Samförstånd trots strejkskrammel
Avtalsrörelsen inom industrin är på väg in på upploppet. Denna vecka samlas avtalsråden och med stor sannolikhet är ett nytt avtal undertecknat inom de kommande veckorna, som senast den sista november.
I våras kom fackförbunden och arbetsköparna inom industrin överens om ett nytt samarbetsavtal Industriavtalet där det slås fast att lönerna inom exportindustrin ska vara normerande även för övrig arbetsmarknad. Det kallas att industrin sätter märket. Detta märke ska fungera som ett tak som övriga fackföreningar ska hålla sig under.
För att lyckas förverkliga denna plan är det avgörande att fackförbundsavtalen inom industrin skrivs innan övriga. Därför enades IF Metall och Teknikarbetsgivarna den 30 oktober om att tidigarelägga slutdatumet för det nu gällande riksavtalet från 1 januari, när det egentligen löper ut, till 30 november.
IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä säger att detta gjordes ”för att det inte ska råda några som helst tvivel om att en strejk är fullt möjlig från och med 1 december”.
Säikkäläs kommentar har tolkats som att motsättningarna mellan fack och arbetsköpare är stora och från fackligt håll har det hörts att en konflikt inte bara är möjlig, utan faktiskt trolig.
Enligt rapporter har det på lägre nivå inom IF Metall pratats om att facket förbereder sig för strejk.
Men tidigareläggandet ska nog tolkas precis tvärtom. Brösttoner från förhandlingsansvariga hör spelet till och utspel om att parterna aldrig tidigare har stått så långt ifrån varandra är snarare regel än undantag inför att nya avtal ska skrivas på.
Istället för osämja vittnar tidigareläggandet om den totala samsyn som råder mellan arbetsköpare, industrifack och stat om att exportindustrins storföretag ska gå först och sätta märket för hela avtalsrörelsen.
Det statliga Medlingsinstitutets uppfattning är solklar. ”Vårt uppdrag är att arbeta för den internationella konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll”, meddelade Medlingsinstitutets jurist Kurt Eriksson i LO-tidningen.
Överenskommelsen syftar till att få till ett sådant lönenormerande avtal som senast 30 november. Tidigareläggandet ökar pressen på fackens egna medlemmar, klubbar och avdelningar.
De som är missnöjda hade annars kunnat pressa facktopparna att inte skriva under ett nytt avtal förrän i början av nästa år. Varför skriva på ett nytt avtal månader innan det gamla löper ut?
Arbetsköparnas motstånd mot ens några få procent i lönehöjningar sticker i ögonen i förhållande till tidningen Dagens Arbetes rapport om att vinsterna per anställd inom industrin ökat med 118 procent de senaste tio åren.
Om arbetsköparnas bud och Opo:s förhandlingsbud blir allt för dåliga även för de mer ljumma kritikerna, vilket allt talar för, så kan en missnöjd opinion förhala. Pressen från staten och det avtalslösa tillståndet ska tvinga eventuella kritiker även på lite högre nivåer inom facket in i fållan.
Med andra ord är tidigareläggandet av slutdatum för gällande avtal inte ett utslag för ökad osämja eller tecken på en kommande konflikt, utan tvärtom är det resultatet av att fack och arbetsköpare inom industrin i full samverkan tänker sig att driva igenom ett avtal som ska sätta märket så lågt som möjligt.