”Vi kämpar för alla bussförare”

Det finns gott om strejkvakter framför Söderhallens bussgarage på Söder i Stockholm. Några sitter i skuggan av fikatältet, andra i solstolarna framför Kommunals husvagn. Några sparkar boll. Men de verkar alla vara beslutsamma och ha koll på läget.

En av strejkvakterna är Camilla Lisell. Hon har varit anställd inom lokaltrafiken i över 25 år. Merparten av tiden har hon kört buss, de två senaste åren för franskägda Keolis på Söderhallen. I normala fall arbetar hon heltid.

– Vi sitter här fyra timmar åt gången, förklarar hon. Det finns en lista där vi kan anmäla oss till vaktpass. Det ska jämnt vara någon här, även nattetid. Men det är i regel inga problem. Vi skulle ju ändå ha jobbat om det inte varit strejk.

Camilla Lisell har strejkat förut och vet hur det går till. Busschaufförerna var ute i konflikt både 1999 och 2008. Den råder inget tvivel om att stridsviljan är stark. Den här gången riktar sig kraven framför allt mot privatiseringspolitiken och dess konsekvenser.

– Vi kämpar för alla bussförare, understryker hon. Ingen ska behöva söka om sitt eget jobb bara för att verksamheten tas över av en ny entreprenör. Det är inte kul att bli av med en fast anställning efter 25 till 30 år i yrkeslivet. Anställningstryggheten är helt avgörande.

Trots en snårskog av anbud och entreprenörer har bussförarna i Stockholms län hittills klarat sig hyggligt bra. Ett särskilt avtal från 1996 har tryggat deras övergång till en ny arbetsgivare. Men rättigheten är inte säkrad och gäller inte i resten av landet.

– Vi står inför en ny upphandling till hösten 2014, berättar Camilla Lisell. Än så länge har vi ingen aning om Keolis kommer att fortsätta på Söderhallen eller om någon annan tar över. Men det är klart att vi är oroliga. Vilka villkor blir det som gäller?

När Camilla Lisell började inom Stockholms kollektivtrafik gick allt i landstingsägda SL:s regi. Men successivt har verksamheten bolagiserats och privatiseras. Först Busslink, sen Keolis. Förändringarna har helt klart påverkat bussförarna arbetsmiljö.

– Upphandlingarna har gett mer stress och tajtare schema, hävdar hon. Det har blivit färre och kortare avbrott. Alla har inte rast samtidigt. Vi hinner inte träffas så mycket vilket hotar sammanhållningen.

Många bussförare har fått delade tjänster. Det betyder att de först har ett längre arbetspass tidigt på morgonen, följt av ett uppehåll på några timmar. Därpå går de på ytterligare ett arbetspass på eftermiddagen och kvällen.

– Det där gör att den samlade arbetsdagen blir väldigt lång, poängterar Camilla Lisell. Du hinner i alla fall inte göra mycket under den där luckan mitt på dagen. Särskilt inte om du har lång resväg hem. Därför vill vi ha en begränsning av arbetsdagen och en garanterad sammanhållen dygnsvila.

Bussförarna är också missnöjda med raster och pauser. Arbetet är särskilt stressigt för de som kör i innerstaden. Mycket trafik och många passagerare. Det behövs inte mycket för att en mindre försening ska uppstå och slå sönder en paus eller avlösning på tio minuter en kvart.

– I regel har vi rast på 30 minuter, säger Camilla Lisell. Då ska vi både hinna stå i kö, käka och gå på toaletten. Och det funkar inte att ta med sig matlådan in i bussen. Därför kräver vi att rasterna ska utökas till 45 minuter.

Strejken handlar inte i första hand om pengar även om lönerna finns med på banan. Bussförarnas modesta anspråk på 1740 kronor i månaden under tre år ligger helt inom ramarna för exportindustrins så kallade märke.

– Vi vill tjäna ungefär som alla andra, avslutar Camilla Lisell. Vi ger inte upp. Det finns ett tryck underifrån och så här långt har vi känt allmänhetens stöd. Men jag vet från tidigare strejker att det lätt blir att något krav ges upp i sista stund.

Hon har knappt hunnit tala till punkt innan två representanter från tunnelbaneförarnas Seko-klubb kommer förbi för att visa sitt stöd. Solidariteten mellan olika arbetargrupper lever.