Anständighetens minimikrav

Publicerad 26 mars 2015

Kommunisternas medborgarförslag i Norrköpings kommunfullmäktige utmanade EU. Den arbetarfientliga politiken brännmärktes från talarstolen.

Bilder

De styrande socialdemokraterna sa sig visserligen på alla sätt vara för svenska kollektivavtal. Dock såg de en risk att förslaget kunde stå i motsättning till EU:s direktiv.

I Norrköpings kommun finns som i en del andra kommuner möjligheten att lämna så kallade medborgarförslag. Dessa måste då behandlas av den beslutande församlingen – kommunfullmäktige. Den som lägger förslaget har också rätt till fyra minuters talartid, men utan att få delta i någon debatt. För flera år sedan, i efterdyningarna av det uppmärksammade Vaxholmsfallet så skrev vi, några byggnadsarbetare i Kommunistiska Partiets norrköpingsavdelning, ihop ett eget förslag.

I Vaxholm hade lettiska byggnadsarbetare som byggde åt kommunen haft 56-timmarsveckor med så låga löner som 35 kronor i timmen. Vi krävde nu att Norrköpings kommun skulle skriva in ett krav på svenskt kollektivavtal i sina upphandlingsdirektiv.

Vår motivering till förslaget löd ”Konflikten mellan Byggnads och det lettiska byggbolaget har väckt nytt liv i diskussionen om en uppenbar risk för dumpning av löner och försämrade arbetsvillkor på svensk arbetsmarknad. Vi ser en oroande utveckling där skattepengar kan användas till att pressa ner arbetares löner och urholka arbetsrätten.”

Kamrat Matti Kerkelä, veteranen bland partiavdelningens snickare, var den av oss som utnyttjade de fyra minuterna till att tala för förslaget. Jag tror inte att det är någon överdrift att påstå att det på dessa fyra minuter sades mer vettigt än vad som sagts i fullmäktige på år och dag.

Matti brännmärkte den arbetarfientliga politik som pressar tillbaka arbetarklassen i stort, inte bara inom byggbranschen. Hur man med bemanningsfirmor återinfört daglöneriet. Hur kommunens privatiseringar gjort att tidigare trygga men underbetalda jobb nu är både otrygga och underbetalda. Och detta på ett språk som på alla sätt skiljde sig från vanligt politikerspråk. Kravet på svenskt kollektivavtal är inget annat än ”ett anständighetens minimikrav” slog Matti fast.

Något som det församlade kommunfullmäktige inte höll med om skulle det visa sig.

Förslaget röstades ner efter en debatt där många pratade men de flesta slutligen var överens. Borgarna förnekade sig naturligtvis inte. Endera var det direktörsresonemang om ”svenska arbetares låga produktivitet”. Annars var det upprörda ord över förekomsten av ”stalinister i talarstolen”. Riktigt märklig var den centerpartist som höll ett inlägg om hur faktiskt även svenska bönder drabbas av låglöneimport, men som tycktes helt oförmögen att dra några politiska slutsatser.

De styrande socialdemokraterna sa sig visserligen på alla sätt vara för svenska kollektivavtal. Dock såg de en risk att förslaget kunde stå i motsättning till EU:s direktiv. Så de föredrog att vänta och se ”vad som händer på området”. Värnandet av löner och arbetsrätt var viktiga skäl att säga nej till EU för oss kommunister och indirekt gav alltså fullmäktigesossarna oss nu rätt. Några såg i och för sig lite mer skamsna ut än andra.

Så här några år senare kan man konstatera hur rätt vi har haft. Hur dåliga villkor som än råder på arbetsmarknaden finns det alltid något som kan försämras och bli än värre. Men i det lilla gav vårt initiativ ändå något. Gång efter annan har vi i samtal med arbetskamrater, på fackmöten och i valkampanjer kunnat återkomma till och påminna om vad som sades och hur det agerades på den kvällens fullmäktigemöte.

Våra fyra minuter var värdefulla. Som konkret exempel på att värna arbetarrättigheter har de stått sig i åratal. Frågan förblir aktuell och har man möjligheten i sin egen kommun bör man absolut lägga liknande förslag.

Johan Zimmerman

Anläggningsarbetare, Norrköping