Natos bombkrig gjorde Libyen till ett vilda västern på 2000-talet

Publicerad 24 maj 2017
– I Libyen finns tre regeringar och tusen olika väpnade grupper, säger Asma Khalifa.
– I Libyen finns tre regeringar och tusen olika väpnade grupper, säger Asma Khalifa.

Asma Khalifa var en många libyer som gick ut på gatorna i februari 2011 och demonstrerade för demokratiska reformer och mänskliga rättigheter. Men i bakgrunden fanns aktörer med andra intressen. Sex år efter Natos bombkrig vittnar Asma Khalifa om ett Libyen i totalt kaos.

Bilder
Fakta och bakgrund
Landfakta
  • Libyen är en före detta italiensk koloni.
  • Har uppskattningsvis 6,3 miljoner invånare, merparten bosatta längs Medelhavskusten där både huvudstaden Tripoli och Benghazi ligger.
  • Större delen av landet är glest befolkad öken.
Sjunkande oljeproduktion
  • Libyen har Afrikas största oljetillgångar och oljeexporten dominerar ekonomin.
  • Efter Natokriget 2011 har produktionen sjunkit kraftigt och de olika regeringarna och väpnade grupperna slåss om kontrollen över oljan.
Den gröna revolutionen
  • Det moderna Libyen präglas av Muammar Gaddafis ”gröna revolution” 1969.
  • Förtryck av oppositionella och skiftande allianser – ibland med progressiva krafter, ibland med imperialistiska länder – var en sida av styret.
  • En annan var att oljan användes till att ge medborgarna Afrikas högsta levnadsstandard.
Angreppskriget 2011
  • I mars 2011 inledde Nato kriget mot Libyen i samarbete med Gulfstaterna och Sverige. Insatsen påstods syfta till att rädda folket från massakrer och förtryck.
  • I september 2011 lynchades Muammar Gaddafi av väststödda rebeller.
Tre regeringar
  • Idag finns tre regeringar, men dessa saknar kontroll över merparten av landets territorium.
  • I Tripoli har både den FN-stödda och den islamistiska regeringen sin bas. I Tobruk i öster finns den tredje regeringen som stöd av den anti-islamistiska generalen Khalifa Haftar.
Sjöstedt (V) försvarar krigsbeslut
  • Beslutet att skicka svenska Jasplan till Natokriget stöddes av partier i den dåvarande borgerliga regeringen, men också av S, MP och V.
  • 2014, tre år efter krigsinsatsen, sade V-ledaren Jonas Sjöstedt i Sveriges radio att han fortsatt tycker att det var ett bra beslut att delta i Natokriget, utifrån vad man då visste.

”FN-resolutionen sa inte att Libyen skulle bombas. När Nato och övriga länder gjorde det bröt de mot flera internationella lagar.”

Asma Khalifa är på besök i Göteborg. Hon är inbjuden för att tala om Natos krig mot Libyen. Det militära angreppet 2011, som Sverige deltog i med Jas-plan, är utgångspunkten när Proletären får chansen att intervjua henne.

– Västvärlden sa att Gaddafi var dålig och måste bort. Och visst var han lite galen och ganska brutal. Men han invaderade inte andra länder och bombade inte sönder hela städer, som George W Bush eller Tony Blair, säger Asma Khalifa och fortsätter:

– Ingen talar om att det i väst finns många krigsförbrytare som är politiker. Det är bara afrikanska, asiatiska eller sydamerikanska ledare som framställs som brutala mördare.

Asma Khalifa är född och uppvuxen i den libyska huvudstaden Tripoli. Hon var på plats i Libyen under protesterna och Natokriget 2011. Tre år senare började Asma Khalifa studera i Turkiet, och nyligen flyttade hon till Sverige. Men hon reser ofta tillbaka till hemlandet och arbetar med olika lokala projekt för att stödja jämställdhet och fred. Det är tufft i den rådande situationen.

– Jag var i Libyen senast för ett par månader sedan. Det är som vilda västern fast på 2000-talet. Ett komplett kaos. Där finns tre regeringar, 1000 olika väpnade grupper, och så har vi IS och al-Qaida. Det finns ingen säkerhetsstyrka eller polis som skyddar civila.

Så ser det alltså ut i Libyen 2017, sex år efter Sveriges riksdag beslutade att vårt land skulle sluta upp i Natos anfall.

Men hur var det i Libyen innan kriget? Och vad var det egentligen som hände våren 2011?

Asma Khalifa behöver inte säga många ord för att det ska framgå att hon inte är någon anhängare av Muammar Gaddafi, den överste som ledde Libyen från ”den gröna revolutionen” 1969 fram till 2011.

När jag berättar att jag själv besökte Libyen i mitten av 1990-talet förklarar hon att det var de värsta åren. Då var landet utsatt för internationella sanktioner, och det libyska styret slog ner hårt på all politisk opposition. Några år senare lättade förtrycket och livet blev bättre.

– Under 1980-talet nationaliserades det mesta och allt i samhället fungerade. Det negativa var att alla invånare var beroende av staten. De flesta fick sin lön av staten, och det oavsett om de arbetade eller inte. Utbildningen var gratis men bestod i mycket av propaganda. Sjukvården var gratis men korrupt, berättar Asma Khalifa.

– Många människor i Libyen levde med känslan att det inte var deras utan Gaddafis land, där hans impulsiva beslut kunde förändra allt över en natt.

• Men det måste väl också ha funnits många libyer som stod bakom Gaddafi och den gröna rörelsen?
– Självklart var det så, och de finns kvar även idag. Jag har vänner i Libyen som älskar Gaddafi och önskar honom tillbaka.

Vid årsskiftet 2010-2011 inleddes det som går under namnet arabiska våren. Först ut var Tunisien som följdes av Egypten. Det var tydligt att det i dessa länder fanns ett uppdämt folkligt missnöje som fick utlopp i stora demonstrationer. Nyheterna från de nordafrikanska grannländerna följdes av många libyer.

– När Tunisiens Ben Ali flydde landet och Egyptens Hosni Mubarak avgick, det glömmer jag aldrig. Vi var så exalterade och kände oss orädda. Det var så många i Libyen som ville ha en förändring. Då trodde jag att det var för att få det bättre. Nu vet jag att det fanns många olika intressen bakom viljan till förändring.

Asma Khalifa blev i februari 2011 kontaktad av en vän bosatt i Benghazi i östra Libyen, där protesterna startade. Vännen föreslog att de skulle samordna demonstrationerna. Den 15 februari gick kvinnor ut med porträtt av söner som dödats i en massaker 1996.

Men protesterna var inte bara fredliga. Asma Khalifa förklarar att det tidigt kom rapporterar om våld och om attacker mot polisstationer. Vilket resulterade i ett våldsamt svar från säkerhetsstyrkorna.

Utvecklingen gick i ett rasande tempo under dessa veckor. Plötsligt talade omvärlden om nödvändigheten av att bomba Libyen för att skydda dess befolkning.

– Då ville jag att de skulle skydda oss från Gaddafi, jag ville inte att människor skulle dö. Men senare, när jag hunnit tänka efter, insåg jag hur snabbt allt bestämdes, säger Asma Khalifa.

– Frankrike hade redan invaderat Libyen när FN-resolutionen togs 17 mars 2011. Resolutionen sa inte att Libyen skulle bombas, så när Nato och övriga länder gjorde det bröt de mot flera internationella lagar. Det fanns inget utrymme för diplomati. Afrikanska unionens delegat som skickats till Tripoli för att förhandla släpptes inte ens in i landet.

• Varför tror du att Nato med stöd av Sverige och Gulfstaterna beslutade sig börja bomba Libyen?
– De ville ha bort Gaddafi, och med protesterna gav vi dem en möjlighet. Det blev så mycket enklare när de kunde spela hjältar och säga att de försvarade mänskliga rättigheter och demokrati, istället för att bara döda honom.

• På vilket sätt stod Gaddafis styre i motsättning till USA:s och övriga Nato-länders intressen?
– De hade velat ha bort honom länge. 1986, när Ronald Reagan var president i USA, bombades Gaddafis bostad. Från 1999 och framåt stärkte Gaddafi sitt inflytande över Afrika genom Afrikanska unionen. Senare föreslog han att Afrika skulle ha en gemensam valuta och göra sig oberoende. Det accepterade inte väst.

När svenska medier rapporterade om Libyen våren 2011 beskrevs de upproriska rebellerna som hjältar i kampen för demokratiska och mänskliga rättigheter. Även många vänsterröster hyllade den libyska revolutionen. En beskrivning som Asma Khalifa totalt avfärdar.

– Det finns de som fortfarande talar om den ”libyska revolutionen”. Jag kan inte förstå det.

Själv var hon under denna turbulenta tid aktiv i en människorättskommitté. Asma Khalifa är öppen med att antalet libyer inne i landet som kämpade för demokratiska reformer och ökad respekt för mänskliga rättigheter var få. De som tog ledningen och trädde fram i media i Nato-länderna var framförallt den libyska diasporan i Europa och USA.

– De som lämnat landet under 1980- och 1990-talet var mycket mer konservativa än de libyer som var kvar. Det var få unga aktivister i Libyen som gick med i de väpnade grupperna. Då visste vi inte vilka det var som stred, även om vi såg de skäggiga männen, säger Asma Khalifa.

• Vad var det för krafter som tagit till vapen?
– Det var olika islamistiska grupper och al-Qaida, det förstod vi senare. De tyckte väl att Gaddafi var för sekulär och önskade ett mer islamistiskt Libyen. Men varje fraktion hade sina intressen.

Till det kan läggas intressekonflikter mellan olika utländska aktörer och mellan olika klaner och regioner i Libyen. Asma Khalifa poängterar att det enda upprorsstyrkorna var enade om var att de ville störta Gaddafi. Och för att nå det målet välkomnades Natos militära anfall.

I sina tv-sändningar sade rebellerna att den libyska befolkningen inte behövde vara rädda för bomberna. De påstods bygga på ny teknik som alltid träffade sina mål.

– Oppositionen sa att det var bra att bli bombad. Och när Gaddafi i tv visade att Nato dödat familjer sa oppositionen åt oss att inte tro på det, att det var Gaddafi själv som dödat dem, säger Asma Khalifa.

– Men det är klart att Nato dödade civila och förstörde infrastruktur. De bombade ju mål i civila bostadsområden. Men det var så mycket propagandalögner från alla sidor under denna tid.

Enligt Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen var Libyeninsatsen ”en av de mest framgångsrika i Natos historia”. Sex år senare råder, enligt Asma Khalifa, totalt kaos. Det finns ingen säkerhet, pengar saknas, det är ofta elavbrott, det har blivit dyrt att leva i landet och det finns tiotusentals internflyktingar.

• Hur är situationen för kvinnorna i detta våldsamma kaos?
– För tre år sedan avrättades flera kvinnliga aktivister. Sedan dess sker arbetet underjordiskt. Men det är svårt. Det är många vägspärrar längs vägarna. Rörelsefriheten är väldigt begränsad för kvinnor. När familjerna hör om våldtäkter och övergrepp hålls kvinnorna kvar i hemmet. Flickorna får inte gå i skolan. Och flertalet internflyktingar är kvinnor och barn, säger Asma Khalifa.

– Problemen är så stora att man inte vet var man ska börja. Men det finns enskilda projekt som leds av kvinnor och som ger hopp. Vi ser det ofta i krig, att människor vill leva, inte bara överleva.

Ett problem som Asma Khalifa lyfter fram är att det tidigare systemet passiviserat befolkningen. Oljeinkomsterna gav medborgarna i landet ett tryggt liv. De som arbetade och såg till att Libyen fungerade fram till 2011 var de miljontals gästarbetarna, och de är inte längre kvar.

– Jag förstår inte hur 45 stater kunde bomba Libyen och förstöra allt utan att inse vad som skulle hända sedan, säger Asma Khalifa.

I dagsläget finns få internationella hjälporganisationer i Libyen. Däremot är det många stater som backar upp de olika väpnade fraktioner som kämpar om kontrollen över landet och dess oljerikedomar.

Asma Khalifa nämner Saudiarabien, Qatar, Förenade Arabemiraten och Turkiet. Men också USA, Frankrike och Italien deltar i maktspelet och bombar åter på libysk mark. Denna gång motiveras det med bekämpning av terrorgruppen IS, som utnyttjat kaoset till att etablera sig i landet.

• Finns det någon väg framåt för Libyen?
– Jag tror att det första som måste göras är att samla in vapnen och skapa ordning i röran av väpnade grupper. Men det är en lång process att reda ut vilka som kan ingå i säkerhetsstyrkorna och vilka som måste ge upp sina vapen.

– Vi behöver hjälp. FN har erfarenheten och mekanismerna för det. Men ibland gör FN det så dåligt att jag inte vet om vi vill ha den hjälpen. Jag tror att kampen om kontrollen över Libyens resurser kommer att fortsätta i flera år till.