Helgläsning: "Min kompass kommer alltid att peka åt vänster"

Ingvar Lööv möter med bil vid tåget i Eskilstuna. Han rör sig snabbt
och lätt. Sin ålder till trots så hänger Ingvar Lööf med i
dagshändelserna. Han kör också gärna till partimöten i Västerås, den
avdelning där den lilla skaran kommunister i Eskilstuna är organiserad.



– Det är det enda stället man kan resonera lite vettigt om politik.



Väl framme i den ombonade lägenheten sätter Ingvar Lööv på kaffet. Här
hänger prydligt strukna julgardiner. Det är hemtrevligt pyntat.



• Du har ingen hjälp från kommunen?

– Nej jag klarar mig själv. Som du ser har jag redan julpyntat, för
barnbarnen ska komma i helgen. Jag handlar, städar, tvättar, lagar mat.
Sedan jag blev pensionär tar jag gärna en liten whisky före maten,
säger han med ett leende.



Läser gärna

Vi slår oss ner vid köksbordet. Där ligger flera tummade böcker och broschyrer. Högst upp Lön, pris och profit.



– Nu börjar avtalsrörelsen så jag plockade fram den och läste
lite. Det är viktigt att återkomma till klassikerna. Jag läser gärna om
Lenins ”Vad bör göras” och ”Radikalismen”.



• Du gick med i Kommunistiska Partiet för cirka tio år sedan. Varför?

– Jag vill inte vara partilös. Min politiska kompass är ställd åt
vänster och det kommer den att vara så länge jag lever. KPML(r) var ett
fint namn, jag gillade r-et, men främsta orsak till att jag gick med är
Proletären, en fantastisk tidning.



– Det finns två högtidsdagar varje vecka. På tisdag när TV-Guiden
kommer och torsdagar när Proletären dimper ner i lådan. Fast torsdagen
är utan tvekan bäst.



Idrottsintresse

• Du gillar att se på tv?

– På tv blir det mycket sport. Tur att du åker i tid så jag hinner
se Sverige – Sovjet i ishockey. Sa jag Sovjet? Där ser du hur det
sitter i och när jag ser tävlingar med ryssarna så håller jag
fortfarande på dem.



– Idrottsintresset har jag haft sedan jag var ung då jag vann
klubbmästerskap på skidor i Kolsva. Jag sprang också 1500 meter men var
knappast under fem minuter, en dålig tid trots usla grusbanor. Idrotten
är viktig när den leder in ungdomen på sunda vanor, men dagens
kommersialism tycker jag inte om.



– Förutom tv-tittande så läser jag mycket. Det har jag alltid
gjort. Just nu läser jag Zolas ”Den stora gruvstrejken” för andra
gången. Det är en ruskig läsning om de usla livsvillkor som arbetarna
hade på 1800-talet.



• Även om du jämför med din egen barndom?

– Jag växte upp i Kolsva i Västmanland där bruket med 800-1000
anställda var den enda arbetsplatsen. Visst var det fattigt men inte
som hos Zola. Det fanns arbetarfamiljer som hade det hyfsat ställt med
ett eller två barn. Men vi var åtta syskon, de flesta familjer var så
barnrika, och då var det svårt att få lönen att räcka, trots att
arbetstiden var 10 timmar fem dar i veckan och några timmar kortare på
lördag. På den tiden fanns det inga bidrag.



Fackföreningsman

Fadern var ungsmurare på bruket och fackföreningsman, sekreterare i
Järn- och Metall. Med sin yrkeskunskap kunde han jobba extra och hjälpa
bönderna. På så sätt fick familjen lite extra, som fläsk och ibland
äpplen.



– Alla var med i facket och sammanhållningen var stor. Jag minns
hur arbetarna under lockouten 1923 fick hjälp av småbönderna runt
Kolsva.



Men arbetsköparna vann ändå. Ingvar Lööv berättar hur kassören i Järn-
och Metall, Johan Olov Johansson, kom till Kolsva för att förklara
varför: Det är slut i ”kossa”, sade han. Fackets kassa hade sinat och
arbetarna tvingades gå med på lönesänkning.



– Morsan var hemmafru som alla gifta kvinnor på bruket. Det var ett
tungt heltidsarbete att sköta hemmet. Bära vatten och ved och ut och in
med slask. Som alla andra bodde vi i ett rum och kök. Sex sov i köket
och två i kammaren där farsan sov. Ibland måste han ut på natten om
något hände med ugnarna på bruket. Morsan måste sova i köket för att
hålla reda på så många. När jag började gå ut i 17-18-år åldern fick
jag kliva försiktigt när jag kom hem på natten. De låg över allt.



– Jag var äldst och den sista kom när jag var 16 år. Av mina syskon är
alla utom en i livet. En syster är 91 och nästa blir 90 till våren.

Vallade kor



Vid fjorton års ålder började Ingvar Lööv arbeta 1928. Först vallade
han brukets kor för 14 öre i timmen, men snart kom han in i bruket som
smedhalva och blev utlärd klensmed och reparatör.



– Jag flyttade hemifrån 1935 när jag gifte mig. I 61 år var jag
gift och vi var båda med i kommunistiska partiet. Sedan nio år är jag
ensam.



• Hur klarar du det?

– Tack vare uppväxten och att min fru kom från en bondgård så har jag
fått lära allt om hushållsarbete. Men visst är det tufft att bli ensam.
Det har jag klarat genom att vara politiskt aktiv, genom att läsa och
att hålla igång.



• Hur blev du politiskt aktiv?

– När jag började på bruket gick jag med i SSU. Vi hade en egen
klubbtidning ”Kamraten” där jag skrev det mesta. Klubbarbetet handlade
om kamratlig samvaro, möten, underhållning. Några politiska krav
förekom ej.



• Under denna tid mördade svenska militär arbetare i Ådalen. Hur mottogs detta besked på en liten ort som Kolsva?

– Jag var 16 år och smedhalva. Vi tyckte det var för djävligt att fem
arbetare skjutits. Men under de patriarkala förhållanden som rådde var
det inte tal någon arbetsinställelse. Martinugnarna skulle matas. Axel
Nordström, strejkledaren i Ådalen som fick sitta tre år i fängelse, kom
senare in i riksdagen för SKP. Då blev jag genom partiarbetet mycket
bekant med honom.



Ny Dag

De första kontakterna med partiet fick Ingvar Lööv 1936 genom den lilla kommunistiska klubben i Kolsva.



– Kommunister på bruket gav mig Ny Dag. Jag blev prenumerant. Det
bildades också en Spanienkommitté under Spanska inbördeskriget, och jag
och min fru var mycket aktiva i stödet till republiken.



• Varför drogs du som varit med i SSU till kommunismen?

– Arbetarna hade uselt betalt och arbetsförhållandena var svåra. Jag
såg tydligt klassorättvisan, att de som hade pengar kunde leva gott
medan vi andra fick hanka oss fram så gott det gick. Sossarna gjorde
inget för att förändra detta.



• Du var aktiv och skolad men blev inte partimedlem. Varför?

– Inom Metallfacket var striden stenhård mellan kommunister och
sossar. Under den värsta kommunisthetsen i början av andra världskriget
förbjöd sossarna i LO alla kommunister att väljas till fackliga
förtroendeposter. SKP sa till oss sympatisörer att stanna utanför
partiet och verka i fackföreningen.



Under denna tid flyttade Ingvar Lööv från Kolsva till Kungsör och fick
jobb på ”Bleckis”, Bleckkärlsfabriken. Han blev ordförande i
Verkstadsklubben och senare i Kungsörs FCO, den fackliga
centralorganisationen. I SKP gick han in 1944 och blev invald i
kommunfullmäktige i framgångsvalet 1946, i skuggan av Röda arméns
framgångar i andra världskriget.



– Vi fick fem av tjugo fullmäktigeplatser i Kungsör. Sedan ställde vi upp i kyrkofullmäktigevalet och lyckades lika bra där.



Efterkrigsprogrammet

Men de parlamentariska framgångarna till trots så anser Ingvar Lööv att
SKP inte skulle ställt sig bakom socialdemokraterns efterkrigsprogram.



– Där gjorde partiet en tabbe. Först liknade partiordförande Sven
Linderoth Arbetarrörelsens efterkrigsprogram med att ”halshugga
kapitalismens skugga”. Men sedan accepterade partiet alltihop trots att
det var rena reformismen.



På kongressen 1948 blev Ingvar Lööv invald i dåvarande
centralkommittén. Han satt sedan i SKP:s och VPK:s partistyrelser till
1977 när APK bröt sig ur.



– Det var intressant att delta i diskussionerna i CK. Men politbyrån
och senare arbetsutskottet bestämde det mesta. Ofta var det klart när
vi kom till mötena.



• Du har varit med om flera utbrytningar ur SKP-VPK?

– Jag satt bredvid Set Persson på kongressen när han gick. De ville
hålla en klar vänsterlinje men utbrytningen ledde inte till någonting.
Med facit i hand blev det samma sak sedan när vi bildade Apk.



KFML

• Hur minns du bildandet av KFML 1967?

– Jag ansåg att Hermansson hade kompassen åt höger, men blev kvar
i Vpk trots att jag hade samma uppfattning som Nisse Holmberg och Knut
Senander. Vi var många som först ville se vart Vpk skulle ta vägen.



• Du flyttade till Västerås och fick jobb som partiombudsman i
Västmanland 1949 och 1960 flyttade du till samma partijobb i
Södermanland. Vad gick jobbet ut på?



– Det handlade om att försöka få partiet representerat i
fullmäktige på så många platser som möjligt. I Sörmland åkte jag runt
för att få fart på arbetet. Det lyckades så till vida att jag som
första kommunist kom in i landstingsfullmäktige 1966. Till sist blev vi
två i landstingsfullmäktige. Där blev jag den flitigaste motionären. Vi
drev sociala frågor, förbättringar på sjukhusen, mer personal. Sossarna
styrde landstingen och endast en gång gick kommunisternas motion igenom.



– Jag hade föreslagit bygget av ett patienthotell, där patienter kunde
sova över vid besök på sjukhuset, vilket det socialdemokratiska
landstinget i Örebro gjort. Sossarna i Södermanland instämde i
kommunisternas motion, men de yrkade ändå nej. Det var fel tid att
bygga sade de. Men en liten tid senare byggde sossarna ändå ett
sjukhushotell.



– Nästa gång jag motionerade i landstinget kunde jag inte låta bli
att tillägga: Hoppas den här motionen, om den blir avslagen, röner
samma öde som min motion om patienthotellet.



ATP-striden

• Vad minns du av ATP-striden, femtiotalets stora socialpolitiska fråga?

– Det är tack vare ATP-pensionen som jag klarar mig hyfsat idag,
men då ska du veta att jag som lågavlönad partiombudsman har låg ATP.
Efter skatt har jag idag 7.000 kronor i månaden. Det klarar jag mig på
utan bidrag därför att hyran i min billiga bostadsrätt är 2.000 kronor.



– Vi kommunister kände att det fanns ett starkt stöd för ATP i
arbetarkretsar. Men den samlade borgerligheten var emot och det blev
den sista klasstriden där sossarna var med. Nu tar de inga klasstrider
alls.



– Det var nyval innan riksdagen skulle avgöra frågan. Då drog
partiet tillbaka sina listor i 11 distrikt och uppmanade till röstning
på socialdemokraterna. Så förstärktes arbetarfronten och reformen
säkrades i riksdagen. Det var ju så jämt att ATP-sidan kunde segra
först sedan varvsarbetaren Ture Königsson, som satt i riksdagen för
folkpartiet, röstat mot sitt eget parti.



Klassklyftorna består

• Du växte upp i Fattigsverige med långa arbetsdagar och en lön som
inte räckte för arbetarfamiljen. Hur ser du på samhällsutvecklingen
under din livstid?

– Materiellt har arbetarna fått det bättre och bättre.
Bruksbarackerna i Kolsva fick till slut in vatten, avlopp och WC. Fy
fan hur det såg ut med slask och skittunnor som skvalpade över när de
tömdes. Men människorna accepterade inte längre att leva i skiten och
bruket tvingades till förändring.



– Visst har det blivit bättre, men främst är förändringen en följd
av den tekniska utvecklingen. Klassklyftorna har ju inte minskat,
snarare tvärtom på senare år. Idag har det blivit sämre igen och då
tänker jag inte bara på det senaste valresultatet. Det sossarna
inledde, det fullföljer borgarna.



• Hur kan utvecklingen  vändas?

– Det finns bara ett sätt genom klasskamp. Vi lever i ett djävla
tjuvsamhälle. Jag lever på 7.000 kronor och andra har ändå mindre och så
finns det direktörer som tjänar mer än en miljon. De som säger att
Sverige är klasslöst vet inte vad de talar om. Vi måste övertyga
människorna om att försämringarna är en klassfråga.



– Därför är kravet på politisk strejk mot borgarnas a-kassa så viktig. Arbetarna måste ta tag i borgarklassen och skaka om.



• Du har upplevt framgångar och motgångar i arbetarkampen. Trots
högeroffensiven idag så tror du på en ljusnande framtid för klassen.

– Jag var med i metallstrejken 1945 då vi efter fem månaders
strejk misslyckades att driva igenom lönekraven. Då förde
socialdemokraterna en väldig propaganda understödda av en samlad
borgerlighet med budskapet: Gå tillbaka i arbete. Jag var delegat på
avtalskonferensen och trots hetsen var vi kommunister ändå mycket nära
att få majoritet.



– Så tänker jag på Gruvstrejken som bröt ut vid denna årstiden, just
före jul 1969.  Det var en stark rörelse som väckte många till
insikt om att det lönar sig att ta kamp mot kapitalistiska utsugning
även om LKAB var statligt. Strejkmötena var en fantastisk skola.
Gruvstrejken radikaliserade.



Förändringens vindar

Ingvar Löövs budskap är solklart. Förändringens vindar kommer att blåsa
liv i arbetarnas klasskamp om och om igen. Han ser också positiva
tecken i omvärlden.



– Jag gläder mig med de socialistiska framgångarna på Kuba och vänstervindarna som sveper över Latinamerika. 



Innan vi reser oss från köksbordet ser Ingvar Lööv att brevbäraren är
på väg med dagens post. Det är torsdag, högtidsdag, och han måste resa
sig och omedelbart hämta Proletären.



Veckans rubriker: ”Rå utsugning av bemanningsanställda” och ”Viktig
strid för kollektivavtal” möts med gillande kommentarer. Så ser Ingvar
Lööv att vi skriver om proletär innebandy.



– Ska jag vara kritisk så vill jag se mera sport i Proletären. Ni
skriver ju nästan ingenting, inte ens när det är VM. Men sporten
engagerar en stor del av befolkningen.



– Jag tycker också ni ska intervjua fler äldre och spegla hur de gamla
med låg lön och usel pension har det. Proletären måste spegla folkets
vardag om tidningen och Kommunistiska Partiets budskap ska få större
spridning.



LARS ROTHELIUS

Proletären 51-52, 2006