"Vår forskning är nödvändig"

– Det här arbetet ger inget Nobelpris, men det är nödvändig forskning.
Det är inget fel på universitetens forskning, men ett samhälle kan inte
vara utan den sektorforskning som vi bedriver, säger Kjell Hansson
Mild, forskare vid Arbetslivsinstitutet i Umeå till Proletären.



Högerregeringen har beslutat att Arbetslivsinstitutet ska läggas ned
den 1 juli i år. Ingen konsekvensanalys har gjorts och det finns inte
heller några planer för att andra huvudmän ska ta över forskningen.
Decenniers kunskap slängs bort!



Obegripligt för de flesta, men för den nya regeringen som präglas av
ren nyliberal fundamentalism är detta dråpslag mot
arbetsmiljöforskningen helt i sin ordning. Nedläggningen är ett
ideologiskt utspel av regeringen, de som drabbas är alla löntagare i
Sverige.



Bedriver utbildning

Arbetslivsinstitutet bedriver förutom forskning också flerårig
utbildning i företagshälsovård för läkare, sköterskor, skyddsingenjörer
med flera. Det finns cirka 400 anställda på institutet på sju orter
runt om i Sverige, bland annat i Umeå.



För en tid sedan intervjuade Proletären Arbetslivsinstitutets
enhetschef i Umeå Jan-Olov Levi. Han berättade att något liknade aldrig
tidigare har hänt i Sverige, det vill säga att en regering så här
snabbt lägger ner en statlig myndighet utan att effekterna analyserats
grundligt.



– Det är unikt, menade Jan-Olov Levin.



När vi vill gå vidare och mer konkretisera effekterna av institutets
arbete blir vi anmodade att tala med Kjell Hansson Mild, som bland
annat forskar i elektromagnetfält.



– Vi har konstaterat att lokförare har förhöjd frekvens av
kromosomförändringar på grund av de elektromagnetiska fälten som bildas
i loken. De har även en förhöjd cancerfrekvens. På Malmbanan i
Norrbotten har man tagit fasta på det och försökt att reducera
problemen i de nya lok som inhandlats, säger Kjell Hansson Mild.



– Däremot har man inte tagit hänsyn till detta när det gäller
upphandling av nya dubbeldäckade pendeltågen till SJ/SL i Stockholm för
sex miljarder kronor.



– Världshälsoorganisationen har klassat elektromagnetfält som en möjlig
cancerframkallare, alltså lika farligt som tex bly och DDT. Att inte
beakta det är en oerhörd nonchalans mot både passagerare och lokförare
som jag saknar ord för.



– En annan sak som blir högaktuell är EU:s direktiv på området. Från
och med 2008 måste alla svenska arbetsplatser vara uppmätta och bedömda
ur elektromagnetssynpunkt. Ett av problemområden är elektrisk svetsning
där i princip varje verkstadsägare måste mäta magnetfälten i sina
svetsaggregat.



Förbättrad svetsning

– Inom institutet var vi på gång med att kartlägga svetsar och göra en
handbok där man kan kontrollera på vilka amperestyrkor svetsning är
riskfritt ur elektromagnetsynpunkt. Institutet skulle också ta fram
instruktionsmaterial till yrkesskolorna om hur man lär folk att svetsa
för att minska exponeringen.



– Vi skulle tillsammans med Esab i Laxå försöka modifiera
svetsprocessen rent elektroniskt för att minska exponeringen av
elektromagnetfälten. Men nu föll det projektet pladask i och med att
regeringen lägger ned institutet nästa år.



– Nu blir det upp till arbetsgivarna själva att ta hand om problemet,
och det kommer att kosta pengar. EU-direktivet blir svensk lag 2008 och
att överskrida gränsvärden är ett lagbrott. Så går det när regeringen
inte gör en konsekvensanalys innan man lägger ner en sådan här
myndighet, säger Kjell Hansson Mild.



Trots kritik från både svenska och utländska forskare och många andra
har regeringen inte ändrat sig, Arbetslivsinstitutet läggs ner utan
prut. På rekordtid ödeläggs decenniers forskning om den arbetsmiljö som
miljoner löntagare vistas i dagligen.



Nyliberal politik

I en intervju i ST Press säger arbetsmarknadsminister Sven Otto
Littorin ”att beslutet inte blivit mindre jobbigt för de inblandade om
man kuperat svansen i bitar”.



Nedläggning av statlig verksamhet och särskilt sådan som är till fördel
för det arbetande folket är ett fundament i högerregeringens nyliberala
politik.



KENT HALDEBO

Proletären 1-2, 2007