De märkestrogna

Inte i mannaminne lär fack och arbetsköpare stått längre från varandra än i industrins löneförhandlingar. Bilden i borgar- och fackpress är samstämmig. Det kan till och med dra ihop sig mot konflikt.

”Vi har trimmat vår konfliktorganisation, tagit in uppgifter om företagen, kollat bokslut och ringt runt till klubbarna”, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä till LO-tidningen 25 november.

I samma tidning redovisas åskådligt hur direktörslönerna drar ifrån. Sedan 2002 har arbetarlönerna ökat med 29 procent medan direktörslönerna stigit med 85 procent.

Bara under fjolåret fick den genomsnittlige direktören en halv miljon i löneökning. Motpolen det året var de 50000 arbetare i företag som tecknat IF Metalls krisavtal om sänkta löner på cirka 3000 kronor i månaden.

Det är alltså högst motiverat att kräva kraftiga höjningar av industrins arbetar- och tjänstemannalöner.
Men arbetsköparna i Teknikföretagen, som redovisar miljardvinster för 2011 och chockhöjer direktörslönerna, vill skriva nytt avtal på samma usla nivå som det nuvarande avtalet, 3,2 procent på 22 månader. Egenintresset är oblygt.

Detsamma kan knappast sägas om IF Metalls och de andra fackens bud, ettårigt avtal på 3,7 procent. För en metallare med månadslön på 27000 kronor skulle det innebära en löneökning på 999 kronor i månaden, en ynka tredjedel av krisavtalets lönesänkning.

Tala om att glömma medlemmarnas egenintresse.

I fredags avvisade såväl arbetsköpare som fack det första avtalsförslaget från opartiska ordförandena, OpO. För 2012 skulle det ge 2,0 procent, nästan bara hälften av fackens krav.
Eller för att ta en annan jämförelse så ger OpO:s bud en lägre löneökning än under 2011 och som enligt IF Metall är det år med den lägsta löneökningen i Industriavtalets historia.

På tisdagen kom ett slutbud från OpO, ett komplett förslag som parterna bara har att säga ja eller nej till senast onsdag 30 november. Dagen därefter 1 december löper nu gällande avtal ut och då är det lagligt för facken att gå i strejk.

Dock är strejkrätten genom Industriavtalet omgärdad av ännu fler hinder än förr. Så kan OpO skjuta upp en konflikt i mellan sju och 14 dagar.

Men vad är det som ligger bakom det visserligen svaga men dock märkbara strejkskramlet från IF Metall och de övriga industrifacken? Är 999 kronor i månaden ett krav som medlemmarna är beredda att ta konflikt om?

Vi tvivlar. Mycket därför att det är svårt att se någon rörelse på verkstadsgolven till stöd för förbundsledningens krav vilka som alltid klubbats utan någon medlemsdiskussion på ett avtalsråd långt över medlemmarnas huvuden.

Vårt tvivel förstärks av händelser under avtalsrörelsens upptakt.

Då tänker vi främst på det nya Industriavtalet som undertecknades 22 juni i år. Ett samarbetsavtal där Stefan Löfven och de övriga fackliga företrädarna för industrin lovar att vara först på plan och sätta märket för hur höga löneökningar det ska bli på hela arbetsmarknaden.

För att låga löner ska säkerställa den svenska industrins internationella konkurrenskraft.

Minns också hur Stefan Löfven & Co bröt mot LO:s samordning och det minst sagt ynka budet om 100 kronor i låglönepott.

Så är varken rejäla lönelyft eller löneutjämning något som Industrifacken tar strid för. Till Teknikföretagens stora glädje.

Var samförståndet med arbetsköparna i juni vid undertecknandet av det löneåterhållande Industriavtalet ett missgrepp från de fackliga ledarnas sida?

Naturligtvis inte. Hela avsikten med årets avtalsrörelse har varit att tydligt manifestera Industriavtalet som utgångspunkten för alla andra avtal.

Om nödvändigt med en uselt underbyggd strejk för minst sagt grumliga krav som ett spel för gallerierna.

På det att alla svenska fackförbund ska göras märkestrogna.