Ynkliga avtalskrav

Facken inom industrin har enats om ett krav på 3,7 procent i ett ettårigt avtal. Målet sägs vara reallönehöjning och inflationen förutsätts ligga på 2 procent. Givetvis ylar arbetsköparna att det är alldeles för mycket, vilket lika givet tillhör spelet.

För ett spel är det, långt över huvudet på Sveriges industriarbetare – och för den skull alla övriga yrken i ”LO-familjen” som socialdemokratiska fackpampar klämkäckt brukar säga. För precis som i förra avtalsrörelsen vill Industrifacken sätta ”märket” och bestämma lönetaket för alla andra yrkesgrupper.

Samtidigt avvisas de övriga LO-fackens krav på 100 kronor i låglönepott. På det att ingen i LO-familjen ska få mer än andra och lågavlönade ska ha minst. Vilket det förgjordade procenträknandet alltid får till effekt. I dessa avseenden sker IF Metalls agerande i djupaste samförstånd med arbetsköparna.

– Det är sorgligt att se att LO ännu en gång kommer med låglönepotter. Det är ett samhällsproblem […] Jag utgår från att märket kommer att respekteras, säger en förhoppningsfull Christer Ågren, vice vd i Svenskt Näringsliv i en kommentar till Industrifackens lönekrav.

Bakgrunden till årets avtalsrörelse beskrivs i den länkade artikeln Dags att bryta lönepressen. Låt oss bara här slå fast att det trots kristider finns pengar, gott om pengar, att hämta hem från de svenska industriföretagen för stridbara fackföreningar och deras medlemmar.

Se bara på IF Metalls svekfulla krisavtal som skulle rädda jobben genom sänkta löner. Trots krisavtalet är idag 20 procent av medlemmarna arbetslösa. Vilket facktidningens Dagens Arbete tog till utgångspunkt i en artikel för en dryg månad sedan där IF Metalls förbundsordförande Löfven förklarade att ”industriarbetarna nu ska få sin del av kakan”:

– Det är våra medlemmars arbete som skapar vinsterna. Många har fått gå hem under krisen. Nu ser jag fram mot att företagen anställer, investerar och utbildar säger Löfven.

Så sant som det är sagt att IF Metalls medlemmar skapar vinsterna så att Volvo första halvåret i år redovisade 4,5 miljarder kronor i vinst före skatt, Sandvik tjänade 3,8 miljarder, SKF 4,7 miljarder, Scania 6,8 miljarder, försvarskoncernen Saab AB 3 miljarder och Electrolux 2 miljarder.

Men i år beräknas IF Metalls medlemmar få en löneökning på ynka 0,9 procent. Långt under inflationen och ljusår från vinsterna. Mycket tack vare krisavtalet som för många av de metallare som inte fick gå i krisen betydde kraftigt sänkt lön på upp mot 3000 kronor i månaden. Den enes bröd är den andres död.

I detta perspektiv blir Industriförbundens avtalskrav rent patetiskt. Låt oss anta att IF Metalls krisavtalsgeneral Veli-Pekka Säikkälä skulle komma att skriva ett avtal på begärda 3,7 procent, fan tro’et, och att de procenten faller ut i ren lön. För en Metallare med 27000 kronor i månaden skulle det innebära en lönehöjning på 999 kronor i månaden, brutto. Vilket är en ynka tredjedel av den lönesänkning som krisavtalet gav.

Vårt lilla räkneexempel ger vidden av det avtals-svek som nu regisseras inför öppen ridå. Vad medlemmarna behöver är lönelyft tre gånger större än Industrifackens utgångsbud.

En annan adekvat jämförelse är direktörernas löneutveckling. Enligt beräkningar från Dagens Arbete har industriarbetarna fått 1600 kronor per månad löneökning på två år medan direktörerna i genomsnitt fått 50000 kronor. Mest har gruvornas arbetsgivarförbund ökat direktörslönerna med 122000 kronor i månaden motsvarande en ökning på 66 procent.

Låt oss till sist granska den så omskrivna sprickan inom LO vad gäller låglönepotter. Här handlar det i första hand om kvinnolöner och visst kan vi förstå att Kommunals ordförande Annelie Nordström är upprörd:

– Jämställdhetspotten behövs. Vi tycker det ska löna sig lika bra att vårda gamla och sjuka som att reparera bilar, sade hon i veckan till LO-tidningen sedan industriförbunden vägrat ansluta sig till LO:s samordning med krav på 100 kronor i månaden i så kallad jämställdhetspott.

En av de som vid sidan av Stefan Löfven reserverade sig mot detta i LO:s styrelse var GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö som i Dagens Arbete förklarar sitt ställningstagande bland annat med orden: ”Alla lågavlönade är inte diskriminerade eller felvärderade”.

Men tro inte att Sjöö och Löfven är principiella motståndare till låglönepotter. Nej 100 kronor var för mycket, 50-60 kronor i månaden hade dessa herrar kunnat köpa.

Vi vänder oss med vämjelse mot detta resonemang. Dels mot föraktet gentemot medlemmar och värderingen av deras arbete. Särskilt därför att det i huvudsak är kvinnor som lönediskrimineras. Vi har som sagt full förståelse för Annelie Nordströms upprördhet men tyvärr finns det ingen sådan koppling som hon ser mellan Kommunals och IF Metalls lönenivåer. Upprördheten blir mest ett spel vars funktion är att dölja Kommunals oförmåga att driva upp de egna medlemmarnas löner.

Sanningen är att inte bara kvinnor i offentlig sektor utan också kvinnor i industrin lönediskrimineras. Låga kvinnolöner är ett strukturellt problem under kapitalismen. Så tjänar år 2011 var tionde medlem i IF Metall mindre än 19500 kronor, och de flesta är kvinnor enligt statistik från facken själva. En lön som knappt lämnar utrymme för annat än livets nödtorft.
Lönepotter i all ära men på vilket sätt skulle Kommunals medlemmar tjäna på att industriarbetarna avstår från löneökningar?

Nog inser alla andra än förstockade LO-byråkrater att varje arbetargrupps uppgift är att ta ut så mycket som möjligt i löneökning från ”sin” kapitalist. I medvetenhet om att en verklig kamp för rejäla löneökningar på en del av arbetsmarknaden i längden är löneuppdrivande för andra. Det goda exemplet smittar.

Vilket i sin tur är orsaken till att arbetsgivarna så starkt framhåller Industriavtalet och dess ”märke” som avgörande för att hålla uppe vinsterna.