Bryt med samförståndet

Det gamla industriavtalet tjänade de svenska storföretagen väl. Mellan 1998 och 2009 har Sverige haft ”den lägsta ökningen av arbetskraftskostnaden bland de västeuropeiska länderna” och under ”samma period har Sverige haft den klart högsta produktivitetsökningen”, som Facken inom industrin själva konstaterar.

Men utifrån de framflyttade positionerna, inte minst under krisen, är det dags för ett nytt industriavtal. I det stora handlar det om samma som det tidigare – en överenskommelse om att hålla tillbaka lönekraven, öka produktiviteten och se till att nya kollektivavtal sluts innan de tidigare löpt ut för att förhindra strejker.

Med det nya industriavtalet flyttas ännu mer makt till sk opartiska ordförande, OpO, för att ytterligare begränsa möjligheterna att det uppkommer avtalslösa tillstånd och därmed legala strejker. Strejkrätten blir en luftparagraf när man avskaffar de tillfällen då legala strejker inte bara är en rättighet utan en möjlighet.

Facktopparnas försäkran att det även förhindrar lockouter från arbetsköparnas sida är en klen tröst, eftersom företagens vapen att genom hot om avsked och nedläggning hålla tillbaka arbetarnas krav fortfarande är skarpladdat och dagligen använt.

Strejken är arbetarklassens viktigaste vapen och möjligheten att strejka grundar sig inte på avtal slutna mellan förhandlings- delegationer i Stockholm. Möjligheten att strejka grundar sig på att arbetare ute på arbetsplatserna gemensamt beslutar sig för att ta strid. Sådana strider måste bedrivas inte bara mot kapitalisterna utan även mot industriavtalets paragrafer och hela den samförståndspolitik som ligger till grund för detta avtal.

Med det nya industriavtalet sätter de undertecknande fackförbunden på pränt det som gällt sedan länge. Att dessa fack, och framförallt IF Metalls, lojalitet finns hos arbetsköparna före såväl lojaliteten med de egna medlemmarna och med övriga LO-förbund.

De undertecknande fackförbunden förbinder sig att inte framställa andra krav än de som man blivit överens med sina arbetsköpare om. Först enas med arbetsköparna sedan resa dessa krav inom LO och även motarbeta de krav som reses från andra fackförbund om dessa går emot exportindustrins intressen.

De undertecknande facken, med IF Metall som lagkapten, blir även i formell mening de monopolkapitalistiska exportföretagens lönepolis inom LO. IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä säger öppet att det nya industriavtalet är ”det enda sättet att kunna utöva inflytande över andra förbund”.

Det är därför logiskt att IF Metall samtidigt nominerar den fd SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson till ny LO-ordförande. En mångårig ombudsman inom IF Metall som aldrig satt sin fot på en arbetsplats blir en perfekt LO-ordförande – menlös och lojal mot exportindustrin.

LO:s styrelse har ställt sig bakom det nya industriavtalet. I sitt beslut skriver LO-styrelsen att de ”respekterar den viljeriktning som parterna inom industrin ger uttryck för genom förslaget till industriavtal”.

Därmed gör LO:s styrelse landsorganisationen till en ”filial för teknikarbetsgivarna”, som Kurt Junesjö träffande uttryckte det. Hela arbetarklassen ska även i formell mening underställas exportindustrins intressen och med den internationella konkurrensen som argument och vapen ska pressen på lönerna fortsätta.

En undersköterska inom offentlig sektor skall hålla tillbaka sin lön för att garantera Volvos konkurrenskraft. Så är tanken och detta ställer sig LO:s styrelse bakom.

Det nya industriavtalet bekräftar än en gång att dagens fackliga ledare är arvtagare till de liberala arbetarledare som den moderna arbetarrörelsen föddes i kamp mot.

I det första programmet för den liberala fackföreningsrörelsen, från 1882, fastslogs att fackföreningen ska ”tillse såväl yrkets som arbetarnas och arbetsgivarnas intressen” samt ”förebygga, om möjligt, genom sin mellankomst arbetsbrist och strejker”.

Då som nu gör en liberal fackföreningsrörelse arbetsköparnas problem till sina – tar som sin uppgift att öka produktiviteten, hålla tillbaka lönerna och förebygga strejker. Det var i kamp mot sådana fackföreningar som den socialistiska arbetarrörelsen växte fram.

Historien återvänder aldrig till sin utgångspunkt, men uppgifterna kan förbli de samma. Precis som på 1880-talet står vi idag inför uppgiften att i kamp mot de liberala ”arbetarledarna” formera en ny socialistisk och revolutionär arbetarrörelse. Detta kan aldrig göras via partidirektiv eller propåer uppifrån utan måste byggas under- ifrån ute på arbetsplatserna.

Det kan kännas avlägset i dagens Sverige, men framgångsreceptet ser vi i Grekland, Portugal och andra europeiska länder där arbetarklassen bryter med samförståndet. För framtidens fackliga strider behövs inte nya former av klassamarbete, det behövs nya former av klasskamp.