Vi får aldrig acceptera kåkstäder i Sverige

Publicerad 7 oktober 2015

Vi kan inte acceptera migrantlägren och det får inte bli så att det anses okej att leva i misär.

Bilder
Fakta och bakgrund
Migration inom EU
  • Rumänien och Bulgarien blev medlemmar i EU 2007. De ingår inte i Schengensamarbetet men omfattas sedan 2014 av den fria rörligheten. Den fria rörligheten innebär att man får vistas i ett annat EU-land upp till tre månader utan att studera eller arbeta.
  • Om en EU-medborgare ska vistas längre tid än tre månader i ett annat EU-land kan värdlandet kräva att personen registrerar sig hos landets myndigheter. Personen kan också behöva styrka att denne har tillräckliga medel för att försörja sig. Om en person inte uppfyller kraven kan de nationella myndigheterna kräva att personen flyttar.
  • EU-länder kan under en övergångsperiod få undantag från reglerna om fri rörlighet för personer. Undantagen gäller arbetstagare från nya medlemsländer. Länderna kan ha kvar begränsningarna fram till och med år 2020.
  • Källa: EU-upplysningen

Det krävs kamp underifrån. Hur tröstlöst det än kan verka, så finns det inga genvägar i klasskampen.

LÄS ÄVEN: Misär i Malmös kåkstäder

EU är kapitalets union. Bakom liberala fraser utnyttjas den fria rörligheten för att exportera fattigdom och slå sönder välfärd. Via importerad arbetskraft, som utnyttjas lönedumpande inom främst åkeri- och byggbranschen. Och sedan en tid tillbaka även via hitresta tiggare, som utmanar en solidarisk syn på vad som är acceptabel levnadsnivå.

Att det växer upp rena kåkstäder i Sverige är oacceptabelt. Vi kan inte låta en ny bottennivå växa fram i samhället, där det anses okej att bo i ren misär, inte sällan förenad med livsfara.

Därför måste det byråkratiska trasslet lösas omgående så att migrantlägret i Malmö, och liknande i övriga Sverige, kan stängas.

I Göteborg finns ett härbärge för migranterna, som delvis bekostas med kommunala medel. Det är en bättre boendelösning än kåkstäder. Kostnaden för ett sådant boende måste ovillkorligen dras från den svenska EU-avgiften, istället för att som idag tynga kommunbudgeten.

Samtidigt innebär en lösning med härbärgen, att stadsbilden med tiggare utanför varenda matbutik görs permanent.

EU-migranterna, i de flesta fallen rumänska romer, tillhör en fattig och mycket utsatt grupp. Det är givet att tiggandet i Sverige och andra länder lindrar deras fattigdom något, men i grunden förändrar det ingenting. Orsaken till romernas problem finns i deras hemländer och det är även där lösningen måste sökas. Rumänien måste bli ett land som accepterar och sörjer för hela sin befolkning.

Socialdemokraten Daniel Suhonen har för lite sedan presenterat en rad förslag för att Sverige ska sätta press på Rumänien i det avseendet: Stäng av det svenska biståndet, stäng av Rumäniens fria rörlighet och skicka hem ambassadören. Det är bra förslag och vi ställer oss bakom dem.

Att sätta hoppet till våra egna, EU-kramande politiker förefaller dock vanskligt. De har aktivt medverkat till den rådande situationen genom att dra in Sverige i EU och den fria rörligheten. De har applåderat social nedrustning och ekonomiskt stålbad i Rumänien, i sin eufori över realsocialismens sammanbrott.

Men även om den svenska regeringen skulle ta sig i kragen och försöka göra bot på de problem de själva bidragit till att skapa, går det inte att göra halt vid detta. Folkens rättigheter växer inte ur en borgares press på en annan. I första hand krävs kamp underifrån.

I spetsen för kampen för romernas rättigheter måste givetvis romerna själva stå. Precis som när medborgarrättsrörelsen i USA tog kamp för svartas rättigheter och såsom palestinierna kämpar mot den israeliska apartheiden, för att ta två exempel, så måste Rumäniens fattiga och förtryckta organisera sig på hemmaplan.

Hur tröstlöst det än kan verka, så finns det inga genvägar i klasskampen.

Jens Hardewall
Karl Strandberg

Kommunistiska Partiet Malmö