Upp till kamp – nytt tv-drama av Birro

Säga vad man vill om manusförfattare Peter Birro, men han kan konsten att skriva angelägna och engagerande tv-dramer som berör och skapar debatt. Efter omdiskuterade serier som ”Hammarkullen” och ”Kniven i hjärtat” fortsätter Birro sin skildring av Göteborg, men lämnar samtiden och ger sig på en historisk tillbakablick över 1960- och 70-talens vänstervåg och kampfrågor.

I måndags hade ”Upp till kamp” premiär på SVT och i fyra, en och en halv timme långa, avsnitt får vi följa fyra unga personer och deras kamp med både vuxenblivandet och samhällets orättvisor. Genom dessa livsöden skildrar Peter Birro en lång rad olika stridsfrågor i Göteborg.

Cue Club
Tommy är varvsarbetarsonen som till en början är populär rocksångare på Cue Club, till dess att klubben stängs av socialdemokratiska kommunpolitiker 1966. När Tommy sedan går i sin pappas fotspår hamnar han mitt i konflikten på Arendal, där arbetarna inte bara måste ta kamp mot kapitalet, utan också mot det socialdemokratiskt styrda metallfacket, vilket leds av Tommys far.

Lena flyttar till Göteborg för att plugga och pröva lyckan som vissångare. Hon går med i FNL-gruppen och senare även KFML(r), och slits mellan den kommersiella musikindustrins förväntningar och sin politiska övertygelse.

När hon senare blir socialarbetare skildras genom henne kampen för bevarande av Hagahuset, ett allaktivitetshus.

Rebecka är läkarstudent och dotter till en ensamstående tvätteriarbeterska. När hon gör sin praktik skickar hon överbliven medicin från Sahlgrenska sjukhuset till palestinska flyktingläger och när sjukhusspionen slår till några år senare blir hon av med jobbet.

Uppror mot föräldrar
Erik är överklassonen som till en början dras med av den radikala tidsandan. Han gör uppror mot sina föräldrar genom att vapenvägra, men efter avtjänat fängelsestraff lånar han pengar av sin mamma för att starta en krog. Där återförenas han med borgerligheten, personifierad av redarsonen Broström. Inför valet 1976 upplåter Erik sina lokaler till högerns kampanj. Hans ungdomliga engagemang visar sig vara mer ett personligt uppror mot en dominerande mor, än äkta solidaritet med de förtryckta.

”Upp till kamp” är regisserad av Mikael Marcimain, som bland annat gjorde den utomordentliga ”Lasermannen” för SVT, och även här är regiarbetet strålande. De relativt okända skådespelarna i huvudrollerna gör fina prestationer och tidsandan frammanas skickligt och noggrant, även om det finns några missar i detaljerna, och med väl valda dokumentära bilder.

Birro och Marcimain har lyckats med konststycket att samtidigt skildra utvecklingen i ett samhälle och den personliga utvecklingen hos huvudpersonerna.

Konsekvent uppror
Peter Birro är konsekvent i sitt uppror mot alla auktoriteter. Han står tydligt på det arbetande folkets sida. Rent politiskt slår Birro som vanligt underifrån och åt alla håll samtidigt.

Men hans avsky mot auktoriteter leder dessvärre också till en ytlighet i beskrivningen av ungdomsuppror och organiserad kamp. Han förmår inte fånga essensen i det politiska vänsterengagemanget.

De sidokaraktärer i serien som har en fast övertygelse och som lägger all sin kraft på kampen framställs som enkelspåriga och fyrkantiga. Utan humor och förmåga till nyanserat tänkande.

Visst är det många gånger träffande. Men Birro förmår inte beskriva bakgrunden till det helhjärtade engagemanget, deras välgrundade hat mot kapitalismens orättvisor och det djupt kända behovet av att personligen ta sitt ansvar för att så snabbt som möjligt åstadkomma förändring.
 
Klassmotsättningar
Men Birro fångar förtjänstfullt motsättningen mellan de två huvudklasserna. Tydligare än på flera decennier framträdde dessa på den politiska arenan under andra hälften av 1960-talet. Orsaken var att arbetarklassen började uppträda som en självständig kraft, samtidigt som den unga generationen radikaliserades och tog kamp mot kapitalismen.

Det är välfunnet att låta serien utspelas i Göteborg, rikets arbetarhuvudstad, för just här var kontrasterna som störst i spelet mellan borgerligheten och de två huvudriktningarna inom arbetarrörelsen.

Med sin konstnärliga frihet karikerar Birro träffande den parasitära borgarklassen. Lika träffande är i våra ögon karikerandet av den maktfullkomliga socialdemokratin. Att vi ibland finner karikerandet av dess motpol, den utomparlamentariska vänstern och revolutionärerna, mindre träffande är i sammanhanget underordnat. Huvudsaken är att den reformistiska grenens klassamarbete korrekt ställs mot det engagerade arbetet i FNL-gruppen och i det revolutionära KFML(r).

Historiska fel
Men i denna tidning måste dock sägas att i några fall blir historiebeskrivningen felaktig. Vi tänker på det plakatmässiga framställandet av en ledande person i KFML(r) som för död och pina ska ha Spartacuskören att sjunga Stalinsången, en sång som aldrig stod på körens repertoar.

Värre är dock beskrivningen av hur ”partiet”, så kallas det dåvarande KFML(r) i serien, sviker de ockuperande ungdomarnas kamp för Hagahuset. Detta är helt felaktigt, vilket de som var med vet och som framgår tydligt vid genomläsning av tidningarna från hösten 1972.

SKU(ml), det dåvarande kommunistiska ungdomsförbundet, deltog i och stödde helhjärtat kampen för öppnandet av Hagahuset. Möjligen har Birro förväxlat kampen mot makthavarnas stängning av Hagahuset med såväl KFML(r):s som SKU(ml):s kritik av och aktiva kamp mot det utbredda drogbruket i allaktivitetshuset.

Värst är Birros missriktade kritik mot den organiserade kampen, som när han låter en av ockupanterna av Hagahuset säga: ”Vänstern splittrar människor som skulle kunna kämpa tillsammans”. Nu tror vi inte att detta blir det bestående intrycket av serien för dagens tonåringar, som har minst lika  många skäl som sextiotalsgenerationens att göra uppror.

För i grunden är ”Upp till kamp” en mycket välgjord och tankeväckande tv-serie, med intressanta karaktärer och fin regi. Serien vinner inte minst på skildringen av drogernas förödande inverkan och på att Birro åter så tydligt väljer sida i sin skildring av kapitalismens maskineri.

LARS ROTHELIUS & JENNY TEDJEZA
Proletären 36, 2007