Högerregeringens politik för högre vinster
Moderaternas utropande av sig själva som det enda arbetarpartiet är bara en tom upprepning av den europeiska nyliberalismens järnlady Thatcher. 1983 deklarerade Thatchers arbetsmarknadsminister Norman Tebbit att Torypartiet ”är fackmedlemmarnas parti”. Samtidigt som den brittiska regeringen var i full färd med att krossa de engelska fackförbund som gjorde motstånd mot det nyliberala systemskiftet, inte minst gruvarbetarna.
Bakom den svenska borgarregeringens retorik om att bekämpa arbetslösheten och att det ska löna sig att arbeta ligger den nyliberala agendan att pressa ner lönerna för att höja vinsterna. Avgörande för denna politik var försämringen av a-kassan som regeringen genomförde efter makttillträdet 2006.
Målet med denna försämring var att förmå facken att dämpa lönekraven. Den nyliberala teorin bakom detta är att genom att koppla a-kasseavgifterna till arbetslösheten i olika branscher ska den höjda avgiften bli en straffskatt för de fackföreningar vars löneavtal driver upp arbetslösheten.
Dessutom ska orättvisorna öka mellan arbetare i olika branscher och mellan de som har och de som saknar arbete. Solidariteten bryts upp och därmed öppnas det för framtida lönenedpressningar.
Ökningen av inkomstklyftan mellan den del av arbetarklassen som har arbete och den som förvägras arbete har pågått länge, även under socialdemokratiska regeringar. Men inkomstklyftan har aldrig i modern tid varit så stor som nu. Dagpenningen i a-kassan har bara höjts två gånger de senaste 20 åren, senast för åtta år sedan 2002.
Att färre och färre får ut sina 80 procent i ersättning innebär också på sikt en press nedåt. Enligt a-kassornas samorganisation (SO) får endast 12 procent av a-kassornas medlemmar en ersättning som är 80 procent av lönen när de blir arbetslösa. Skillnaderna är stora mellan olika branscher. I snitt får de arbetslösa i Pappers a-kassa 58 procent av lönen i arbetslöshetsersättning, i IF Metall är siffran 66 procent.
Försämringen av a-kassan innebar även de skärpta reglerna som tvingar arbetslösa att flytta land och rike runt dit jobben finns, en ökad konkurrens till arbetsköparnas fördel.
Dessutom innebar höjningen av avgiften att många valde att lämna a-kassan och även fackföreningarna.
Försämringarna av a-kassan hade också till uppgift att till delar finansiera jobbskatteavdraget, som i sig bla hade till syfte att hålla nere lönerna. Finansminister Anders Borg förklarade öppet att jobbskatteavdragets fjärde steg infördes samtidigt med avtalsrörelsen 2010 just för att dämpa lönekraven. Genom att sänka skatten slår regeringen två flugor i en smäll – dels dräneras offentlig sektor på pengar och dels hålls lönerna nere så att vinsterna kan hållas höga.
Anders Borgs angrepp på lägstalönerna inom hotell och restaurang, handels och kommunal är inte en tillfällighet. Det är ett led i en väl genomtänkt politik, som blir ännu mer cynisk genom att den kläs i orden ”det ska löna sig att arbeta”.
Som Folkpartiets dåvarande ekonomiska taleskvinna Karin Pilsäter sa: ”Moderaterna kräver ju inte sänkta skatter för låginkomsttagarna för att butikskassörskorna skall få mer pengar i plånboken, utan för att de skall jobba för lägre lön.”