Hemligt uppdrag i orkanens öga

Publicerad 8 januari 2015
Den kubanske agenten René González lämnade sin fru och sin 6-åriga på dotter när han 1990 ”stal” ett flygplan och flög till Miami. Där mottogs han som en hjälte bland de högerextrema exilgrupperna han sedan infiltrerade.
Den kubanske agenten René González lämnade sin fru och sin 6-åriga på dotter när han 1990 ”stal” ett flygplan och flög till Miami. Där mottogs han som en hjälte bland de högerextrema exilgrupperna han sedan infiltrerade.

Den 17 december släpptes de tre sista kubanerna som suttit fängslade i Miami, USA, och kunde äntligen återförenas med sina nära och kära. Därmed är alla av ”De Fem” fria efter att ha suttit fängslade i 16 år. Deras ”brott” var att de avslöjat exilkubanska högerextrema gruppers terrorplaner. Den svenske Latinamerikareportern Dick Emanuelsson har för Proletärens räkning i Havanna intervjuat Rene González, den förste av De Fem som frigavs. Han berättar om deras uppdrag i Miami och hur USA-imperialismen till slut led ett svidande politiskt nederlag och tvingades frige De Fem.

Bilder
Fakta och bakgrund
Frisläppta efter 16 år i fängelse
  • 1998 dömdes fem kubanska agenter som avslöjat terroristgrupper i Miami till mellan 15 år och livstids fängelse för spionage mot USA, trots bristfälliga bevis.
  • 2011 frisläpptes René González villkorligt, efter 13 år i fängelse. 2013 tilläts han till slut att återvända till Kuba. Fernando González frisläpptes i februari 2014.
  • 17 december 2014 släpptes de sista tre i ett fångutbyte där Kuba släppte en person som arbetat för CIA på Kuba och USA-medborgaren Alan Gross som smugglat olaglig utrustning.
  • På Kuba och i resten av världen har De Fem, som de kallades, blivit en symbol för kampen mot USA:s inblandning och flera stora kampanjer har drivits för deras frisläppande.
Deras uppdrag: Att avslöja terrorgrupper
  • 1990 skickades fem kubanska agenter, utan att känna till varandra, till Miami med uppdrag att infiltrera exilkubanska terrorgrupper.
  • Agenterna opererade som ”dissidenter” vilket gav dem tillträde till olika grupper som arbetar för att störta socialismen på Kuba.
  • De kunde avslöja planer på terroristdåd mot Kuba, info som kubanska myndigheter vidarebedofrades till USA:s myndigheter.
  • Den 12 september 1998 arresterade FBI de fem i Miami. I en farsartad rättegång anklagades för att ha konspirerat för att begå spionage och mord samt för att ha skadat USA.

”Jag hade bestämt med min fru att gå på bio. Men hon blev sittande och väntade på mig, samtidigt som jag landade i Miami.”

I december 1990 fick René González ordern från sin överordnade att ”stjäla” ett flygplan i Havanna och flyga till Florida, USA. Han togs emot som en hjälte när han landade i Miami.

Åtta år senare greps han och fyra andra från det kubanska kontraspionaget. René González dömdes 2001 till 15 års fängelse. Hans kamrat Gerardo Hernández dömdes till två livstidsstraff plus 15 år, Fernando González fick 18 år och Ramón Labañino och Antonio Guerrero vardera ett livstidsstraff.

Men sedan den 17 december 2014 är De Fem, som de kallas på Kuba, fria efter att Barack Obama och den moderna delen av monopolkapitalet i USA insett att blockaden inte kunnat knäcka den kubanska revolutionen och inte heller De Fem. Men där finns också insikten om att en marknad på tolv miljoner kubaner kan gå helt förlorad.

– Rättegången mot De Fem innebar ett förräderi av USA:s dåvarande president Bill Clinton mot överenskommelsen han hade ingått med Fidel. Jag gillar inte att tala om tortyr, men det var vad vi utsattes för i Miami. Men vi kom ut starkare än när vi gick in i fängelset.

Så sammanfattar René González, 57, de 16 år han tillbringade i fängelser i USA. Han var, eller är, en agent i tjänst hos det kubanska inrikesministeriet.

Hans kollegor har under mer än ett halvt sekel varit oerhört framgångsrika i att infiltrera och avslöja både de externa och interna fienderna till den kubanska revolutionen. Den som inbillar sig att en revolution kan utvecklas i fred utan att förfoga över en säkerhetstjänst begår ett strategiskt misstag och den revolutionen begravs förr eller senare.

När René González ”stal” flygplanet och flög till Miami var det en perfekt plan för att slå in dörrarna hos de kubansk-amerikanska terroristorganisationerna i södra Florida. Kort därefter inledde De Fem infiltrationen och dokumentationen av terrorplanerna mot Kuba.

– Jag hade bestämt med min fru att gå på bio på eftermiddagen. Men hon blev sittande och väntade på mig, samtidigt som jag hade landat i Miami. Det är klart att det var tungt eftersom min 6-åriga dotter också väntade på mig. Men det är uppoffringar man ibland måste göra, berättar René González när jag vill ha detaljer över hur han lämnade Kuba.

– I Miami togs jag emot som en hjälte. För ju värre du talar om Kuba desto mer uppskattas du av dessa grupper.

När René González lämnade Kuba hade den ekonomiska specialperioden inletts över hela ön. Själv kom jag dit en månad tidigare, i november 1990 och kunde se hur brutalt bränslebristen slog.

I Miami, Washington, Berlin och för den delen i Stockholm växte förhoppningarna hos politiska krafter, från högern till utrikespolitiska antikommunister inom Socialdemokraterna, om att Kuba skulle falla. Bror Perjus, socialdemokratisk chefredaktör på Mål&Medel, bjöd in en antikommunistisk generalsekreterare för fackförbundet Livs international till en presskonferens på LO-Borgen. Där kalkylerade denne att ”Castrodiktaturen har bara några månader kvar innan den faller”.

Större delen av Vänsterpartiets ledning, som precis hade strukit K:et ur namnet, började vackla i sin hållning till Kuba. Idag, 25 år senare, kan ingen anklaga Jonas Sjöstedt och V för prokubanska sympatier. ”Kuba är en politisk diktatur. […] USA är en politisk demokrati”, har Jonas Sjöstedt krasst konstaterat.

Uttalandet skulle kunna från vilken kongressman i USA som helst. Men den kubanska revolutionen har överlevt såväl Kennedy som Obama och Sjöstedt de senaste 53 åren tack vare att den har stött sig på den viktigaste kraften i en revolution, det egna folket och folkmakten som utarbetats i demokratiska breda debatter.

När Sovjetunionen föll samman 1990 förlorade Kuba 85 procent av sin utrikeshandel. Därmed förlorade Kuba den stabila energitillförseln och den tillgång till teknologi den haft sedan revolutionens början.

Hoten från Pentagon och Miami om en invasion blev allt starkare. De gamla kubanska gods- och landägarna, som hade lämnat Kuba när jordreformen gradvis infördes i början av 1960-talet, började packa sina resväskor för att resa tillbaka till Kuba ”och ta tillbaka våra landegendomar från kommunisterna”.

För att slå tillbaka provokationerna, attentaten och terrorismen i Miami mot Kuba, skickades fem agenter till USA. René González var en av De Fem som en dag fick ordern från sin överordnade att ”stjäla” ett flygplan i Havanna, flyga till Miami och landa mitt i orkanens öga. De kände inte varandra och opererade helt oberoende för att vara så lite sårbara som möjligt i händelse av att CIA eller FBI skulle komma någon på spåren.

Men det handlade inte, påpekar René González, om spioneri mot staten USA utan om att dra fram så mycket som möjligt av terrorplanerna hos organisationerna i Miami för att undvika blodspillan på Kuba.

I en diskret lokal på en utsatt tid på en av Havannas gator träffar jag en leende René González. Under den en timmes långa intervjun berättar han om sin uppväxt i Chicago, USA, där han föddes den 13 augusti 1956. Hans föräldrar hade kommit till USA som tusentals andra karibiska immigranter.

Från USA stödde paret den kubanska 26:e-julirörelsens väpnade uppror mot den USA-stödda diktatorn Batista. Efter revolutionens seger den 1 januari 1959, började pressen mot dem i USA som stödde den nya revolutionära regeringen i Havanna att kännas. Den 2 oktober 1961, när landägare och andra av diktatorn Batistas anhängare lämnade Kuba och flög till Miami, reste René González och hans föräldrar tillbaka till Kuba för att delta i försvaret och uppbygget av sitt land.

I Kuba växte han upp som alla andra barn och vid 21 års ålder anmälde han sig som frivillig i de kubanska militära styrkorna. Tusentals kubanska militärer, däribland stridspiloten René González, flög till undsättning för att slå tillbaka den sydafrikanska arméns invasion av Angola som stöddes av USA. Sydafrika, Zaire (nuvarande Kongo-Kinshasa), deras allierade i USA och legoknektsarméer besegrades av den internationalistiska insatsen från Kuba.

Men hur lyckades då René González infiltrera terroristorganisationerna i Miami?

– Jag körde bil på väg till Miami när jag hörde ett radioprogram där ordföranden för CUPA, Cuban-American Pilots Association, talade. Mannen, kapten Eduardo Ferrer, hade varit pilot för invasionsstyrkorna i Playa Giron, Grisbukten, den 15-19 april 1961 i Kuba.

– När jag hörde vilken restaurang de gjorde intervjun från, körde jag dit och presenterade mig. Folk hade fortfarande mig i minnet som den kubanske piloten som hade stulit ett plan i Kuba och landat i Miami. Eduardo Ferrer hälsade mig varmt välkommen och via honom kom jag snabbt i kontakt med andra kubanska piloter och grupper.

En av dessa var den mest omtalade och politiskt mest framgångsrika av grupperna i Miami, Bröder till undsättning (Hermanos de Rescate). Det var kubanska piloter som gjorde provokativa flygningar mot Kuba.

Den 24 februari 1996, efter att ha gett flera varningar, sköt det kubanska flygvapnet ner två plan från Bröder till undsättning och de två piloterna förolyckades. De hade kränkt kubanskt luftrum och kastat ut tusentals flygblad riktade mot den kubanska regeringen.

– Gruppen var viktig i den psykologiska krigföringen mot Kuba. Deras plan fylldes med journalister som flögs ut över Karibien för att bevaka hur ´Los Balseros´, båtflyktingarna, drev från Kuba mot Miami, ett groteskt skådespel. Efter nedskjutningen tog det i princip slut för organisationen, berättar René González.

CUPA utgjordes av en grupp nostalgiska kubaner från Batistaepoken. Några av dessa hade också flugit och stridit för diktatorn eller i invasionen av Grisbukten. Andra hade deltagit som piloter och legoknektar i Kongo.

Flera av dessa återvände till Miami eller landade i Nicaragua där den USA-stödde diktatorn Anastasio Somoza kontrakterade dem. Somoza höll ut till den 19 juli 1979 då den sandinistiska befrielsefronten FSLN störtade honom. Därför, säger René González och ler återigen illmarigt, hyser de dubbelt agg mot revolutionen.

– Kapten Eduardo Ferrer rådgjorde med mig om möjligheten att skicka ett förarlöst plan styrd med fjärrkontroll mot Kuba med explosiva ämnen. Senare fick jag kännedom om att en person från Nasa hade samarbetat med dem.

Det var också via kapten Eduardo Ferrer som René González lyckades infiltrera Bröder till undsättning. När organisationen offentliggjordes deltog René González vid invigningen. Där fanns även en annan person som efter 8 oktober 1967 blev känd som Che Guevaras bödel, CIA-agenten Felix Rodriguez, som utbringade en skål med den kubanske agenten.

René González tillbringade en tid med Bröder till undsättning. Men det fanns grupper som var mycket mer våldsamma. Det var dit han förflyttade sin operativa verksamhet.

– PUN, Nationella demokratiska unionen, var en sådan organisationen. Partiet hade ett militärt träningsläger i Miami och kopplingar till narkotikahandeln. Via Havanna satte vi FBI på dem och deras finansiering upphörde. Från denna grupp bröt sig en annan grupp ut som kallade sig ”Comando de Liberación Unido”, CLU. CLU leddes av en man som hade varit andreman i PUN men fängslats för narkotikatrafik. CLU var en direkt kopia av PUN och hade även ett militärt träningsläger sydväst om Miami med kopplingar till knarkkartellen i Honduras. Också denna grupp lyckades vi få upplöst.

Det var detta som i huvudsak var De Fems uppgifter på amerikanskt territorium, att infiltrera uppenbart olagliga våldsamma terrorgrupper med bas i USA, som dessutom kränkte andra staters territorium. De Fem kartlade hur, vem och var dessa grupper opererade och vilka som var deras konkreta aktionsplaner. All dokumentation skickades via hemliga vägar till Havanna som bearbetade materialet för att dra de riktiga politiska och materiella slutsatserna av den samma.

Sammanlagt blev det 260 dokument som utgjorde De Fems rapporter. Den mäktiga dossiern överlämnades av den kubanska regeringen till en FBI-delegation som landade på José Martí-flygplatsen utanför Havanna den 16 juni 1998. USA-agenterna imponerades av omfånget och innehållet.

Men vägen till FBI hade gått via den i litteratur Nobelpriskrönte colombianske författaren Gabriel García Marquez. Han var personligen vän med både Fidel Castro och Bill Clinton.

Budskapet gick hem och FBI-delegationen skickades av Clinton till Kuba. Där överlämnades dossiern med förhoppningen att USA-myndigheterna skulle vidta de nödvändiga åtgärderna för att stoppa framtida terroraktioner från USA-territorium.

– Jag hade ingen aning om innehållet i det övriga materialet av de 260 dokumenten. För när processen och rättegången mot oss inleddes hade allt material hemlighetsstämplats. Åklagarämbetet var noga med att inte tala om ”terrorism” i målet. Ett exempel på motsatsen är när jag arresterades. Jag var då på väg mot Bahamas. Terroristgrupperna hade planer på att föra in vapen där. Och eftersom jag är pilot utsågs jag av gruppen för att transportera vapnen dit. Men med arresteringen av oss fem verkställdes aldrig dessa planer.

René González berättar hur FBI-delegationen som anlände till Kuba tackade sin kubanska motsvarighet för den vänliga gesten, trots det iskalla politiska kriget som rådde under 1990-talet mellan Kuba och USA. FBI, som nu förfogade över dossiern, skulle vidta åtgärder när de återvände till USA, sa de. Men plötsligt greps De Fem den 12 september 1998. Anklagelserna vändes mot dem medan terroristerna satt i orubbat bo i Miami.

– Det var ett förräderi och en uselhet av Bill Clinton mot Fidel, säger en allvarlig René González när han för ämnet på tal.

– Varför? Det är det ingen som vet. Det finns element, till exempel FBI:s chef i Miami, som är blodiga samarbetsmän till terroristerna. Det är känt att han gick så långt som att bränna personakten över CIA-terroristen Luis Posada Carriles, ansvarig för bomben ombord på ett kubanskt civilplan mellan Caracas-Barbados-Havanna 1976 där 73 civila dödades. Jag antar att när Miamis FBI-chef kontaktades av FBI i Washington för att följa upp innehållet i de 260 dokumenten och vidta åtgärder mot terroristerna, vände han i stället hela processen mot oss. Rädslan hos terrorgrupperna i Miami var att samarbetet mot terrorismen mellan de två länderna skulle förstärkas och utvecklas.

Det enda brott som De Fem erkänner sig ha begått är att de inte registrerade sig som agenter i tjänst hos Kuba när de inledde sina operationer i Miami. René González ler och säger:

– Jag kommenterade det erkännandet till domaren med orden: ”Det är som om CIA skulle skicka ett antal CIA-agenter till Afghanistan under Talibanregeringen”.

– Det finns ingen som helst mening med att göra det och jag tillade till domaren med eftertryck: ”Om Ni (USA:s åklagare och rättsmyndigheter) hade gjort ert jobb hade vi aldrig behövt tvingas att infiltrera (terroristorganisationerna i Miami). Det är omöjligt att vi skulle kunna infiltrera och registrera oss som agenter hos den regering som samtidigt är medansvarig till terrorismen!”

– Ansvaret ligger därför hos USA-myndigheterna då de är delaktiga i terrorismen genom att skapa, underhålla och tolerera den. Vi fem erkände brottet att vi inte hade registrerat oss som agenter och sa: ”Gå på det, ge oss de år som lagen säger”. Men de komplicerade och politiserade fallet.

Rättegången på en politiskt ”förorenad” plats som Miami kunde bara sluta på ett sätt, med fällande domar. Hela processen mot De Fem kantades av skandaler och skulle ha lagts ned i en normal rättsstat.

– Alla slags legala och illegala metoder användes. Domare och vittnen mordhotades. Bevis förstördes och domslut annullerades. Medierna utgjorde en del av åklagarämbetet. Tusentals dollar betalades under bordet till journalister för att också de skulle ”fälla” oss, understryker René González och nästan suckar vid minnet.

– Jag gillar inte att prata om tortyr i vårt fall. Men det var det som användes för att knäcka oss. Men vi kom ut ur fängelset starkare än innan, summerar den reslige agenten med en övertygelse och ett lugn i blicken som imponerar.

Amnesty International skrev i ett uttalande att ”under rättegången presenterades inga bevis för att de åtalade verkligen hade tillgång till eller hade vidarebefordrat sekretessbelagda uppgifter”. Den internationella människorättsorganisationen dömde även ut det faktum att De Fem hade varit hermetiskt isolerade och haft en begränsad tillgång till sina advokater och rättegångsdokumentation, ”vilket hade undergrävt deras rätt till försvar”.

– Detta är mitt land, mitt folk och ett samhälle som jag vill delta i arbetet för, säger han när vi börjar runda av intervjun. Men nu måste vi förstärka och bättre organisera solidariteten med Gerardo, Antonio och Ramón. Jag tror att vi har tillräcklig kraft för att skaka om Vita Huset.

Så sa René González den 28 november. Tre veckor senare, den 17 december landade de övriga tre kamraterna till redan frisläppta René González och Fernando González.

Det kubanska folket gick ut på gatorna i spontana demonstrationer och jublade. I Miami, som hade jublat när René González kom dit 1990, grät nu spillrorna av den kontrarevolutionära kolonin medan de förbannade Obama. Imperiet hade återigen lidit ett oerhört pinsamt politiskt nederlag i nivå med det misslyckade invasionsförsöket i Grisbukten 1961.

Kuba var det sista landet på den amerikanska kontinenten att befria sig från den spanska kolonialismen, men det första landet att befria sig från USA-imperialismen och utropa en socialistisk revolution i samma hemisfär. 53 års kriminell blockad kunde heller inte kuva detta hjältemodiga folk som den 17 december 2014 inkasserade ännu en politisk seger.

Dick Emanuelsson