.”

I Italien finns ett klassmässigt motstånd mot unionen, som USB och andra progressiva krafter nu försöker stärka. Den 11 november, dagen efter strejken, arrangerades i Rom en demonstration av alliansen Eurostop. USB, Italiens kommunistparti och flera radikala fack och politiska organisationer är anslutna till Eurostop.

I täten för demonstrationen syntes banderollen ”Av bankernas regering får vi bara osäkerhet och batonger” följt av Eurostops samlande paroller: Nej till euron, nej till EU, nej till Nato.