Stridbara arbetare i Italien

Radikala fack mot att folket tvingas betala

Publicerad 30 november 2011

Efter Grekland riktas blickarna allt mer mot krisen i ett av EU:s största länder, Italien. Men också här möter krisåtgärderna motstånd. ”Vi kämpar mot att folket ska betala”, förklarar Paola Palmieri, från den fackliga centralorganisationen USB. 3 december samlas radikala italienska fack för att planera nya strejker och protester.

Bilder
Fakta och bakgrund
Krisen i Italien
  • Italien har 60 miljoner invånare och eurozonens tredje största ekonomi. Med skenande budgetunderskott och statsskuld utgör Italien ett mycket större problem för EU än det i sammanhanget lilla Grekland.
  • För att med ny kraft genomföra den folkfientliga politiken har en samlingsregering tillträtt med Mario Monti som premiärminister och finansminister.
  • Regeringen innehåller inte en enda politiker, men har brett parlamentariskt stöd. I förtroendeomröstningen i senaten röstade 281 av senatens 315 ledamöter för Monti. I parlamentets underhus var stödet lika massivt, 556 av 630.
Fackföreningsrörelsen
  • Italiens fackföreningsrörelse splittrades på 1950-talet i kommunistiska CGIL (i dag är CGIL störst med 5,7 miljoner medlemmar), socialistiska UIL samt kristdemokratiska CISL.
  • I dag är alla tre med i Europafacket och Internationella fackliga samorganisationen (ITUC), och alla tre accepterar i stora drag den EU-dikterade politiken.
  • I Italien finns många mindre oberoende fackliga organisationer som förordar klasskamp framför klassamarbete. USB med en kvarts miljon anslutna är störst. På den fackliga samlingen i Rom 3 december deltar även CIB Unicobas, SlaiCobas, Snater och USI.

Efter Silvio Berlusconis avgång leds Italien av den tidigare EU-byråkraten och bankrådgivaren Mario Monti. Personskiftet innebär inte någon ny politik. Notan för skuldkrisen ska betalas av arbetarna och folkflertalet.

Men motståndet mot överhetens planer är starkt. I Italien finns flera radikala fackliga organisationer som nu mobiliserar till strid mot regeringen Monti, mot trojkan (EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Internationella valutafonden) och mot storföretagen.

Proletären har via e-post intervjuat Paola Palmieri, internationellt ansvarig i den fackliga centralorganisationen USB.

• Kan du för Proletärens läsare kort presentera Unione Sindacale di Base (USB).
– USB är det största klassorienterade facket i Italien och samlar cirka 250000 arbetare. Det formella grundandet skedde i april 2010 genom en sammanslagning av två fackliga organisationer som varit verksamma sedan 1980-talet.

– USB är en centralorganisation delad i två huvudorganisationer, USB offentlig-anställda och USB privatanställda, med fler än 80 anslutna lokala centralorganisationer i alla stora städer. Vi tecknar nationella kollektivavtal inom flera områden, främst i offentlig sektor. USB finns på de viktigaste italienska och transnationella företagen, som biltillverkaren Fiat, flygbolaget Alitalia och det statliga järnvägsbolaget Ferrovie.

– USB har också ett socialt arbete för rätten till bostad, ett arbete med utländska medborgare samt en organisation för pensionärer. Vi har nyligen beslutat att lokalt i storstadsområden organisera alla de som inte har möjlighet att mötas i en fackförening, som arbetslösa, tillfälligt anställda, de som saknar en inkomst och hemlösa.

– Förbundet står oberoende i förhållande till arbetsgivare, regeringar och politiska partier. USB har på senare år utlyst flera generalstrejker för att försvara arbetarna mot centerhöger- och centervänsterregeringar. Vi kämpar för att försvara strejkrätten och rätten till fri facklig organisering och mot de klassamarbetande fackens monopol på facklig representation. USB:s strejker och demonstrationer är alltid mycket välbesökta och stridslystna.

• Vi har förstått att USB är medlem i Fackliga världsfederationen (WFTU), tillsammans med bland andra grekiska PAME.
– USB har broderliga relationer med många klassorienterade fack i hjärtat av det kapitalistiska Europa. Vi deltar i det europeiska sekretariatet av WFTU och baserar våra relationer på den internationella solidaritetens grund, på motståndet mot kapitalismen och arbetsgivarnas privatiseringar och utlokaliseringar, mot diktaten från EU och den väg som Europafacket (ETUC) valt.

• Den tidigare regeringen Berlusconi har tillsammans med trojkan (EU-ECB-IMF) drivit igenom flera åtstramningspaket. Kan du ge några exempel på hur dessa slår mot folket?
– De åtgärder som beslutats av regeringen Berlusconi, och som i dag fullföljs av den nye premiärministern Mario Monti, har en avsevärd påverkan på de arbetandes och arbetarfamiljernas levnadsförhållanden.

– Momshöjningen har lett till höjda priser på gas, el och bränsle. Offentliganställdas löner kommer att vara frysta i minst tre år. Pensionsåldern för kvinnor har höjts till 65 år. Den lag som reglerar kollektivavtal på nationell nivå och uppsägningar har försämrats. Trenden att göra alla anställningsvillkor och avtal tillfälliga fortsätter och arbetslösheten, särskilt bland unga, har nått rekordnivåer.

• När krisen i Grekland blev akut påstods det att låg pensionsålder och höga löner var orsaken till det skenande underskottet. Ljuder sådana tongångar också i Italien?
– Ja, även här har det förts en kampanj liknande den mot de grekiska arbetarna. Det hävdas att italienarna har levt över sina tillgångar, vilket inte är sant.

– En tiondel av det italienska folket har samlat på sig hälften av landets tillgångar. Detta är den verkliga skandalen, att fördelningen av välståndet har till syfte att gynna kapitalet, företagen och välbärgade personer.

• Hur ser USB på EU-projektet? Många radikala krafter i Europa menar att deras länder bör lämna både euron och EU.
– Vi har alltid ansett att Europeiska unionen utgör sjukdomen och inte botemedlet för de europeiska folken. Euron är skräddarsydd för att gynna Tysklands behov och export, och vad som händer nu visar att vi hade rätt.

– USB för en bred kamp för att folket inte ska bära bördan av skulden, för en nationalisering av banker och storföretag som är av yttersta vikt för nationen, och för skapandet av ett institut som ska stödja eller ta över företag i svårigheter. Det stora problemet är den nationella suveräniteten, som för närvarande hotas av EU:s inblandning. Vi säger ”Italien i Europa, men utanför EU”.

• Ett av EU:s krav på Italien är fortsatta privatiseringar. Detta trots att 94 procent av italienarna i juni i år sa nej till att privatisera vattenförsörjning och social service.
– Uppslutning i folkomröstningen i juni mot privatiseringar var massiv. Fler än 27 miljoner röstade, trots att mäktiga krafter motsatte sig detta demokratiska verktyg för att uttrycka medborgarnas vilja. Lobbygrupper och regeringen försöker misstänkliggöra folkomröstningsresultatet och gå vidare med privatiseringarna.

– För några veckor sedan kom ett mycket kraftfullt svar på dessa planer från de anställda i lokaltrafiken, som strejkade mot privatiseringar och neddragningar på personal och service. Deltagandet i strejken var 75 procent.

• Berätta om de stora protesterna under hösten, som generalstrejken 6 september och demonstrationen i Rom 15 oktober med över 200.000 deltagare.
– De traditionella, stora italienska fackliga federationerna har beslutat att acceptera åtstramningspolitiken. Trots det har arbetarna deltagit massivt i strejker och demonstrationer mot de åtstramningar som EU, ECB och IMF lagt fram och som regeringen genomför.

– Den 6 september arrangerade vi demonstrationer i mer än 50 italienska storstäder under generalstrejken. Den 15 oktober, vid den stora nationella demonstrationen som organiserades av den radikala vänstern, skedde våldsamma samman-drabbningar med polisen.

• Vilka aktioner planerar USB och den radikala fackliga rörelsen framöver?
– I oktober beslutade USB och andra italienska klassorienterade fack att utlysa en generalstrejk 2 december mot regeringen Berlusconis politik och mot EU:s och ECB:s diktat. Nu har Berlusconi avgått och Mario Monti, före detta EU-kommissionär och tidigare rådgivare till banken Goldman Sachs, leder en samlingsregering med stöd av alla centerhöger- och centervänsterkrafter. Vi har därför skjutit upp strejken några veckor för att se vilka åtgärder den nya regeringen tänker vidta och därefter värdera det nya politiska scenariot.

– Men redan lördag 3 december genomförs en nationell facklig samling i Rom med hundratals delegater från alla klass-orienterade fack. Där ska vi avgöra vilka initiativ som vi ska ta för att gå vidare.