Italienare tar strid mot privatiseringar

Regeringen Monti struntar i folkviljan

Publicerad 10 februari 2012

Regeringen Mario Monti, EU och IMF vill sälja ut offentlig verksamhet i Italien. I del två i Proletärens reportage från Rom möter vi den sparkade flygvärdinnan Francesco Staccioli och bussföraren Michele Frollo. De vittnar om privatiseringens förödande effekter, men också om ett brett motstånd.

Fakta och bakgrund
Nej till privatiseringar
  • 12-13 juni 2011 hölls en folkomröstning i Italien gällande privatisering av vattnet och annan social service.
  • 26 miljoner italienare röstade, vilket ger ett valdeltagande på cirka 55 procent.
  • Resultatet går inte att misstolka. Över 95 procent röstade nej till att överlåta vatten och annan social service av samhälleligt ekonomiskt intresse till den privata sektorn.
  • Lika många sade nej till att privata företag ska kunna göra vinst på vattenförsörjningen.
Relaterade artiklar

”Vi vill inte betala en skuld som vi inte är skyldiga till.”

Slagord ropas. Visselpipor ljuder. Fler och fler strömmar till uppställningsplatsen för den nationella strejkdemonstrationen i Rom 27 januari. Bland dem finns många som är eller har varit yrkesverksamma inom flygbranschen och kollektivtrafiken. I dessa sektorer har de oberoende fackens generalstrejk fått starkt genomslag.

Kort innan avmarsch får vi en pratstund med en flygvärdinna och en bussförare, båda fackliga aktivister i Union Sindacala di Base (USB).

– Jag arbetade tidigare som flygvärdinna hos det statliga flygbolaget Alitalia. Jag och 10000 andra fick sparken när bolaget gick i konkurs 2008, inleder Francesco Staccioli.

Historien om ett flygbolag som går i konkurs är långt ifrån unik. Men efterspelet till Alitalias bankrutt utgör ett skräckexempel på vad som händer när ett statligt företag körs i botten och överlåts i privata ägares händer.

– Efter konkursen återskapades bolaget under samma namn, men bara halva personalstyrkan återanställdes. De som fick jobb handplockades av det nya Alitalia, berättar Francesco Staccioli.

– På grund av konkursen ansåg de sig inte behöva följa den lagligt reglerade anställningstryggheten. Mammor med småbarn, folk med funktionshinder och fackligt aktiva, som jag själv, fick inte jobb. Det var ren diskriminering. Och de som arbetar kvar har fått sänkta löner.

För den italienska staten var privatiseringen en dyr affär. De avskedade garanterades en ersättning på 80 procent av lönen i sju år. Staten tog också över det gamla bolagets skulder.

– Privatiseringar för inget gott med sig för folket, bara för privata företag som kan göra profiter. För de arbetande betyder det förlorade rättigheter.

Alitalia är Italiens största flygbolag. Ett annat bolag, Meridiana, hotas av en liknande utveckling.

– De anställda kämpar för att inte samma sak ska hända dem. Många är här i demonstrationen och uppslutningen i strejken på Meridiana är hundraprocentig. All verksamhet ligger nere, säger Francesco Staccioli.

Några som under lång tid kämpat för att försvara sina jobb och arbetsförhållanden, och mot en hotande privatisering, är de anställda inom lokaltrafiken i Rom. Bussförarna och reparatörerna utgör de mest stridbara yrkesgrupperna inom det kommunala bolaget ATAC.

– I folkomröstningen förra året sa italienarna nej till att privatisera vattnet och social service. Regeringen Monti går emot folkviljan när de vill sälja ut lokaltrafiken, säger bussföraren Michele Frollo.

Man behöver inte vistas lång tid i huvudstaden med 2,8 miljoner invånare för att uppleva den kaotiska trafiksituationen. Ännu värre hade det varit om inte ett lågt biljettpris för buss och tunnelbana lockat folk att lämna bilen hemma.

– Planen är att privatisera ATAC och höja biljettpriset med 50 procent. Många är arga över det. Om fler tar bilen blir det ännu värre trafikstockningar.

Stadens invånare och anställda har redan erfarenhet av privatiserad lokaltrafik. Viss busservice, som nattrafiken, är i privata händer. Resultatet är dåligt fungerande service och sämre arbetsförhållanden.

På plats i demonstrationen 27 januari tågar anställda i lokaltrafiken bakom en banderoll mot privatiseringar. Inom ATAC i Rom är uppslutningen i USB:s och de andra små fackens strejk cirka 70 procent. Det är en imponerande siffra då majoriteten av de anställda är med i något av de större facken, som inte vill gå ut i politisk strejk mot regeringen.

– När USB utlyser strejker går folk med oss, för de tycker vår kamp är riktig. Denna gång är det positivt att inte bara USB strejkar utan också Orsa, som organiserar lokförare och tunnelbaneförare, säger Michele Frollo

Det är mycket folk på Piazza della Repubblica och demonstrationens avmarsch närmar sig. En sista fråga:

• Hur ser ni på premiärminister Montis argument att folket måste acceptera besparingar med tanke på landets stora statsskuld?
– För det första vill vi inte betala en skuld som vi inte är skyldiga till. För det andra kommer uppoffringarna inte att göra någonting bättre för folket, och det kommer inte heller att minska skulden, säger Francesco Staccioli.

Han menar att Italien går samma dystra väg som Grekland. Nedskärningar och sjunkande inkomster resulterar i minskad produktion och krympande ekonomi samtidigt som skulden kvarstår eller växer. En usel krismedicin.

– Monti tänker sälja ut Italien till andra europeiska länder och till starka ekonomiska intressen, som banker och industrikoncerner.

Jag tar några bilder. Sedan försvinner Francesco Staccioli och Michele Frollo in i folkvimlet till sina nuvarande och tidigare arbetskamrater.