Veolia säger upp 95 på Öresundstågen

Det var Veolias varsel efter samma koncept i våras som utlöste det ramaskri bland företagets anställda vilket växte till den rörelse som drev fram strejken. Då gällde det uppsägning av 252 anställda och återanställning av ett antal av dessa som timanställda. Nu är siffrorna klart lägre. Men grundfrågan är densamma.

Vän av arbetarrätt undrar givetvis vad strejken har gett. Hur kan en förbundsordförande som Sekos Janne Rudén deklarera uppgörelsen efter strejken som ”en historisk seger för svensk fackföreningsrörelse” och sedan i tysthet åse hur historien upprepar sig?

För från Rudén hörs inte ord om Veolias varsel. Antalet varsel uppges vara dubbelt så många som Seko räknat med. Vår information hämtar vi från kontakt med Veolia-anställda och från borgerlig press där det framgår att lokala förhandlingar om det nya varslet ska hållas i slutet av veckan.

Vad som ska komma ut av de förhandlingarna är skrivet i vatten. Inte minst därför att nu, sedan det centrala avtalet undertecknats, så gäller den svenska modellens fredsplikt.

Vad kan förhandlare då göra när många av Öresundstågen körs utan tågvärdar? Bara under de fyra första dagarna i juli kördes ett femtiotal Öresundståg utan tågvärdar. Veolia erkänner brist på personal men ska ändå avskeda. Nog är det absurt.

Sekos skyddsombud har försökt den legala vägen genom att med skyddsstopp förhindra att tåg körs utan erforderlig bemanning. Det handlar såväl om personalens som passagerarnas säkerhet. Hur ska en ensam tågförare kunna hantera passagerare och skadade vid en olycka? Men skyddsstoppet hävdes omgående av Arbetsmiljöverket.

Förutom förhandlingar under fredsplikt återstår bara vild strejk för att stoppa Veolias uppsägningar på Öresundstågen. En kampmetod som fick bäring i våras genom den omskrivna Öresundstågsbloggen på webben och som fungerade som påtryckning på Sekos beslut att utlysa den legala strejken. Men sedan Seko blåste av strejken och skrev på medlarnas avtalsbud är den bloggen inaktiv.

Vi vet att många anställda på Öresundstågen fortsatt är nöjda med strejken. För sällan på senare år har svensk arbetarklass så tydligt visat i svart på vitt styrkan i facklig sammanhållningen genom kampens väg.

Veolias arbetare ska vara riktigt nöjda med strejkkampen, men vi vill mot bakgrund av den senaste utvecklingen återigen påpeka att här finns anledning att vara mer återhållsam i bedömningen av strejkens resultat. Varför skriva på ett avtal som inte med en rad nämner den för strejken utlösande orsaken, Veolias varsel av 252 anställda?

Låt oss påminna om att Sekos ledning blåste av strejken 18 juni utan att höra medlemmarnas åsikt om avtalet, just innan den skulle utvidgas och stoppa Stockholms kollektivtrafik vid midsommar. Låt oss också påminna om att vi på denna tidnings ledarsida veckan därpå höll en återhållsamt positiv attityd till det nya avtalet: ”Det är först på den bistra verklighetens arbetsmarknad som resultatet av det nu slutna avtalet kan avläsas.”

Vi framhöll också att inget finns skrivet om de liggande varslen av de 252 anställda och att det ”inte finns några bindande eller principiella avtalsskrivningar i det nya avtalet som stoppar missbruk av deltider och timanställningar”.

Huvudförändringen i avtalet är att det efter strejken kostar betydligt mer än tidigare att köpa arbetskraften av en timanställd. En avtalsskrivning som hyllades som historisk av Sekos förhandlare men som vi i ledaren i nr 26 betecknade som ”en konstruktion som luktar socialdemokratisk kompromiss”. Det ekonomiska incitamentet handlar nämligen inte bara om timkostnad.

Vi vet av erfarenhet att kapitalister istället för ”egna fasta” tillsvidareanställningar många gånger väljer i förstone dyrare bemannings- och timanställningar med baktanken att fritt kunna minska och öka personalstyrkan och/eller för att splittra arbetarenheten på golvet. Allt enligt devisen, det som vi förlorar på gungorna tar vi igen på karusellerna.

Mot denna bakgrund bedömde vi strejken som ”framgångsrik, men inte optimal”. Nu prövar Veolia effekten av det nya avtalet snabbare än många kunnat ana. Vår förhoppning är att tågarbetarna utvecklar de kamperfarenheter som gavs i förspelet till och under tågstrejken.

I så fall kan vi se fram mot ännu en lärorik dust med en arbetsköpare som i den heliga upphandlingens och profitens namn pressar ner sitt anbud utan minsta hänsyn till arbetarrätten.