Saab-arbetarna får inte låta sig hunsas!

Publicerad 7 september 2004

När amerikanska General Motors 1989 köpte in sig i Saab Automobil
jublade alla våra marknadsliberaler. Utländska ägare med muskler
framställdes som framtiden för svensk bilindustri och snart gick Volvo
Personvagnar samma väg, fast i Volvos fall till Ford.

Därmed hamnade makten över huvuddelen av Sveriges viktigaste
industrigren i Detroit, Michigan, USA - allt enligt den kapitalistiska
ordning som säger att ägande ger diktatorisk makt över produktion och
sysselsättning i företagen.

Nu visar GM de muskler som aningslösa marknadsliberaler var så
förtjusta i 1989. I förra veckan meddelade herrar direktörer i Detroit
att produktionen av mellanklassbilar skall koncentreras till en enda
europeisk fabrik, allt för att maximera den redan digra profiten. Valet
står mellan Saab i Trollhättan och Opel i tyska Rüsselsheim, som nu
skall hetsas mot varandra i ett makabert chicken-race. Den arbetarkår
som är beredd att uppoffra mest får behålla fabriken och sina jobb,
lyder utpressarbudet från Detroit.

Det är givetvis inte sant.


Den kapitalistiska produktionen må vara planslös i samhällelig mening,
men inom det enskilda företaget är planeringen minutiös. Inget lämnas
åt slumpen, särskilt inte strategiska beslut om var produktion skall
förläggas. Beslutet är redan fattat och det är därvid ingen djärv
gissning att påstå att det redan gjorda valet landar på Rüsselsheim.

Kom ihåg att GM:s tyska intressen är långt mycket äldre än företagets
svenska och vet att GM:s europeiska ledning i huvudsak består av tyska
Opel-direktörer.

Inte minst detta gör den anbefallda konkurrensen mellan arbetarna på
Saab i Trollhättan och Opel i Rüsselsheim så makaber. Arbetarna på Saab
skall de närmaste halvåret jobba skiten ur sig i tron att de därigenom
kan påverka ett beslut som redan är fattat, de skall gå med på
obligatoriskt övertidsarbete på lördagar och de skall utan knyst
acceptera tempohöjningar och merarbete. Samma sak i Rüsselsheim, där
frågan om en arbetstidsförlängning utan lönekompensation redan ställt
som överlevnadskrav på Opel-fabriken, som tidigare i år på
Daimler-Chrysler.

I direktionsrummen i Detroit ler skadeglada GM:s direktörer. De och
bara de är vinnare i det chicken-race de så listigt arrangerat. Den
anbefallda arbetarkonkurrensen suger ut de sista dropparna profit ur
mellanbilsproduktionen i Trollhättan och när produktionen väl
koncentreras till Rüsselsheim har de lyckats driva igenom både
lönesänkningar och tempohöjningar på fabriken där. Så är det tänkt, men
så behöver det inte bli.


Det är ingen gudomligt ordning som säger att GM:s europeiska
mellanbilsproduktion måste koncentreras till en enda fabrik med
fördubblad produktion jämfört med idag, vilket är GM:s
profitmaximeringsplan. Både Saab i Trollhättan och Opel i Rüsselsheim
är högmoderna och högeffektiva fabriker, kapabla att producera
högkvalitativa bilar. De sysselsätter inte bara de anställda i
respektive fabrik, utan två gånger till i underleverantörsledet, vilket
gör dem till vitala samhällsintressen i sina städer och regioner.

Ur samhällssynpunkt är en nedläggning av någon av dessa fabriker
abnormt, en sjuk tanke, otillåtligt. Men inte ur profitsynpunkt. I
Detroit ger direktörerna blanka tusan i hur det går för Trollhättan och
Västsverige, eller för delen för Rüsselsheim och Hessen. Allt som
räknas är storleken på vinstkontot.

Sådan är kapitalismen, det är sant.

Men varje förnuftig människa måste naturligtvis fråga sig om denna
ordning är förnuftig, om det är rimligt ett koppel direktörer i
Detroit, eller ett koppel direktörer någon annanstans, skall ha rätt
utfärda dödsdomar över hela städer och trakter bara för att de vill
tjäna ännu mer pengar. Eller om de ens skall ha rätt att hota med
sådana dödsdomar.

GM:s agerande reser åter frågan om en annan ordning, om samhällsägd
produktion som styrs av samhällets intressen, inte av profiten.

En eventuell nedläggning av Saab i Trollhättan är naturligtvis
fullständigt oacceptabel. Om GM driver saken så långt blir det
nödvändigt att resa kravet på konfiskation av GM:s svenska anläggningar
och fortsatt drift i statlig regi.


Men än är vi inte där. För stunden gäller det att kraftfullt avvisa den
av GM anbefallda konkurrenskampen mellan Trollhättan och Rüsselsheim
och mot den ställa det gemensamma arbetarkravet att båda fabrikerna
skall vara kvar. Det är en konstruktiv arbetarlinje, ty om
konkurrenskampen inte ger den profitmaximering som är dess syfte, kan
GM tvingas på reträtt.

Från Trollhättan kommer oroande signaler. Metallklubbens ordförande
Paul Åkerlund kallar visserligen GM:s utspel för utpressning, men i
nästa andetag lånar han sig villigt som anförare för det chicken-race
som är utpressningens mål:

"Vi kommer att gör allt för att vinna", säger Åkerlund till Aftonbladet (3/9).

Metall-basen Göra Johnsson kaxar upp sig lite mer.

"Vi kommer inte att gå under gällande kollektivavtal", sa Göran
Johnsson i Dagens Ekos lördagsintervju - fast naturligtvis med
förbehållet att "kollektivavtalet rymmer flexibilitet när det gäller
förläggning av arbetstider och visstidsanställningar".

Som EU-vän talar Johnsson också om "koncernfackligt samarbete", så
omtalat i EU-sammanhang men aldrig omsatt i någon praktik syndbar för
avskedshotade arbetare. Det är bra att detta med koncernfackligt
samarbete förs på tal, ty nu är det upp till bevis. Givetvis är
samarbete mellan facken på Saab i Trollhättan och på Opel i Rüsselsheim
ett utmärkt vapen i kampen mot GM.


Varför inte ett gemensamt beslut om total övertidsblockad på båda
fabrikerna till dess att GM-direktörernas hot tas tillbaka? Varför inte
en gemensam protestaktion på arbetstid med krav på att båda fabrikerna
skall vara kvar? Varför inte beslut om sympatistrejk med den fabrik som
hotas av nedläggning, så snart beskedet kommer?

Givetvis kan svenska Metall och tyska IG Metall göra mycket
tillsammans, om bara viljan finns. Och givetvis på bör arbetarna på
Saab kräva att Metall lever upp till de stolta orden om
gränsöverskridande fackligt samarbete. Det är en väg att gå.

Men visa att svensk facklig erfarenhet bör Saab-arbetarna inte nöja sig
med krav på facket. Framförallt gäller det att inte låta sig hunsas.
Att ställa upp på den anbefallda konkurrenskampen är att gräva sin egen
grav. GM:s enda intresse är profiten och det enda som kan beveka GM är
därför åtgärder som hotar profiten.

Vet därvid att Saabs påstådda olönsamhet är betydligt överdriven. 7/8
av GM-koncernens redovisade vinst kommer ur den extremt lönsamma
bilfinansieringen, som är borttagen ur Saabs bokslut. Saab:s fabrik i
Trollhättan är därvid inte mer olönsam än någon annan GM-fabrik.
Vinsten redovisas bara på annat håll.


Alltså. Ställ inte upp på beordrad övertid om inte hoten tas tillbaka.
Acceptera inte tempohöjningar och andra försök att försämra
arbetsvillkoren. Det är inte genom arbetareftergifter som jobben på
Saab räddas, bara genom ett enigt uppträdande för kravet på att jobben
skall vara kvar i både Trollhättan och Rüsselsheim.

Som sagt. Det är ingen gudomlig ordning som säger att GM:s europeiska
mellanbilsproduktion måste koncentreras till en enda fabrik. Det är ett
beslut som kan ändras. Om det inte visar sig lönsamt.

7 september 2004
Ledare Proletären 37, 2004