Kärnkraften - från avveckling till utbyggnad

Året innan kärnkraftsomröstningen i Sverige, den 28 mars 1979, inträffar det som industrin, experter och politikerna lovat inte kunde ske: en olycka i ett kärnkraftsverk. Platsen är Three Mile Island utanför Harrisburg i USA.

Kärnkraftsolyckan i Harrisburg förändrade synen på kärnkraft och oron spreds som en löpeld över världen. Mellan 1963 och 1979 hade antalet reaktorer i världen ökat i stort sett varje år. Nu blev det tvärtom.

Debatten blev intensiv i Sverige. Så sent som dagen före olyckan hade den borgerliga minoritetsregeringen med folkpartisten Ola Ullsten som statsminister fattat beslut om att ladda två nya reaktorer med bränsle, Forsmark 1 och Ringhals 3. Men nu hade det osannolika plötsligt blivit sannolikt.

Kärnkraftsförespråkarna gjorde gällande att industrin ändå hade klarat sitt eldprov i Harrisburg. Inneslutningarna höll, ingen radioaktivitet läckte ut och ingen människa omkom. Men det hjälpte inte. Kärnkraftsolyckan i USA skapade en rädsla för kärnkraft i en hel generation.

Oppositionen med Socialdemokraterna och Olof Palme i spetsen ändrade plötsligt sin inställning till en folkomröstning i kärnkraftsfrågan. Nu skulle svenska folket få vara med och säga om de ville ha kärn-kraft eller inte.

Det var kärnkraftsfrågan som fick den långa eran av socialdemokratiska regeringar på fall i riksdagsvalet 1976. Efter 44 år tog en borgerlig koalition med Centern, Moderaterna och Folkpartiet över regeringsmakten.

Socialdemokraten Olof Palme ersattes av Centerpartiets Torbjörn Fälldin på statsministerposten. Den borgerliga regeringen präglades av ständiga konflikter om energipolitiken. Fälldin hade före valet förklarat att han inte tänkte sitta i en regering som laddar kärnkraft, han skulle inte ”dagtinga med sitt samvete” för en statsministerpost.

Ny regering
I början av oktober 1978 brast samarbetet i regeringen sedan Torbjörn Fälldin och Centerpartiet insett att den så kallade villkorslagen inte skulle rädda dem från att bryta vallöftet. Även överenskommelsen mellan de tre borgerliga partierna om en folkomröstning om kärnkraften revs upp.

Enligt villkorslagen skulle kärnkraftsverk endast få laddas om ”det fanns ett färdigt avtal om upparbetning av det utbrända kärnbränslet” samt om ”det fanns en plan för hur det upparbetade kärnbränslet skulle förvaras”.

Men riksdagen gjorde klart att lagen inte skulle tillämpas och därmed blev Fälldins vallöfte en belastning. Den nya regeringen bestod av enbart folkpartister och det var Ola Ullsten som beslutade att ladda de reaktorer som stått klara för att starta sedan ett halvår tillbaka.

 Så hände det som inte kunde hända. Socialdemokraternas partiledare Olof Palme, som tidigare framhärdat kärnkraftens säkerhet, svängde nu nittio grader och veckan efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg föreslog han att en folkomröstning skulle hållas i frågan i mars 1980.

 Efter Harrisburg fanns det egentligen ingen annan utväg. Alla partier i riksdagen ställde upp på kravet på en folkomröstning. I valrörelsen 1979 blev kärnkraften en av huvudfrågorna när moderatledaren Gösta Bohman vid besök i Ringhals kärn-kraftsverk den 17 augusti jämförde riskerna med att cykla.

Borgarna lyckades 1979 än en gång att vinna riksdagsvalet och Torbjörn Fälldin återtog statsministerposten, för att sedan avgå igen när Folkpartiet gjorde upp med Socialdemokraterna om skatterna och Moderaterna på grund av detta beslutade sig för att lämna regeringen.

När kärnkraften ska avgöras i folkomröstning står den borgerliga regeringen ännu på tre ben. Och det är nu som den politiska charaden om kärnkraftens vara eller icke vara ska stöpas.

På nejsidan vill många stänga kärnkraften omedelbart, men efter hand blir man överens om avveckling av kärnkraften inom tio år. Linje 3 består av Centerpartiet, Vänsterpartiet Kommunisterna och Kristen Demokratisk Samling, numera Vänsterpartiet respektive Kristdemokraterna.

Socialdemokraterna och Folkpartiet enas i Linje 2 i vad som presenterades som ”avveckling med förnuft”. Moderata Samlingspartiets Linje 1 och Linje 2 hade exakt samma text på första sidan av sina valsedlar.

På Moderaternas valsedel fanns det ingen text på baksidan, däremot tog Linje 2 chansen att svamla till det för att locka till sig väljare.

På jasidan fanns det många som ville fortsätta att bygga ut kärnkraften. Men ingen vågade driva den linjen öppet och därför fanns det inte hellre något rent ja-alternativ till kärnkraft i folkomröstningen.

Alla tre ”alternativen” gav löfte om att avveckla kärnkraften, om än i olika tempo. Linje 2 vann folkomröstningen, vilket fastställde att Sverige ska ha högst tolv reaktorer. Därefter tog riksdagen beslutet att alla reaktorer skulle avvecklas till år 2010. Det årtalet sammanföll med den uppskattade tekniska livslängden på 25 år i Forsmark 2 och Oskarshamn 3, de senast byggda reaktorerna.

Beslut om avveckling
Resultatet av valet blev 18,9 procent för Linje 1, 38,7 procent röstade på Linje 3 och 39,1 procent på Linje 2. En hårfin seger för jasidan som slutat annorlunda om valet handlat om ett ja eller nej till kärn-kraft.

Efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 beslutar riksdagen att avveckla två reaktorer, en i Barsebäck och en i Forsmark, varav den första reaktorn ska stängas 1995.

1991 river Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern riksdagsbeslutet från 1980 och säger att avvecklingen av kärn-kraften ska inledas först när det finns alternativa energikällor. Målet om en avveckling senast år 2010 ligger emellertid fast.

I februari 1997 kommer Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centern överens om att starta avvecklingen av kärnkraften senast den 1 juli 1998. Den första reaktorn i Barsebäck stängs i november 1999.

Riksdagen beslutar i december 2001 att dela regeringens bedömning om att det går att stänga även den andra reaktorn i Barsebäck år 2003, vilket sker i 31 maj 2005. De två kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck var i drift 24 respektive 28 år.

Nya reaktorer
I det läget återstår det fem år och tio reaktorer innan avvecklingen ska vara verkställd. Men det finns starka krafter som vill annat, bla Svenskt Näringsliv och IF Metall som från var sitt håll kräver att inga fler reaktorer ska stängs av. Bland riksdagspartierna är det Folkpartiet som går längst.

I januari 2008 kräver Folkpartiet att fyra nya reaktorer byggs och att de tio som finns successivt ska ersättas av nya. Högerregeringen tillsätter en utredning som blir klar hösten 2009, varmed den borgerliga alliansen enas om att förbudet mot nybyggnation av reaktorer samt avvecklingslagen ska skrotas.

Det innebär att de nuvarande tio reaktorerna ska kunna ersättas med nya, med ett tak på högst tio reaktorer. Den 23 mars lämnar regeringen över en proposition till riksdagen som definitivt upphäver resultatet från folkomröstningen 1980.

Det sker exakt 30 år efter att alla riksdagspartier varit överens om en avveckling av kärnkraften. I mitten av juni ska riksdagen ta ställning till om kärnkraftslagarna ska rivas upp eller inte. Allt annat än ett ja blir ett stort nederlag för regeringen, inte minst för centern och Maud Olofsson.

KENT HALDEBO
Proletären nr 13, 2010

De rödgröna och kärnkraften
• Kärnkraften blir kvar även om de rödgröna bildar regering. För nästan exakt ett år sedan presenterade de tre oppositionspartierna S, V och MP på DN Debatt (så klart) sina planer för en ”avveckling av kärnkraften”. Det var ungefär en månad efter att högerregeringen kommit överens om att gamla kärnkraftsreaktorer ska kunna bytas ut efterhand som de tjänat ut. Oppositionen besked var att man ville avveckla kärnkraften ”i den takt kärn-kraftselen kan ersättas med el från förnybara källor”.

Att Socialdemokraterna kan godta den formuleringen är inte konstigt, då det är liktydligt med deras ståndpunkt i folkomröstningen för 30 år sedan. Den fanns på valsedlarna för både Linje 1 och Linje 2, vilka företräddes av Moderaterna samt Socialdemokraterna och Folkpartiet.

Linje 3 däremot krävde avveckling av nuvarande reaktorer inom 10 år. Så blev det inte. Och nu är V och MP beredda att skjuta avvecklingen av kärnkraft in i ovissheten.

Vänsterpartiet fanns med i Linje 3. Miljöpartiet bildades först 1981, men miljörörelsen stod bakom Linje 3 och kravet på en snabb avveckling. Det var en protest mot dåvarande riksdagspartiers hantering av kärnkraften, folkomröstningen och dess avskaffande som låg till grund till Miljöpartiets tillkomst.

Nu ställer sig den rödgröna ”vänsterflanken” på kärnkraftsanhängarnas sida och sviker det som Linje 3 stod för.
– Vi är överens om att stänga kärnkraftverk, om det finns utrymme, säger MP:s språkrör Maria Wetterstrand till Göteborgs Posten den 23 mars i år, på dagen 30 år efter att svenska folket röstade om kärnkraften.

Kristdemokraterna, som också ingick i Linje 3, har helt uppslukats av sitt  samarbete och energiuppgörelse med kollegorna i alliansen. Därmed finns det inget riksdagsparti som förespråkar en avveckling av kärnkraften inom överskådlig tid.

Centern och kärnkraften
• Kärnkraften blev en symbol för borgerlig splittring under flera årtionden. Motståndet mot kärnkraften var som starkast i Centerpartiet, som stod på avvecklingssidan i Linje 3 i samband med folk-omröstningen om kärnkraft 1980.

För ett par år sedan började dock en förändring i kärnkraftsfrågan anas. Tidigare har det hetat att partiet ville fasa ut kärnkraften i en ”balanserad takt”. Men i mars 2007 uteslöt inte partiledaren Maud Olofsson att det kan byggas kärnkraftverk i Sverige efter 2010, vilket varit helt otänkbart inom Centern tidigare.

Samtidigt har det under lång tid också höjts röster i de egna leden för att partiet inte längre ska verka för en utfasning av kärnkraften. Med Centern i högerregeringen tilltog omsvängningen, något som kulminerade i början av februari förra året när regeringens utredare Ingvar Persson föreslog att både avvecklingslagen och kärntekniklagen ska skrotas.

Någon dag efter förklarade sedan regeringen att man blivit överens om att nya reaktorer ska ersätta de gamla som efterhand har tjänat ut.

– Jag gör det här för mina barn och barnbarns skull, säger Maud Olofsson med darr och gråt i rösten när uppgörelsen avslöjas på en presskonferens på Rosenbad.

I den uppgörelse om energin som borgaralliansen godkände 2006 var Centerpartiet mycket tydligt: Inga nya kärn-kraftsreaktorer i Sverige. Men med Olofsson vid rodret har Centerns kärnkraftsmotstånd successivt tonats ned, för att sedan helt liera sig med högerns kärn-kraftsanhängare.