Bryt lönepressen

Kort därefter blev lönepressen också den dominerande uppfattningen inom fackföreningsrörelsen. Den sk Edingruppen, som utgjordes av ekonomer från både fack och arbetsgivare, enades vid mitten på 1990-talet om att göra löneåterhållsamheten till regel på svensk arbetsmarknad. Idag erkänner TCO-ekonomen Roland Spånt som var en av dessa ekonomer att ”Vi hade alla fel”.

Den verkliga innebörden i den så omhuldade inflationsbekämpningen är att pressa ner löner, eller som det heter i borgerligt språkbruk att sänka arbetskraftskostnader. Med hjälp av staten – riksbanker, regeringar, konjunkturinstitut etc – hålls inflationen nere för att garantera att företagen istället för att höja priserna pressar kostnaderna, framförallt arbetskraftskostnaderna. Detta görs genom att tvinga de anställda att arbeta mer till samma, eller helst lägre lön.

Så ser inflationsbekämpning ut om man klär av den de nationalekonomiska finkläder som försöker framställa den som en nödvändighet. Som redan August Strindberg skrev så är nationalekonomi en ”vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete”.
Bakom de ekonomiska teorierna döljer sig som alltid klasskamp.

Årtiondena efter andra världskriget brukar kallas kapitalismens guldålder. I början av 1970-talet var det uppenbart att denna guldålder var över. När tillväxten stagnerade försökte kapitalisterna höja sina vinster genom prishöjningar vilket skapade tvåsiffrig inflation under vissa år. I och med oljekrisen 1973 blev krisen akut.

Det klassamarbete och den keynesianska modell som tjänat de svenska kapitalisterna väl hade nu spelat ut sin roll. För att garantera vinsterna behövdes ett nytt system. Kapitalisterna fann sitt verktyg i nyliberalismen.

Det nyliberala systemskiftet tog sina första stapplande steg under 1970-talet. Pinochets fascistregim i Chile fungerade som experimentverkstad. Under diktaturen vidgades klyftan mellan rika och fattiga och det skedde en enorm omfördelning från löntagare till arbetsgivare. Lönernas andel av BNP sjönk från 60 till 40 procent och Chile fick en av de mest orättvisa inkomstfördelningarna i världen.

Resultatet fick borgarna i västvärlden att jubla! ”Det är så här världen ska fungera om man följer de ekonomiska läroböckerna, men ingen annanstans har man gjort verklighet av idéerna”, skrev den amerikanska affärstidningen Barron´s angående Pinochetregimens ekonomiska politik.

Genom Thatchers och Reagans makttillträden runt 1980 skulle det göras verklighet av idéerna i global skala. Den nyliberala propagandan mot staten blir direkt komisk om man ser till nyliberalismens krig mot lönerna. I detta krig är staten ett avgörande verktyg för att i sken av oberoende pressa ner lönerna. Oberoende centralbanker, konjunkturinstitut och medlingsinstitut är sådana verktyg.

För att ge sken av att detta görs för allas bästa försöker staten och kapitalet sluta sk sociala pakter som även inkluderar fackföreningarna. Först ut var Holland där regeringen, arbetsgivarorganisationen och de fackliga ledningarna 1982 slöt en social pakt för att begränsa löneökningarna. Liknande pakter har under 1990-talet slutits i ett flertal EU-länder. I Sverige måste industriavtalet, som slöts i mitten på 1990-talet, betraktas som en sådan pakt.

Längst har Belgien gått när landet 1996 lagstiftade att löneökningarna skall vara lägre än i grannländerna Holland, Frankrike och Tyskland.

Dessa sociala pakter kan på pappret se ut som en fortsättning på den korporativa modell som gällde under folkhemsperioden, då stat, företag och fack gjorde upp gemensamt som i princip jämbördiga parter. Detta hävdas också från många fackliga företrädare.

De sociala pakterna är snarare att betrakta som en statlig lönepolitik än en korporativ modell. Arbetsköparna sätter dagordningen och staten ser till att fackföreningarna håller sig inom de ramar som staten och kapitalet gemensamt sätter upp. Statliga Konjunkturinstitutet anger det sk löneutrymmet och statliga Medlingsinstitutet agerar polis.

Denna utveckling blev extra tydlig i avtalsrörelsen 2010. I avtalsrörelsen skyndade storindustrins fackliga organisationer Unionen och strax därefter IF Metall att skriva på ett avtal på ungefär halva den nivå som staten bedömde som utrymme. Dessa skitavtal accepterades helt plötsligt som det ”märke” som alla måste hålla sig till, dvs inte överstiga, varvid statens sk medlare med de tvångsmedel de har i sin arsenal såg till att alla höll sig till märket.

På ytan kan det se ut som den gamla modellen, den av alla parter så besjungna ”svenska modellen”. Men i verkligheten handlar det om en statligt dirigerad lönepolitik, där statliga institut agerar lönepolis.
Att sedan fackföreningspampar i efterhand ger sitt bifall, i sina samförståndsdrömmar och sin iver att få vara med och påverka, ändrar inte utvecklingen. Tvärtom. Fackföreningarnas självuppgivelse hotar fackföreningstanken och bäddar för en statlig lönepolitik.

Helt riktigt hävdar Marc Blondel, fd generalsekreterare i franska landsorganisationen FO, att ”social sammanhållning mellan löntagare och arbetsgivare är inte möjlig, det är ett lockbete, det betyder att fackföreningarna går arbetsgivarens ärende”.

Den nyliberala lönepressen har varit mycket lönsam för kapitalisterna, inte minst i Sverige. Facken inom industrin skryter över att Sverige haft ”den lägsta ökningen av arbetskraftskostnaden bland de västeuropeiska länderna” under perioden 1998-2009 och att under ”samma period har Sverige haft den klart högsta produktivitetsökningen.”

Den svenska industrins vinstandel har i princip fördubblats mellan 1982 och nu – från runt 20 procent till nästan 40 procent. Sverige är även tillsammans med USA de enda två länder i den avancerade kapitalistiska världen där den faktiska årsarbetstiden ökade under 1900-talets sista två decennier.

Resultatet är att utsugningen har ökat kraftigt. Om vi ser till vinst per anställd i fem av Sveriges största industriföretag, är detta tydligt (se fakta).

Enligt de nyliberala predikanterna ska de höga vinsterna leda till ett blomstrande näringsliv och därmed komma hela samhället till godo. Men den ägande klassen är inte beredd att återinvestera vinsterna i produktionen eftersom det inte ger tillräcklig avkastning. Vid en jämförelse med EU-länderna hamnar Sverige långt ner när det gäller investeringskvoten, den ägande klassens investeringar som andel av BNP. Under perioden 2005 till 2009 hamnar Sverige i botten, på endast 18 procent.

Istället plundras företagens kassor av allt girigare ägare. Tidningen Dagens Arbete har granskat förhållandet mellan ak-tieutdelningar och investeringar i 20 svenska storföretag, och aktieutdelningarna har ökat dramatiskt (se fakta).

Det är lätt att hålla med Roland Spånt att 1990-talets fackliga ekonomer hade fel när de anslöt sig till nyliberalismens lönepress. Att erkänna sina fel är bra. Men det gäller också att lära av sina misstag och dra de rätta slutsatserna för att undvika att upprepa felen. För att bryta lönepressen krävs ett brott med nyliberalismen.