Kärnkraft byggs ut

Den 17 juni förra året kom det slutliga sveket mot folkomröstningen om kärnkraften 1980. Då beslöt riksdagen att strunta i att en överväldigande majoritet av svenska folket röstade för en avveckling av kärn- kraften allra senast 2010. Det blev möjligt sedan Maud Olofsson och Centerpartiet gav upp sin tidigare inställning att kärn- kraften ska avvecklas.

Samtidigt med att förbudet mot nybyggnation av reaktorer undanröjdes skrotades även den så kallade avvecklingslagen. Förändringen innebär att sammanlagt tio nya kärnkraftsreaktorer kan byggas.

Sverige har tidigare haft tolv kärnkraftsreaktorer i drift. De två reaktorerna i Barse- bäck stängdes av 1999 och 2005, efter en energipolitisk uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Kvarvarande tio reaktorer finns i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals.

Kärnkraftverken togs i drift mellan år 1972 (Oskarshamn reaktor 1) och 1983 (Ringhals reaktor 4). Det yngsta kärnkraftverket är således 28 år och det äldsta 39 år. I början uppskattades livslängden till 25 år. Idag har den gränsen överskridits på alla reaktorer med omfattande uppdatering.

Dagens reaktorer går så att säga på övertid, och ofta ger inte renoveringar mer el än tidigare. Oskarshamn reaktor ett (O1) har till exempel rustats upp för fem miljarder kronor, men har bara producerat el 72 procent av tiden därefter.

Det fungerar inte alltid som det är tänkt. Därför är riksdagens nya regler för kärn- kraften välkommet för kärnkraftsindustrin. Valet står för de flesta kärnkraftsbolagen att satsa ännu mera på att hålla igång gamla reaktorer eller att bygga nya. Och nu finns som sagt inga hinder för att skifta gamla reaktorer mot tio helt nya.

En ny reaktor kostar mellan 50 och 60 miljarder kronor, eller 500-600 miljarder om alla gamla ersätts med nya. Byggtiden beräknas grovt till 15 år, under förutsättning att inga förseningar inträffar under tiden, vilket ofta ändå sker och som medför ökade kostnader.

Enligt den nya kärntekniklagen som har antagits ska de nya reaktorerna byggas helt utan statliga subventioner. Men varken i högeralliansens egen energiöverenskommelse eller i riksdagsbeslutet ifjol har det definierats vad en statlig subvention till kärnkraften är.

Även om kärnkraftsindustrin själv tar initiativet att bygga nya kan staten på många olika sätt tvingas att bekosta reaktorbyggena. Garantin att inga statliga subventioner ska förekomma är enbart en medveten reträtt för att urskulda Centerpartiet att de svikit kärnkraftsmotståndarna och gått med på att häva tidigare lagar som reglerar kärnkraften.

Att avskriva statens möjligheter att subventionera kärnkraften är alltså inte inskriven i den nya lagstiftningen. Näringsminister Maud Olofsson (C) har i Ekot lovat att det snart ska vara justerat, men när finns inga besked om. ”Det återkommer vi till när vi är färdiga”, säger hon bara. Hur det blir med löftet om att kärnkraftsbolagen på egen hand ska stå för kostnaderna för de nya reaktorerna är alltså ovisst än så länge.

Och även med en skrivning i kärntekniklagen ger det ingen säkerhet för att inga subventioner kommer att användas för att färdigställa reaktorer när och om det strular under byggtiden.

En annan viktigt sak för industrin att lösa (för att överbrygga rädslan för vad som sker i framtiden när så mycket ska investeras) är att få tillstånd en blocköverskridande överenskommelse för ny kärnkraft i riksdagen, där även socialdemokraterna ansluter sig till alliansens energiuppgörelse i alla dess delar.

Enligt flera representanter för industrin kommer det inte att byggas nya reaktorer innan det finns en sådan överenskommelse. Socialdemokraterna måste med för att Fortum, Eon och Vattenfall på allvar ska våga satsa de 50-60 miljarder kronor som en ny reaktor kostar. Och att det kan genomföras med statliga subventioner.

Socialdemokraterna har också reviderat sin inställning. Partiet gick till val på att riva upp lagändringen, men redan är socialdemokraterna beredda att göra upp med högerregeringen. Det beskedet gav Lars Johansson, partiets nya näringspolitiska talesperson strax innan jul.

– Vi bjuder in regeringen till samtal om energipolitiken. Den uppgörelse som alliansregeringen slöt på egen hand under förra mandatperioden visar sig inte fungera i praktiken. Den har ingen trovärdighet på marknaden, säger han till DI.

Givetvis applåderar regeringen kovändningen. Men med tanke på tidigare inställning till kärnkraft och Svenskt Näringslivs infiltration inom S genom pr-byrån Prime är det knappast förvånande.

De sistnämndas syfte var/är att övertyga socialdemokraterna om att bedriva en kärnkraftsvänlig politik, vilket också gav snabb utdelning.

Om det har någon bärighet på kontraktet mellan Teknikkonsulten ÅF och Vattenfall kan vara osagt. Det handlar endast om att starta en planering för att eventuellt kunna bygga två nya kärnkraftsreaktorer. Affärs- uppgörelsen beräknas trots det vara värd cirka 1 miljard kronor, med pengar från ett statligt företag och dess vinster.

Staten subventionerar alltså redan i inledningsskedet ny kärnkraft och ÅF och Vattenfall kan vara nöjda.

Men i övrigt är det mycket som ska stämma innan nya reaktorer kan tas drift om drygt decennium. Och oavsett det hugskottet är energipolitiken helt fel ute alltsedan kärnkraften infördes i Sverige på 1970-talet.