En vändpunkt i USA:s Kubapolitik?
Efter flera månaders hemliga förhandlingar mellan USA och Kuba offentliggjordes plötsligt att USA kommer att häva sitt ”handelsembargo”, eftersom denna politik inte under alla dessa år lyckats med att främja USA:s intressen.
17 december 2014 var en glädjens dag för Kuba, främst eftersom de tre kubaner som fortfarande var fängslade i USA nu kunde återvända hem till Kuba. En utväxling gjordes mellan dessa tre och två USA-agenter som varit fängslade på Kuba.
Obama höll samma dag ett långt tal och förklarade sig vilja normalisera förhållandena med Kuba, återupprätta de diplomatiska förbindelserna (som USA bröt 1961) och överväga att upphäva sitt lands beteckning av Kuba som en ”stat som sponsrar terrorism”.
Tidigare samma dag hade också Raúl Castro hållit ett tal, betydligt kortare, där han förklarade att Kuba är villig att inleda en dialog med USA, baserad på ömsesidig respekt för ländernas självständighet. Han betonade att Obamas beslut att frige de tre kubanerna förtjänade det kubanska folkets respekt och erkännande. Han sa: USA och Kuba måste lära sig att leva sida vid sida på ett civiliserat sätt, med sina skillnader.
Tyvärr visade inte Obamas tal samma känsla för vikten av ömsesidig respekt. Han säger att ”USA är stolt över att ha stött demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba under fem decennier.”
En sådan mening, inflikad som om den vore en självklarhet, kan kubanerna knappast acceptera, då de fått utstå de mördande konsekvenserna av USA:s kubapolitik under mer än ett halvt sekel. Kubanerna har upplevt hur USA ständigt försökt underminera deras suveränitet och demokrati och hela tiden kränkt deras mänskliga rättigheter.
Obama deklarerade i sitt tal att Kuba är välkommen till toppmötet som de amerikanska staternas organisation OAS ska hålla i april 2015. Men så tillägger han att ”inte bara ledarna ska bjudas in, utan även representanter för civilsamhället”. Alltså de individer och smågrupper som USA under många år slussat in pengar, utrustning och instruktioner till. Här har vi alltså ännu ett respektlöst uttalande.
Varför vill USA upphöra med sitt ”handelsembargo”? Som vi relaterat här ovan är anledningen enligt Obama att embargot inte har lyckats med att ”främja USA:s intressen”. Var och en måste då fråga sig: Vad är det för intressen?
Obama anser att USA:s kubapolitik hittills har begagnat sig av ”en föråldrad metod”. Men att hävda USA:s intressen på Kuba har under mer än ett halvt sekel inneburit att med alla medel och alla metoder försöka störta Kubas regering och undanröja Kubas socialistiska samhällssystem. Livet på Kuba skulle göras så miserabelt att kubanerna skulle revoltera mot sin egen regering och sedan tacksamt inrätta sig efter en politisk ordning i USA:s smak.
Det är själva syftet med USA:s kubapolitik, och i detta ligger ”USA:s intresse”. Har det syftet nu plötsligt ändrats? Sannolikt är att kubanerna förhåller sig ganska skeptiska.
En annan sak man verkligen kan fråga sig är om de fem kubanerna, som nu har fått återvända till sitt land som fria män, verkligen fått någon rättvisa? Har USA erkänt att de har behandlats orätt under dessa 16 år som gått? Nej, deras kamp för rättvisa har klippts av och de har kvitterats mot två fångar som Kuba släppt till USA, agenten Alan Gross samt ytterligare en person.
I språkbruket som använts från USA i nyhetssändningarna den 17 december betecknas de fem kubanerna orätt som ”spioner”, medan Alan Gross nämns som ”USA-medborgaren” som varit ”orätt fängslad” på Kuba under fem år. Detta språkbruk återgavs helt okritiskt i svenska media.
Har USA erkänt att De Fem arbetade för att hindra terrorism mot Kuba och att de räddade många liv? Nej, istället svärtas de ned med den nedvärderande och felaktiga beteckningen ”spioner”.
Finns det någon vilja i USA att se till att verkliga terrorister får stå till svars för sina handlingar? Luis Posada Carriles, ansvarig för terrordåd där många människor mist livet, går fortfarande fri i Miami, och har aldrig riskerat utlämning till rättvisan.
Mycket återstår innan blockaden är hävd. Relationen USA-Kuba handlar inte om något ”handelsembargo” utan om decennier av politisk, ekonomisk, kulturell och vetenskaplig blockad och belägring, parad med spioneri, terrorism, psykologiskt krig och hatpropaganda. Det är inte gjort i en handvändning att stryka ett streck över allt detta. Blockadpolitiken är stadfäst i USA-lag och kräver kongressbeslut om den ska upphävas.
President Obamas formella makt är inskränkt till att kunna påverka tillämpningen av blockadlagstiftningen. Hittills under Obamas tid som president har istället tillämpningen av lagarna hårdnat, med allt högre böter för dem som dristar sig att bryta mot lagarna.
USA vill göra sig kvitt Kubas exempel, som har haft en så stor betydelse för de senaste årens progressiva utveckling i Latinamerika. USA betraktar Kuba som sin fiende. Varje år förnyar USA:s president ”lagen om att handla med fienden” visavi Kuba. President Obama gjorde detta så sent som i september 2014.
Obama har tagit steget att erkänna att USA:s kubapolitik har misslyckats, och signalerat en ny taktik för att ”främja USA:s intressen” på Kuba. Solidaritetsrörelsen behöver vara uppmärksam på vad denna taktik kan komma att innebära för Kuba och även för de växande progressiva strömningarna i Latinamerika. Det är nu viktigare än någonsin att stödja Kubas krav på självbestämmande och på ett ömsesidigt respektfullt förhållande till USA.