Trotjänare förlorar jobbet

– Det är skamligt av SJ. Vi som jobbar är kompetent och erfaren personal, säger Ulla-Britt Salomonsson, städare på Trafficare.

Vi träffar Ulla-Britt Salomonsson tillsammans med jobbarkompisen Tatjana Urman Carleman över en kopp kaffe på Proletärens Stockholmsredaktion. De har jobbat som tågstädare i över tjugo år, de anställdes på SJ samma dag 1989. Båda två deltar när fackförbundet Seko protesterar mot SJ:s agerande.

– Vi har delat ut flygblad vid centralen varje vecka, och vi planerar en större manifestation den 7 december, berättar Ulla-Britt Salomonsson.

2001 bolagiserades SJ. Städet togs över av det då nybildade Trafficare som i sin tur har köpts upp av multinationella ISS. Städpersonalen följde med, och de fick också behålla de förmåner de tidigare haft som stadsanställda.

– Vi har bland annat nio extra semesterdagar och lite högre lön, berättar Ulla-Britt Salomonsson.
Förmåner till trots, sedan bolagiseringen av SJ har arbetet för städarna blivit hårdare.

– Arbetstiden har reducerats, vi ska göra samma arbete på halva tiden. Vi skulle behöva fyra armar och fyra ben för att hinna med, berättar Tatjana Urman Carleman.

– Det handlar bara om vinster för företagen. Det är för oss som för personalen inom den privatiserade äldreomsorgen. Det är klart det blir missar när villkoren är som de är.

Trots neddragning av personal och ökad arbetsbelastning har Trafficares ägare inte ansett vinsterna som tillräckliga. De extra förmånerna för de tidigare SJ-anställda har varit ett irritationsmoment.

– Trafficare har försökt pressa facket att gå med på försämrade villkor, berättar Ulla-Britt Salomonsson.

– Och det kan vi så klart inte gå med på, säger Tatjana Urman Carleman bestämt.
När det inte gick att pressa mer vinst ur städet valde Trafficare att säga upp avtalet med SJ. 200 fastanställda förlorar jobbet på grund av arbetsbrist. Därutöver tillkommer ett femtiotal timanställda.

I Stockholm, Göteborg och Malmö kommer SJ att driva städet i egen regi, och på ytterligare 21 orter ska det genomföras upphandlingar.

– Det är fler som har anledning att vara oroliga för sina jobb. SJ signalerar ju att till andra företag att det är okej att köra över anställningstryggheten, påpekar Ulla-Britt Salomonsson.

Det bolagiserade SJ följer inte andra principer än sina privata konkurrenter, det är högsta möjliga vinst som gäller.

– SJ delar ut 170 miljoner i aktieutdelningar samtidigt som hela järnvägen håller på att krascha ihop fullständigt, säger Tatjana Urman Carleman upprört.

De som idag jobbar för Trafficare har fått fylla i en intresseanmälan för att söka sina nuvarande jobb när SJ tar över, men ännu har ingen blivit lovad anställning. I intresseanmälan har de också fått fylla i om de kan tänka sig att gå ner i arbetstid.

– Det är så förnedrande, säger Tatjana Urman Carleman. Hur ska vi kunna ha råd att gå ner i arbetstid? Många av oss har lån på hus, och lönerna är låga redan nu. Tvingas vi att gå ner i arbetstid måste vi ta ett extrajobb.

– Flera av oss börjar bli till åren komna och har räknat med att kunna jobba kvar till pensionen, fortsätter hon. Hur stora är chanserna för en arbetslös städerska som fyllt 60 att få ett nytt jobb?

I Lagen om anställningsskydd finns en paragraf som reglerar vad som gäller när ett företag tar över en verksamhet. Men som alltid i den juridiska snårskogen finns det utrymme för olika tolkningar, och fack och företag har varsin.

– Det finns vissa kriterier som ska uppfyllas för att övertagande av personal ska gälla, berättar Ulla-Britt Salomonsson.

Förhandlingar mellan fack och företag skall genomföras innan Trafficares kontrakt löper ut den 25 januari. Positionerna tycks låsta redan från början och det mesta tyder på att såväl lokala som centrala tvisteförhandlingar kommer att bli resultatlösa.

Möjligheten finns så klart att dra saken vidare till arbetsdomstolen, men det är ett vanskligt projekt. Om AD dömer till SJ:s fördel skulle konsekvenserna bli förödande för långt många fler än städarna på Trafficare. Anställningstryggheten skulle sättas ur spel vid varje upphandling.

– Dessutom är det här inte en juridisk fråga, det handlar om moral och om att SJ beter sig oförskämt mot oss gamla trotjänare, slår Ulla-Britt Salomonsson fast.

– Vår kamp handlar om att skapa opinion mot SJ:s agerande.

Förtroendevalda inom Seko och eldsjälar bland städarna har i flera veckors tid delat ut flygblad vid Stockholms Central. Liknande aktiviteter pågår i Malmö och Göteborg.
– Vi har ett stort stöd från den övriga tågpersonalen, påpekar Tatjana Urman Carleman. De vill att vi ska vara kvar. De känner oss och vi har ett bra samarbete men de vet inte vad de får istället om vi försvinner.

Samtidigt tvingas Ulla-Britt Salomonsson och Tatjana Urman Carleman konstatera att hos majoriteten av de egna jobbarkompisarna är stämningen mer uppgiven än kamplysten.

– Många är uppgivna medan andra tror de kommer att få jobba kvar bara de accepterar försämringarna, berättar Ulla-Britt Salomonsson.

– Hela samhället är så egotrippat nuförtiden, och folk är rädda. Jag är glad att jag upplevt 1970-talet när folk vågade säga ifrån och kämpa, säger Tatjana Urman Carleman.

Vi bryter upp från redaktionen och promenerar till Stockholms Central för fotografering. Väl framme tittar vi in i baracken där städpersonalen har sitt fika- och omklädningsrum, belägen på en av perrongerna.

Det märks att uppsägningarna är det aktuella samtalsämnet. ”Det är för jävligt att behandla människor på det här viset” hör vi mer än en säga, och anslagstavlan är täckt med tidningsurklipp, flygblad och protestuttalanden från facket som allihop behandlar SJ:s svek mot städarna.

Flera tåg står inne på perrongerna, men vi kan inte välja vilket som helst som fond för fotografering. SJ har upphandlat städet för respektive tågmodell, vilket innebär att Sodexo städar bland annat X40-tågen medan Trafficare har haft hand om X2000, Intercity och nattåg.

I mitten på 2000-talet tog städfirman MIAB hem en upphandling med SJ, och då var situationen liknande den idag.

– De ville inte heller ta över personalen, förutom arbetsledarna, berättar Tatjan Urman Carleman. Då förberedde vi protester, och vi fick stöd från de ombordanställda och deras fackföreningar. Lokförarna hotade med olika aktioner.

Den gången räckte det med blotta hotet för att SJ skulle ta reson. Kontraktet revs upp och städpersonalen fick behålla jobben.

– Det visar att det lönar sig att kämpa, avslutar Ulla-Britt Salomonsson.