När västs stöd till terrorister slår tillbaka

Publicerad 5 juni 2017
Istället för att granska kungadiktaturens roll i terrorismens utbredning väljer västvärldens makthavare att blunda. Lukrativa affärsförbindelser är viktigare än kamp mot terrorismen. Theresa May besökte Saudiarabien i april 2017.
Istället för att granska kungadiktaturens roll i terrorismens utbredning väljer västvärldens makthavare att blunda. Lukrativa affärsförbindelser är viktigare än kamp mot terrorismen. Theresa May besökte Saudiarabien i april 2017.

Hur bekämpa terrorismen? Den viktigaste åtgärden är det tyvärr tyst om. Kampen mot terrorismen på hemmaplan är dömd att misslyckas så länge västvärlden samtidigt understödjer terrorism i andra länder.

Det går inte att uppmuntra och stödja terrorism i andra länder – och det oavsett om det gäller Afghanistan, Pakistan, Libyen, Irak eller Syrien – utan att riskera att själv drabbas.

Sju döda i London och mångdubbelt fler skadade. Ännu ett tragiskt terrordåd i en europeisk storstad. Och ännu en gång framställs Storbritannien och övriga västländer som oskyldiga offer för ondskan.

Det är inte sant. De terrordåd som drabbat flera europeiska storstäder har kopplingar till terrororganisationer som har västvärlden och dess allierade att tacka för att de vuxit sig starka.

För drygt fyra år sedan, i april 2013, intervjuade Proletären abbedissan Agnes Mariam i Syrien. Det var i en tid när de syriska ”rebellerna” beskrevs som frihets- och demokratikämpar, och det skulle dröja ytterligare ett år innan Islamiska staten, IS, erövrade stora landområden och utpekades som det stora hotet.

Via Skype berättade Agnes Mariam om ”rebellernas” terror mot Syriens befolkning. Hon varnade för att västs stöd till terrorister på syrisk mark riskerade att slå tillbaka, och hon lyfte fram de många européer som rest till Syrien för att strida.

”Du vet väl att vi har en bataljon från Sverige bland rebellerna. Där finns också en bataljon från Frankrike och en från Belgien och från många andra länder. Vad händer när de lämnar Syrien och åker hem? Kommer de att kunna bli vanliga medborgare och återgå till sina gamla liv?”

Idag är det uppenbart att Agnes Mariam precis som många andra invånare i Syrien hade rätt i sina varningar. Det går inte att uppmuntra och stödja terrorism i andra länder – och det oavsett om det gäller Afghanistan, Pakistan, Libyen, Irak eller Syrien – utan att riskera att själv drabbas.

Det borde vara en självklarhet, och det borde vara utgångspunkten i diskussionen om hur vi bekämpar terrorismen på hemmaplan.

Proletären har under många års tid lyft fram just västvärldens skuld till al-Qaidas, IS och andra terrorgruppers framväxt. Skulden består inte minst i det massiva stödet till de väpnade grupperna i Syrien. USA, Storbritannien, Frankrike och andra länder pumpade in vapen, trots att deras underrättelsetjänster var medvetna om att upproret leddes av krafter som al-Qaida och Muslimska brödraskapet.

Faktum är att redan 1986, när USA:s president hette Ronald Reagan, pekade underrättelsetjänsten CIA på risken för att religiösa extremister skulle ta över i Syrien om planerna på att störta den sekulära regeringen lyckades. Detta står svart på vitt i tidigare hemligstämplade CIA-dokument som nyligen offentliggjorts.

Det var under 1980-talet som grunden för dagens islamistiska terrorgrupper lades. Då spelade CIA en central roll för att locka extrema islamister från arabvärlden till Afghanistan för att slåss mot dåtidens stora fiende, Sovjetunionen. Det var ur detta som al-Qaida skapades med den rike saudiern Usama bin Ladin som frontfigur.

Efter att al-Qaida attackerat sina forna allierade inledde George W Bush ”kriget mot terrorismen”. Afghanistan anfölls 2001 och följdes av Irak 2003. Tvärtemot det påstådda syftet stärktes al-Qaida och likasinnade organisationer av detta krig. Islamiska staten, IS, föddes i det amerikanska fånglägret Camp Bucca i södra Irak som ett direkt resultat av USA:s ockupation.

Också Natos krig mot Libyen 2011 är en viktig faktor till terrorismens utbredning i Mellanöstern. När bomberna föll över Libyen hette Storbritanniens inrikesminister Theresa May. Det var med May som högsta ansvarig som underrättelsetjänsten MI5 uppmuntrade terroristmisstänkta libyer i Storbritannien att resa till Libyen och delta i det Natostödda kriget mot Muammar Gaddafi.

Som flera brittiska medier rapporterat hade dessa libyer inte några problem med att efter kriget komma tillbaka till Storbritannien. Såsom hundratals stridande i terroristgrupper i Syrien och Irak senare kunnat återvända till sina europeiska hemländer.

Det finns ett land som är centralt om terrorismen ska bekämpas.

I en uppmärksammad Aftonbladet-krönika i september 2008 konstaterade Jan Guillou att ”Saudiarabien är den ekonomiska motorn bakom all islamistisk terrorism i världen”.

Det gäller fortfarande. Från 1980-talets Afghanistan och Pakistan till dagens Syrien har den saudiska statsmakten och enskilda rika saudier spelat en central roll i stödjandet av terrorgrupper världen över. Genom att sprida wahhabismen, den extrema tolkningen av sunniislam som är statsreligion i landet, och genom ekonomiskt och materiellt stöd.

Men istället för att granska kungadiktaturens roll i terrorismens utbredning väljer västvärldens makthavare att blunda. Lukrativa affärsförbindelser är betydligt viktigare än kamp mot terrorismen.

Det var tydligt när statsminister Stefan Löfven tillsammans med storkapitalisten Marcus Wallberg i oktober 2016 besökte Saudiarabien, liksom när Storbritanniens premiärminister Theresa May i april 2017 träffade kungafamiljen i Riyad.

Det var också tydligt när USA:s president Donald Trump i maj mötte terrorkungen Salman bin Abdul Aziz och skrev kontrakt om den kanske största vapenaffären någonsin.

Vi säger det igen. Det går inte att bekämpa terrorismen på hemmaplan om man samtidigt stöder terrorismen i andra länder.