Röster från Astra Zeneca

Det är lunchtid och folk går ut och in genom grindarna på Astra Zeneca vid Snäck- viken i Södertälje. Samtalen skvallrar om de stora uppsägningar som står för dörren då företaget lägger ner sin forskningsanläggning med över 1000 anställda. Folk är besvikna och oroliga.

– Det blir svårt att hitta jobb i Södertälje, säger forskaren Ulrika Määttä. Det kanske finns något mindre företag men jag tror att Astra Zeneca lämnar Sverige. Vi har inte fått några besked om hur avvecklingen kommer att gå till.

Ulrika Määttä har jobbat 22 år på Astra. Hon bor i Rönninge på andra sidan kommungränsen. Forskningsanläggningen i Södertälje är en regional arbetsplats med anställda från hela den omkringliggande Mälardalen. Av de varslade är en dryg fjärdedel skrivna i själva kommunen.

– Det är många duktiga människor som får gå efter 20 år, kommenterar Nasim Al-Makki som gör sitt examensjobb på Astra Zeneca. Det är massor av kompetens som går förlorad. Det finns inget hjärta, det är bara pengarna som styr.

Astra Zeneca är ett utpräglat tjänsteföretag. En stor del av verksamheten i Södertälje består av forskning och utveckling. Men inte bara. Av drygt 5.500 anställda återfinns 1.200-1.300 i själva tillverkningen. En kvinna som är organiserad i IF Metall står i rökrutan och småhuttrar.

– Om forskningen ryker försvinner produktionen, konstaterar hon och fimpar sin cigarett. På min avdelning tillverkar vi lösningsmedel. Då jag började för 20 år sen var vi 350 personer. Nu är vi nere i 80. Många därinne tror inte att Snäckvallen kommer att finnas kvar om fem år.

Med 1.400 medlemmar är tjänstemannafacket Unionen den största fackliga organisationen på arbetsplatsen. Därefter kommer Saco som samlar 870 högre tjänstemän och akademiker. Den lokala IF Metallklubben organiserar 400 arbetare. Men långt ifrån alla är med i facket.

– Facket borde sätta ner foten mer än vad de gör, avslutar kvinnan i rökrutan för att ge sig av mot grindarna. De borde gått ut i pressen på ett tidigare stadium innan beslutet redan är fattat och det är för sent.

Det är uppenbart att kapitalismens kris slår mot alla löntagargrupper, såväl arbetare som tjänstemän. I det här konkreta fallet är det framför allt tjänstemännen som råkar illa ut. Men även arbetarna drabbas indirekt. Allt hör ihop.

Ivar de la Cruz representerar den lokala Sacoklubben på Astra Zeneca i Södertälje. Organisationsgraden bland de högre tjänstemännen ligger på 65 procent. Medlemmarna kommer från många olika yrkesgrupper men alla som är med i Saco är också akademiker.

– Vi har inte lyckats få fram de nya produkter som vi skulle behöva, menar Ivar de la Cruz då han resonerar kring nedläggningsbeslutet. Företaget har anpassat sig efter detta. Därför skär de i kostnaderna för att klara sig längre fram.

Astra Zeneca är ett globalt företag med 60.000 anställda världen över. Huvudkontoret ligger i London. Konkurrensen mellan olika läkemedelsbolag är hård. Företagens vinstmarginaler hotas av lågpriskopior och av att den ekonomiska krisen naggar marknaden i kanten.

– Det strategiska beslutet att lägga ner forskningen är taget på högsta ort, säger Ivar de la Cruz. Vi kan inte göra så mycket åt det. Konflikter med företaget ger ingenting. Istället ska vi tänka framåt och lösa det här så smidigt och bra för de anställda som möjligt.

Det låter inte som en särskilt offensiv facklig strategi. Men ingen kan på allvar hävda att till exempel IF Metall skulle ha varit mer militant i en motsvarande situation. Av de varslade tillhör ungefär en tredjedel Sacogrupperna. Resten faller under Unionen.

– De som drabbas är allt från kemister, läkare till farmacevter, förklarar Ivar del la Cruz. Men deras kompetens måste sättas i ett större sammanhang. Varje enskild anställd ingår som en specialiserad del i en större kedja. Summan är något mer än delarna.

Alltså är det ingen självklarhet att de uppsagda kan gå vidare till nya jobb. Trots att de har höga utbildningar och lång erfarenhet. Det är inte heller någon lätt sak att starta eget och överleva. Läkemedelsbranschen är kapitalintensiv och bygger i regel på stora enheter.

Allt detta får Ivar de la Cruz att dra politiska slutsatser. När de stora läkemedelsbolagen drar sig ur måste staten gå in för att garantera verksamheten. Regeringen har utsett Lars Leijonborg till samordnare att rädda Astras Zenecas forskning kvar i landet.

– Vi hoppas att Leijonborg och regeringen kan fixa något, argumenterar han. Vi behöver hjälp att överleva så att vi åter kan stå på egna ben. Men än så länge har vi inte hört särskilt mycket. Tiden är knapp, något måste hända innan årsskiftet.

Det finns all anledning till att vara skeptisk till Lars Leijonborgs arbetsgrupp. Ingen regering kan bortse från det nationella intresset av att behålla avancerad forskning i landet. Vad som praktiskt görs och vem som ska betala är en annan sak.

I början av februari försäkrade Jan Björklund i ABC-nytt att arbetsförmedlingen har de resurser som krävs. I nästa andetag tillade han att Sverige har bland de högsta marginalskatterna i världen vilket inte är någon konkurrensfördel. Också ett sätt att se på saken.

– Det är bara staten som har de finansiella musklerna och resurserna, avslutar Ivar de la Cruz. Samhället måste bestämma sig om man vill ha sådan här verksamhet eller ej. Och då kostar det. Vi talar om miljarder.