Dags att bryta lönepressen

”Börsbolagens vinster har aldrig tidigare nått så högt som under första kvartalet i år”, meddelade TT i ett telegram i april. Därmed ökade vinsterna för sjunde kvartalet i rad.

Med de ökade vinsterna kommer rekordutdelningar till aktieägarna som i år kan se fram emot minst 150 miljarder kronor i aktieutdelningar.

Återigen töms företagen på sina kassor. Så har Atlas Copco meddelat att de planerar att dela ut elva miljarder till aktieägarna, vilket är mer än fjolårets totala vinst.

Men när det gäller lönerna så är det annat ljud i pipan. Almegas vd Johan Milton vill frysa ingångslönerna i tio år, vill se större löneskillnader och anser att ”löneökningar till alla är en styggelse”.

Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe anser att fyraprocentiga löneökningar är ”åt helvete för högt” (Dagens Industri 20 april).

Trots det minst sagt ekonomiskt skakiga världsläget, skenar återigen aktieutdelningar, bonusar och spekulationen.

Pressen på lönerna fortsätter och förstärks. Skuldsättningen ökar och fler och fler varnar för nya bubblor inom bostads- och finansmarknaden.

Politikernas populistiska joller om bristande moral hos styrelser och direktörer har tystnat. Nu försöker den enade fronten av kapitalister, politiker, fackföreningsledare och ekonomer återgå till den ordning som gällde före krisen. Är detta möjligt? Vad innebär egentligen den nyliberala ordningen? Om detta och lite annat kommer den här texten resonera kring.

Nyliberalismens fundament är den sjunkande löneandelen av BNP. Lönerna ska inte få ta del av produktivitetsökningarna. Detta gäller hela den kapitalistiska världen, inte minst i Sverige.

Denna utveckling har stärkts genom krisen. Som sagt konstaterar Konjunkturinstitutet att ”timlönernas ökningstakt bromsade in tydligt 2009 och blev 2010 den lägsta under 2000-talet” (KI: Lönebildningsrapporten 2011).

Konjunkturinstitutet slår också fast att de senaste 15 åren varit mycket gynnsamma för de svenska kapitalisterna i förhållande till utlandet. ”Förbättringen av Sveriges relativa kostnadsläge gentemot EU27, uppmätt med relativ enhetsarbetskostnad i gemensam valuta, var nästan 14 procent under perioden 1996-2009.”

Det är bara ett annat sätt för att säga att svenska kapitalister varit 14 procent bättre på att öka utsugningen än kapitalister i andra länder.

Resultatet är att fördelningen av produktionsöverskottet mellan lön och vinst ständigt förskjuts till vinsternas fördel.

Så konstaterar Statistiska Centralbyrån i sin rapport ”Löner och bärkraft – fokus på näringsliv och arbetsmarknad” att ”lönernas andel av förädlingsvärdet, löneandelen, har haft en nedgående trend sedan början av 1980-talet. Löneandelen har sjunkit från ca 55 procent till endast 45 procent år 2005”.

Det ser lite olika ut i olika branscher. Inom tjänstesektorn har löneandelen pressats ner från 55 procent 1980 till under 50 procent 2005. Ännu värre är det inom industrin där löneandelen pressats ner från 55 till 41 procent under samma tid. Värst är det inom byggindustrin där löneandelen 2005 är under 40 procent, sedan 1980 har denna del pressats ner mer än 15 procent.

Ett annat mått på detta är lönernas andel av BNP. Givetvis har även denna andel pressats ner. Häromåret räknade LO-tidningen ut vad detta innebär för samhälls- ekonomin i sin helhet. De skriver:

”Om löneandelen av BNP i Sverige hade varit den samma som 2001 skulle det finnas drygt 84 miljarder mer i statskassan och om löneandelen befunnit sig på 1977 års nivå hade tillgångarna ökat med drygt 320 miljarder.” (LO-tidningen 29 april 2010).

320 miljarder kan jämföras med kostnaderna för borgarregeringens skattesänkningar som är på drygt 150 miljarder. Det är enorma pengar det handlar om, som tagits från lönerna och skatterna och tillfallit vinsterna.

Ett återkommande argument från lönenedpressarna är att dessa vinster är nödvändiga för företagens konkurrenskraft. Men sanningen är att vinsterna inte återinvesteras i produktionen. Under den nyliberala kapitalismen har tvärtom investeringarna sjunkit, trots de ökade vinsterna.

Även här sticker Sverige ut. Vid en jämförelse med EU-länderna hamnar Sverige långt ner när det gäller investeringskvoten, investeringarnas andel av BNP. Under perioden 2005 till 2009 hamnar Sverige i botten, på endast 18 procent.

Lägre löneandel och stagnation i investeringarna, är två utmärkande drag för den nyliberala kapitalismen. Detta är inget som enbart marxister hävdar.

I tidskriften Ekonomisk Debatt 4-2009 skriver Thomas Franzen, som var vice Riksbankschef 1989-95 och hade som uppgift att etablera inflationsmålet, att bolagens vinstmål är en orsak till det nuvarande läget och till finanskriser.

Bolagens avkastningsmål ligger runt 20 procent. Trots den låga inflationstakten har dessa krav inte ändrats, vilket lett till att de reala avkastningskraven har stigit under de senaste decennierna.

Detta gäller inte minst storbankerna. Nordea hade länge ett avkastningskrav på 15 procent. När detta var uppnått för cirka 15 år sedan höjdes avkastningskravet till 17 procent. Därefter ändrades målet till det luddiga målet att ha en avkastning högre än konkurrenterna. Övriga storbanker har gjort samma sak.

För att uppnå dessa mål pressar företagen lönekostnaderna och bantar ner det fasta kapitalet. När de ändå inte lever upp till målen används vinsterna till spekulation istället för att investeras.
Franzen tvingas erkänna att börserna numera är ”en plats där företagen delar ut vinster” och ”inte en källa till nytt kapital”. Under perioden 2000 till 2008 uppgick utdelningar och kontanta köp av företag från Stockholmsbörsen till över 1000 miljarder kronor, medan nyintroduktioner och nyemissioner endast uppgick till en fjärdedel av denna summa, varav statens utförsäljning av Telia svarade för nära en tredjedel.

Franzen menar att marknaden har blivit galen och att ”problemet är närmast olösligt”.
Det är inte bara från Thomas Franzen som det idag hörs en viss självkritik. ”Vi hade alla fel”, menar idag den förre TCO-ekonomen Roland Spånt, som satt med i Edingruppen, en grupp ekonomer från fack och arbetsköpare som enades om den nyliberala lönepressen som kungsväg på svensk arbetsmarknad.

Återhållna löner och stagnerade investeringar har lett till en formlig explosion av aktieutdelningarna. Det arbetarna har avstått i lön har istället plockats ut av ägarna.
1990 kunde ägarna dela på 13,8 miljarder kronor i totala aktieutdelningar. 1996 hade utdelningarna ökat till 56,2 miljarder för att 2005 hamna på svindlande 170 miljarder kronor.

Den ekonomiska krisen har inte förändrat detta. Fackförbundet Unionens bolags- indikator granskar regelbundet börsbolagens investeringar. I den senaste granskningen, i mars 2011, menar de att under perioden 2005-2012 har investeringarna sjunkit. Prognosen för 2012 är att investeringskvoten kommer att ligga på 80 procent av 2005 års nivå, och då var investeringskvoten redan 2005 mycket låg.

I samma studie konstaterar Unionen att vinsterna, efter en liten svacka i krisens värsta skede, nu har återhämtat sig och bolagen redan är lika lönsamma som innan krisen. Utdelningarna till ägarna beräknas 2012 att vara högre än 2005.

Den sjunkande löneandelen och finanskapitalets tillväxt är två oskiljaktiga delar av samma process. Dels genom att den ökade vinstdelen i allt större utsträckning tillfaller den finansiella sektorn och dels genom att återhållna löner öppnar upp en bredare marknad för finanssektorn att ytterligare öka sitt kapital genom utlåning mot räntor. Det löntagarna avstår i lön får de ta igen i lån.

Detta gäller även stater, det som förlorats i skatteintäkter tas igen genom skuldsättning, resultatet av denna politik ser vi i den växande skuldkrisen.

För att den nyliberala kapitalismen ska fungera krävs att hushållens skuldsättning ökar för att konsumtionen ska hållas uppe. Under de senaste 15 åren de svenska hushållens skuldsättning ökat väsentligt.

Efter den kraftiga minskningen av hushållens skuldsättning efter bankkrisen 1992–1993 har hushållens skuldsättning ökat från 90 procent av den disponibla inkomsten i mitten av 1990-talet till 170 procent 2010, vilket är betydligt högre än strax innan bankkrisen på det tidiga 1990-talet.

I detta sammanhang ska sägas att det inte bara är den privata konsumtionen som hålls uppe genom kreditgivning. Även den svenska exporten är kreditfinansierad i en utsträckning som aldrig förr.

Exportkreditnämnden, är idag Sveriges största bank, och garanterar exportföretagens inkomster när de säljer till köpare med svag betalningsförmåga. Detta skyddar företagen från den internationella krisens effekter, men bäddar för en saftig räkning till svenska folket när krisen åter fördjupas.

Den växande finansiella sektorn är i den nyliberala kapitalismen inte, som ofta påstås, en skadlig parasit på en i övrigt frisk kropp. Finansen är ett nödvändigt verktyg för att hålla i gång hjulen på en genomrutten kapitalism.

Samtidigt innebär finanssektorn ökade makt och rikedom att ruttenheten förvärras. Thomas Franzen har rätt när han skriver att kapitalisternas ökade avkastningskrav innebär att marknaden är galen. Den nyliberala kapitalismen kräver en avkastning på uppåt 20 procent i en ekonomi som växer med fem-sex procent.

Dessa supervinster kräver fortsatt lönepress, massavskedanden och kapitalförstöring, vilket ytterligare skärper de motsättningar som orsakat den ekonomiska krisen och de enorma problem som världs- kapitalismen befinner sig i.

Den nyliberala kapitalismen har inte uppstått genom någon naturlag eller spontant av sig själv. Den har mycket medvetet byggts upp globalt och i de enskilda länderna utav regeringar, EU, IMF, Världsbanken och andra övernationella institutioner. Systematiskt har alla hinder och regleringar avskaffats för att ge kapitalismen total rörelsefrihet.

Men att enbart peka ut avregleringarna och finanskapitalets tillväxt som den nuvarande situationens orsaker är att bara säga halva sanningen. Dessa är, som sagt, bara den ena sidan av det mynt vars baksida är lönenedpressning.

Ur svensk synpunkt faller därför skulden tung på den socialdemokrati som dels stått för större delen av avregleringarna och dels genom fackföreningarna som drivit på för fortsatt lönepress.
Det tål att påminna om att nyliberalismens segertåg på allvar började när Olof Palme och sossarna återvann regeringsmakten 1982 med Kjell-Olof Feldt som finansminister.

En av deras första åtgärder var den stora devalveringen 1982 som innebar enorma vinster för exportföretagen och reallönesänkningar för arbetarklassen. På detta följde avregleringar av bankkrediter och påbörjad valutaavreglering de kommande åren. Avregleringarna ledde till att utlåningen sköt i höjden och allt våghalsigare bostadsspekulationer byggde upp en fastighetsbubbla.

Med regeringen Carlsson 1988-1991 blev nyliberalismen fullt ut rådande inom socialdemokratin. Med det första krispaketet började nedmonteringen av välfärden och med skattereformen gick man bort från principen om skatt efter bärkraft.

1991 fastslog Socialdemokraterna att kampen mot inflationen skulle ersätta den fulla sysselsättningen som det överordnade målet för den ekonomiska politiken. Samtidigt öppnade sossarna dörren för ett kommande svenskt medlemskap i EU.

Snabbt accepterades denna nyliberala ordning även av facktopparna. Lönebildningen skulle från och med nu bli inflationsdämpare. LO tillsatte en grupp ekonomer som skulle ge löneåterhållsamheten det skimmer av vetenskaplighet som krävdes för att sälja in den i de egna förbunden och bland medlemmarna.

Vid mitten av 1990-talet ägnade LO-tidningen hela bilagor till att sälja in inflationsmyten. Det sammanfattades att ”för höga krav skapar löneinflation och ger bara luft i plånboken”.

Det är inte bara i Sverige som fackföreningsrörelsen gett alibi åt lönesänkningspolitiken. Redan 1982 slöts en pakt mellan regeringen, arbetsköparorganisationen och de fackliga ledningarna för att begränsa löneökningarna i Holland.

Liknande pakter har under 1990-talet slutits i ett flertal EU-länder. I Sverige är Industriavtalet en sådan pakt.

Längst har Belgien gått när landet 1996 lagstiftade att löneökningarna skall vara lägre än i grannländerna Holland, Frankrike och Tyskland.

Dessa sociala pakter kan på pappret se ut som en fortsättning på den korporativa modell som gällde under folkhemsperioden, då stat, företag och fack gjorde upp gemensamt som i princip jämbördiga parter. Detta hävdas också från många fackliga företrädare.

De sociala pakterna är snarare att betrakta som en statlig lönepolitik än en korporativ modell. Arbetsköparna sätter dagordningen och staten ser till att fackföreningarna håller sig inom de ramar som staten och kapitalet gemensamt sätter upp.

Hela EU är i grunden en sådan pakt för att stärka kapitalet på arbetarnas bekostnad och inte minst att höja vinstandelen på löneandelens bekostnad.

Detta konstaterades häromåret i en studie från europeiska fackliga utredningsinstitutet ETUI-REHS, som slog fast att lönenedpressningen är en ”kärnfråga” inom hela EU-området. Ju mer integrerat ett land blir i EU-projektet desto hårdare press sätts det på lönerna. Lönernas andel av BNP har sjunkit i hela EU och mest i de länder som är med i EMU.

Studien konstaterar att pressen på lönerna har skett såväl med som utan facklig medverkan. Genom både centralisering av lönesättningen och genom decentralisering. Både genom kollektivavtal och utan.

Det avgörande är alltså inte formen, utan innehållet. Formen anpassas till de rådande omständigheterna i varje givet land.

De olika EU-länderna är duktiga på att lära av varandra. En politik som visat sig lyckosam i att pressa ner lönerna i ett land, anammas strax även av andra.

Ta bara den svenska borgarregeringens lärdomar från Tyskland när det gäller att slå sönder a-kassan för att sätta press på lönerna och utöka låglönesektorn.

I Tyskland var det socialdemokraterna som genomförde denna politik genom Hartz 4-reformen som trädde i kraft 1 januari 2005, som bla innebar att ersättningsnivåerna i a-kassan sänktes och en ettårig gräns för hur länge a-kasseersättningen betalas ut sattes.

Idag kan vi se resultatet. Under åren 2000 till 2010 har reallönerna i Tyskland sjunkit med 4 procent.

När en politik visat sig så framgångsrik försöker EU slå fast den i fördrag och på andra sätt dra undan politiken det folkliga inflytandet. På detta sätt kan de nationella regeringarna alltid hänvisa till att de är nödda och tvungna inför en trilskande folklig opinion i det egna landet.

EU:s roll som lönenedpressare blev ännu tydligare i och med att Europakten klubbades igenom i mars i år.

Här fastslås att lönebildningen ska kopplas till produktiviteten, dvs att lönerna aldrig ska kunna höjas på vinsternas bekostnad, samt att löner i offentlig sektor ska stödja konkurrenskraften i den privata sektorn, med andra ord att offentliganställda ska hålla tillbaka sina löner för att garantera de stora exportföretagens vinster.

Europakten kräver också att ”skyddade sektorer ska öppnas upp”, dvs ytterligare privatiseringar och avregleringar. De nyliberala budgetregler som förhindrar satsningar på offentlig sektor, vill EU ska göras till lag, helst grundlag i de enskilda länderna.

Föga förvånande applåderar Svenskt Näringsliv Europakten. ”Det är dags att ta bort flaskorna för de som har festat för länge”, kommenterade Lars-Göran Johansson, vice vd i SN, pakten. Det handlar givetvis inte om överklassens champagneflaskor utan om de sociala skyddsnät som ännu inte raserats. Så talar en representant för en allt arrogantare överklass.

Till detta kommer även krisen i framförallt Grekland och det som lögnaktigt kallas EU:s stöd till Grekland. Detta är inget stöd till det grekiska folket, det är lån för att rädda de europeiska storbankernas pengar.

Räkningen ska det grekiska folket betala genom ytterligare försämringar, bla ytterligare press neråt på lönerna, vilket i sin tur ytterligare undergräver statsfinanserna och ökar osäkerheten i ekonomin.

Greklandskrisen och Europakten är tydliga bevis på att den ekonomiska krisen inte på något sätt ändrat den nyliberala politiken och dess fortsatta inriktning på att press ner löneandelen för att öka vinsterna.

Finanskrisen 2008 var en kris i hela det ekonomiska systemet men som framförallt utspelades i den finansiella sfären på grund av dess ökade roll i den nyliberala kapitalismen.

Lönesänkarekonomer är inget nytt. Så länge kapitalism och lönearbete funnits har det också funnits de som försökt påvisa att höjda arbetslöner är en fara för samhällsekonomin och som vävt ihop invecklade teorier för att bevisa för arbetarna att de bara skadar sig själva om de kräver högre löner.

Att dessa teorier vinner anhängare bland kapitalisterna är inte svårt att förstå, men dessa lönesänkarekonomer har även funnits inom arbetarrörelsen. Kampen mot dessa uppfattningar är lika gammal som arbetarrörelsen självt.

Redan Karl Marx tvingades vid upprepade tillfällen ta striden mot de som predikade löneåterhållsamhet för arbetarklassen.

Redan 1847, året innan Kommunistiska Manifestet utkom, gick Marx till storms mot Pierre-Joseph Proudhon, en av anarkismens fäder, som hävdade att ”Varje stegring av lönerna kan inte ha någon annan verkan än att stegra priserna” och som propagerade mot arbetarstrejker som syftade till höjda löner.

Under hela sitt liv tvingades Marx och hans stridskamrat Engels bekämpa liknande uppfattningar inom arbetarrörelsen.

Även i Sverige var brytningen med de liberala arbetarföreningarna ett nödvändigt första steg för att bygga den moderna arbetarrörelsen.

Redan i början av 1880-talet försökte liberala arbetarledare skapa en fackföreningsrörelse för att förekomma socialisterna.

I mars 1882 publicerades ett första program för den liberala fackföreningsrörelsen. Häri förklarades att fackföreningen ska ”tillse såväl yrkets som arbetarnas och arbetsgivarnas intressen” samt ”förebygga, om möjligt, genom sin mellankomst arbetsbrist och strejker”.

Även dåtidens liberaler förespråkade löneåterhållsamhet och predikade sparsamhet för arbetarna. Genom det enskilda sparandet skulle även arbetare kunna skaffa sig ett drägligt liv, ansvaret lade liberalerna på den enskilda individen.

En av den svenska arbetarrörelsens pionjärer var Atterdag Wermelin. I början av 1880-talet gjorde han upp med de liberala sparsamhetsivrarna i skriften ”Kan sparsamhet rädda proletariatet?”.

Häri skriver Wermelin att ”talet om sparsamhet, som är liberalernas A och O, emedan det harmoniserar så förträffligt med deras föreställning, att var och en är sin egen lyckas smed, detta tal beror på en sorts stenåldersintelligens hos de liberala”.

Mot den liberala flintans intelligens stod ”socialisterna som det moderna vetandets lärare”. Han skriver:

”I ett samhälle med storproduktion är det inte längre fråga om, att man ej mäktar producera så mycket, att det ej räcker till för det befintliga behovet; det gäller istället i ett sådant samhälle endast att laga så, att behovet kan bli effektivt, dvs är förenat med köpförmågan.”

Den socialistiska arbetarrörelsen hävdade alltså, tvärtemot den liberala, att dess uppgift var att kämpa för att en så stor del som möjligt av det skapade värdet kom folkflertalet till godo – för att göra livet bra för de många och för samhällsekonomin.

Men eftersom en sådan kamp hamnar i direkt motsättning till ett samhälle baserat på kapitalistisk privategendom måste arbetarrörelsen också sträva bortom kapitalismen, måste kämpa för en socialistisk omvandling av samhället.

Arbetarrörelsens kamp för folkflertalets intressen kan inte föras i samarbete med den ägande minoriteten, utan måste föras i kamp mot denna.

Frågan om folkets välstånd här och nu och målet med en socialistisk samhällsomvandling är inte två skilda frågor, de är två delar av samma sak.

I det läge som socialismen avskrivs från dagordningen återstår att acceptera kapitalismen och de ramar som privategendomen sätter upp.

När det socialistiska målet försvinner återfaller arbetarrörelsen till att trampa runt i de liberala barnskor som den växte ur redan på August Palms tid.

Socialdemokratin och Vänsterpartiet talar fortfarande om sig själva som arbetarrörelsen samtidigt som de rensar ut även de sista resterna av den svenska arbetarrörelsens stolta arv och anpassar sig till den nyliberala kapitalismens spelregler.

Detta kallas för förnyelse, men är inget annat än en återgång till 1800-talet och den tid när arbetare gick med tiggarstav istället för stridsyxa.