Fortfarande inga löner på Saab

Dagen före midsommar nåddes de anställda på Saab i Trollhättan av chockbeskedet att företaget inte har pengar till att betala ut lönerna. För de anställda blev midsommarhelgen plågsamma dagar fyllda av oro inför framtiden istället för fest och glädje. Fabrikens arbetare och tjänstemän blir ytterligare en av Saabs många fordringsägare.

De anställda är nu hänvisade till att i bästa fall leva på eventuella besparingar, men för många är det banken och det nödlån som de fackliga organisationerna i all hast lyckats förhandla fram som är den enda lösningen.

Bankerna är så klart inte sena att passa på att tjäna pengar på de anställdas elände, lånen är kortfristiga och inte räntefria. Trollhättans kommun ställer också upp, och lovar matcheckar och uppskov med hyrorna i det kommunala bostadsbolaget och socialkontoret säger sig ha god beredskap.

Fackförbunden IF Metall och Unionen ska nu författa betalningsuppmaningar till Saab för var och en av sina tusentals medlemmar. Om företaget därefter inte betalat ut lönerna kan förbunden begära företaget i konkurs för att den statliga lönegarantin ska gälla.

Unionen har varit tydlig med att konkurs är ett alternativ om lönerna inte betalas ut, medan IF Metall i vanlig ordning drar på orden. Men inte förväntar sig väl IF Metall-ledningen att arbetarna ska jobba gratis i en bilfabrik som inte bygger några bilar?

Frågan måste ändå ställas, eftersom avtalssekreterare Veli Pekka Säikkälä hade god insikt i Saabs kassaböcker när han var i Trollhättan och bedömde krisen i företaget som så djup att han satte sitt namn på en uppgörelse som berövar de anställda deras lagstadgade semester. Såg verkligen inte Veli Pekka Säikkälä att det inte fanns pengar till löner då?

Samtidigt som Saabs anställda tvingas till lån och allmosor från kommunen tar turerna runt det konkursfärdiga företaget allt mer farsartade former, även om farsen sedan länge övergått till tragedi.

Victor Muller framstår som en galen envåldshärskare över Saab. Han är huvudägare och såväl bolagets verkställande direktör som styrelseordförande, i en styrelse som enbart består av honom själv sedan de sista ordinarie ledamöterna, bland annat de fackliga representanterna, lämnat styrelsen.

Nu sägs företaget ha säkrat finansieringen av lönerna. Victor Muller har lyckats med konststycket att sälja ett antal hundra bilar som inte finns mot kontant betalning, till en hemlig kinesisk köpare som ingen annan en Muller vet vem det är.

På tisdagen bekräftades också att den länge omtalade försäljningen av Saabs fastigheter blir verklighet när bostadskonsortiet Hemfosa, som består av en handfull pensionsfonder, köper halva aktieinnehavet i fastighetsbolaget Saab Property. Förutsatt att affären godkänns av den svenska regeringen och Europeiska investeringsbanken.

Sedan de nya nödlösningarna som ska rädda Saab presenterats påbörjades de numera sedvanliga rutinerna, trots att det mesta i vanlig ordning är skrivet i vatten.

Media rapporterar som sanningar att lönerna nu är finansierade, verkstadsklubbens ordförande Håkan Skött säger pliktskyldigast att försäljningen av bilarna som inte finns är ”glädjande” och Victor Muller sägs i vanlig ordning vara på jakt efter ytterligare finansiärer av det mer eller mindre fantasifulla slaget.

Från flera håll höjs röster att regeringen måste arbeta för att den ryske bankiren Vladimir Antonov ska få sin efterlängtade ägar- andel i Saab. Inte minst IF Metall kräver ”krafttag” från regeringen. Som tidigare är det den private ägaren som ska rädda Saab, och ingen tycks ställa frågan vad en rysk kapitalist kan tänkas ha för intressen av att äga ett konkursfärdigt företag i Trollhättan.

Nu om någon gång borde det som har varit uppenbart sedan första början vara mer uppenbart än någonsin, kapitalismen kan inte rädda Saab. Det som idag är spillror av ett en gång fungerande bilföretag har ingen framtid i skojare som Victor Mullers händer.

Vad Victor Muller har för egentliga avsikter med Saab kan vi bara spekulera i. Att han har sociopatens drag vet vi, det tycks honom fullständigt likgiltigt att han spelar ett högt spel med tusentals människors levebröd som insats. Istället har han utan att skämmas duperat massmedia, fackledare, politiker och anställda med sina löften, utspel, ursäkter och andra infall.

Men är han en excentrisk lycksökare eller en kallt beräknande plundrare?

Mycket talar för det sistnämnda. För vad är det som garanterar att pengarna för de sålda fastigheterna kommer de anställda till del? Var finns garantierna för att uppgörelsen med kinesiska Youngmen inte innebär att fabriken i Trollhättan töms på teknik som skeppas till Kina? Och varför ställer kinesiska företag vänligt upp och köper bilar som inte finns av ett företag som inte är i skick att bygga några?

Framtiden för Saab ser onekligen mörk ut, och en konkurs framstår som det realistiska alternativet i dagsläget. Då träder lönegarantin in och räddar tillfälligt de anställda från personliga katastrofer, och företagets tillgångar blir låsta och möjlighet till plundring undanröjs för stunden.

Men en konkurs måste innebära att staten konfiskerar företaget med alla dess tillgångar, så att Saab kan leva vidare som ett statligt ägt bilföretag.