Slavavtal på Saabfabriken

Slavavtalet för Saabarbetarna gäller över 1400 arbetare. Avtalet försvaras med att arbetarna varit hemma med lön de senaste veckorna när produktionen legat nere. Därmed försöker företaget sätta likhetstecken mellan semester och en påtvingad ledighet som för många inneburit en enda lång osäkerhet om det överhuvudtaget finns något jobb att gå tillbaka till.

Det är att blanda äpplen och päron. Påtvingad ledighet ger varken möjlighet att vila eller planera fritid med familj eller resor.

Semester är en lagstadgad rättighet, som tidigare generationer av arbetare har tillkämpat sig i kamp mot både kapitalisterna och deras politiska företrädare inom framför allt Moderaterna som motsatt sig såväl införandet av två veckor semester 1938, som de senare förlängningarna av semesterperioden.

Arbetarna har kämpat för att lagstadga denna rättighet för att den inte ska lämnas till arbetsköparnas godtycke. Semestern handlar om arbetarnas behov av ledighet och fritid och inte om företagens kassaböcker.

De möjligheter till undantag som görs i lagen har tidigare tolkats som att handla om extrema situationer som krig och naturkatastrofer – inte de enskilda företagens ekonomi. Med slavavtalet på Saab lämnas semestern åt arbetsköparnas godtycke – dess längd och förläggning underställs det enskilda företagets intressen.

Från fackligt håll är slavavtalet sanktionerat från högsta ort. Avtalet bär IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkäläs judasstämpel – precis som lönesänknings-avtalet, överenskommelsen om sänkta löner på grund av ålder och övriga antifackliga rygghugg. Nedflugen från Stockholm förstörde Säikkälä med ett penndrag tusentals familjers sommar.

De personliga lidandena – inställda semesterresor, barn som får sina sommarlov förstörda etc – fanns inte ens med i kalkylen när Säikkälä, efter en titt i företagets kassabok, skrev under avtalet.
Det tål att påminnas om att Veli-Pekka Säikkälä var ifrågasatt redan när han valdes till avtalssekreterare. Han vann med knappa 177 röster mot 141. Segern innebar att Säikkälä höjde sin lön med 5698 kronor och han tjänar därmed 630000 kronor om året. Som tack för löneförhöjningen satte han sig som ny avtalssekreterare och förhandlade fram lönesänkningsavtalet, ungdomslöneavtalet och nu ger han sig även på arbetarnas semester.

Det handlar inte om person i första hand, även om Säikkälä är en sällsynt vedervärdig fackpamp. Det handlar om den samförståndslinje som gång efter annan offrar de mest grundläggande fackliga principer och som sätter företagens kassabok före arbetarnas intressen.

För att försöka sälja in slavavtalet viftar Säikkälä med ett löfte om en framtida bonus på 20000 kronor till Saabarbetarna, som ska betalas ut senast nästa sommar. Med tanke på den djupa krisen för Saab är en sådan bonus skriven i vatten. Finns det överhuvudtaget ett företag kvar nästa sommar att betala ut bonusen?

Så djup är krisen, vilket ingen kan förneka. Men för att lösa denna kris krävs helt andra medel än sänkta arbetarlöner eller två veckors semester och näst intill gratisarbete på lördagar. Inga vet detta bättre än Saabarbetarna själva.

För att rädda Saab krävs ett förstatligande, endast staten utgör den stabila och ekonomiskt starka ägare som kan lyfta företaget ur krisen.

Det är hög tid att Saabarbetarna reser detta krav och tar saken i egna händer innan Säikkälä och IF Metall kompromissat bort de sista resterna av arbetarnas rättigheter.