Svagt fack i otrygg bransch

I en granskning av bemanningsbranschen från oktober förra året intervjuas arbetaren Erik i Dagens Arbete. Som så många andra bemanningsanställda vågar han inte träda fram med namn och bild av rädsla för repressalier. Han vittnar om tysta och rädda arbetare i en bransch där otryggheten och rättslösheten satts i system. Han efterlyser ett kraftigare agerande från fackets sida.
– Jag vill se att man ökar den kollektiva styrkan för att skapa en förändring för oss inhyrda. Det är hela idén med facklig organisering.

Hur har då den svenska fackföreningsrörelsen agerat för att tillgodose Erik och tusentals andra bemanningsanställda arbetares intressen? När Proletären granskar det fackliga arbetet inom bemanningsbranschen möter vi inte bara en fackföreningsrörelse där den principiella synen på bemanningsföretag skiljer sig mellan förbunden och hos de förtroendevalda. Vi ser också en bransch där den fackliga organisationsgraden är mycket låg och där antalet fackligt aktiva är näst intill obefintligt.

År 2000 tecknades bemanningsavtalet mellan LO:s samtliga medlemsförbund och arbetsköparorganisationen Almega Bemanningsföretagen. Vi ber Kent Ackholt, ombudsman på LO med ansvar för bemanningsbranschen, att förklara hur avtalet fungerar.

– Skälet till att det tecknades ett kollektivavtal var för att bemanningsföretagen inte skulle kunna undergräva marknaden, att undvika lönedumpning helt enkelt. Det är ett skydd för de andra 238 kollektivavtal som finns inom LO-kollektivet. Sen är det självklart till för de som jobbar på bemanningsföretagen, men det var inte den övergripande orsaken.

Bemanningsavtalet är konstruerat så att det kan anpassas till det avtal som gäller på den arbetsplats som hyr in arbetskraft. Enkelt förklarat innebär det att en arbetare som hyrs ut till Volvo också ska ha samma lön som en fastanställd Volvoarbetare. Därutöver fastställer bemanningsavtalet vissa grundläggande rättigheter för de anställda, såsom en garanterad grundlön och uppsägningstider.

Men bemanningsföretagen tycks ha upparbetat en skicklig rutin på att kringgå dessa rättigheter. Så nås vi återkommande av rapporter om hur bemanningsanställda inte fått avtalsenliga löner, eller om hur visstidsanställningar utnyttjas för att säga upp arbetare under julledigheter och i semestertider. Dessutom är anställningsskyddet i avtalet svagt. Visstids- anställda kan utan giltigt skäl sparkas med två veckors varsel.

Facket anklagar bemanningsföretagen för att systematiskt undvika att hyra ut anställda i slutet på månaden, och på så sätt sänka den genomsnittsinkomst som garantilönen baseras på. Arbetsköparnas vägran att komma till rätta med problemet är den avgörande anledningen till att LO tidigare i år strandade förhandlingarna om ett nytt bemanningsavtal.

Den fackliga anslutningsgraden bland bemanningsanställda är låg. Kent Ackholt uppskattar att mellan 25 och 30 procent är medlemmar i facket. Medlemmar med fackliga förtroendeuppdrag tycks knappt existera.

• Hur arbetar ni från LO:s sida för att förbättra det fackliga arbetet inom bemanningsföretagen?
– Vi försöker få igång regionala verksamhetsgrupper där man diskuterar de problem som finns på orten med bemanningsföretag. Idag är det så att samma företag kan begå ett fel, och så drabbar det flera olika förbundsmedlemmar. Då kan det sitta en ombudsman från IF Metall och förhandla om felaktiga löner på måndagen, sedan sitter ombudsmän från Fastighets och Handels och förhandlar om samma fråga på tisdag och onsdag.

Inom fackföreningsrörelsen skiljer sig synen på bemanningsbranschen. Dels mellan förbunden. Men kanske framförallt mellan lokal och central nivå, där förbundsledningarna gärna har en mer accepterande inställning till inhyrning av arbetskraft än fackklubbarna ute på arbetsplatserna. Med bemanningsavtalet har facket visserligen förhandlat fram grundläggande rättigheter som gäller för inhyrd arbetskraft. Men det innebär också ett erkännande av branschen som sådan.

De bemanningsanställda å sin sida hamnar i kläm. Fackklubbarna på kundföretagen har inte företrädesrätt för de inhyrda arbetarna, och på bemanningsföretagen förekommer som regel ingen facklig verksamhet. Enligt Bemanningsavtalet är det fackförbundens avdelningar som utgör bemanningsföretagens lokala motpart. De anställda är hänvisade till ombudsmän som de aldrig träffar i sin vardag ute på arbetsplatserna.

Lager och logistik är en av de branscher där bemanningsbranschen vinner mark. Inom fackförbundet Handels finns ett tryck från förtroendevalda ute på arbets- platserna att förbundet ska agera kraftigare för att begränsa bemanningsföretagens inflytande. Det har gjort avtryck i såväl kongressbeslut som i vårens avtalsrörelse.

Å andra sidan. Efter avtalsrörelsen 2010 tillsattes en partsgemensam arbetsgrupp inom partihandeln, som bland annat skulle granska inhyrningen i branschen. I arbetsgruppens slutrapport har facket så gott som hundraprocentigt accepterat arbetsköparsidans resonemang om flexibilitet och om bemanningsföretagen som ett ofrånkomligt inslag på arbetsmarknaden.

Lagenas lager i Jordbro är en av många arbetsplatser där inhyrda från bemanningsföretag utgör en permanent del av arbetsstyrkan. Inte mindre än fyra bemanningsföretag är anlitade av Lagena.

Jessica Moya från Handelsklubbens styrelse kan berätta hur svårt det är att få det fackliga arbetet att också omfatta de som är inhyrda.

– Enligt förtroendemannalagen så är det i det företag där du är anställd som du kan välja ett fackombud eller bilda klubb. Det utgör en begränsning för oss. Vi får inte företräda de inhyrda arbetarna. Om de blir medlemmar i Handels kan vi hjälpa till med att svara på frågor, i övrigt får vi hänvisa de till en ombudsman på avdelningen.

När Jessica Moya resonerar om hur facket ska agera för de inhyrda arbetarna är hon principiell samtidigt som hon ser till de konkreta krav som verkligheten ställer.

– Jag är av den ståndpunkten att vi inte behöver ha bemanningsföretag och vill inte bidra till att legitimera denna så kallade bransch. Men kortsiktigt måste lösningen vara att även de som arbetar på bemanningsföretag organiserar sig fackligt.

På Lagena har fackklubben kallat till öppna möten efter arbetstid dit de inhyrda arbetarna är välkomna och ges möjlighet att lära sig mer om de fackliga rättigheterna. Jessica Moya menar att det hade underlättat för de inhyrda om den lokala fackklubben hade företrädesrätt även för de bemanningsanställda.

– Även om det finns ett fackombud på bemanningsföretaget kanske han eller hon är uthyrd till Åhléns medan de arbetare som ska företrädas är uthyrda till Lagena. För den enskilde blir det ingen skillnad mot att ringa en ombudsman på Handels.

• Har du träffat några förtroendevalda bland de inhyrda arbetarna på Lagena?
– Jag har träffat några skyddsombud och fackombud. Men de försvinner ganska fort. Inhyrda arbetare är så klart också intresserade av fackliga frågor, men det finns samtidigt en rädsla. Många vågar inte berätta att de är med i facket.

– Jag minns en gång när Handels skickade en representant som berättade om fackliga frågor för de inhyrda. Killarna från bemanningsföretaget fick direkt ett sms från sina chefer där det stod att de inte får prata med facket. Alla bemanningsföretag är inte så, men den attityden finns och det får vi inte glömma.

Hur ser det då ut med förtroendevalda på bemanningsföretagen? Vi ger oss ut på en, som det ska visa sig, resultatlös jakt.
Fredrik Ståhlberg, ombudsman på Handels Stockholmsavdelning med ansvar för bemanningsfrågor, tänker så det knakar när vi frågar om han kan hjälpa till med att förmedla kontakt med fackligt aktiva på bemanningsföretag.

– Det är oerhört få förtroendevalda i Stockholmsområdet, om ens någon. Det är riktigt illa. Vi har medlemmar men de är försiktiga med att träda fram. Det är tragiskt att det ska vara så.
Fredrik Stålberg tror sig veta att det finns två Handelsklubbar i hela Sverige på bemanningsföretag. En av dem finns på företaget Bemanningsproffsen i Norrköping. Vi försöker ta kontakt. En ombudsman på den lokala Handelsavdelningen lovar att vidarebefordra vår förfrågan om en intervju till klubbstyrelsen. Vi får inget svar.

Enligt en artikel i Handelsnytt vet vi att klubben vid Bemanningsproffsen bildades utifrån ett konkret missnöje bland de anställda mot felaktiga löner och anställningsformer. När tidningen besöker klubbens årsmöte möts journalisterna av den sedvanliga rädslan hos bemanningsanställda för att träda fram med namn. En av de arbetare som vågar ta till orda är Clas Gyllander.

– Vi behöver en klubb. Det har varit ett sådant jävla strul på jobbet, med löner framförallt, säger han.

Inom industrin har det sedan krisåren 2008-2009 blivit en allt mer uttalad strategi att ersätta fast anställd personal med inhyrda från bemanningsföretag. Det har inte minst märkts inom bilindustrin och dess underleverantörer.

Samtidigt anser ledningen för IF Metall att bemanningsföretagen är ett positivt inslag på den svenska arbetsmarknaden. Den åsikten framförs också i förbundets broschyr ”Riktlinjer för IF Metalls arbete för medlemmar i bemanningsbranschen”.

Inte heller i IF Metall tycks det finnas förtroendevalda inom bemanningsbranschen i någon nämnvärd utsträckning. Anna Gustavsson, centralt anställd ombudsman med ansvar för bemanningsfrågor, berättar ett det gjorts försök att bilda klubbar och fackliga nätverk.

Försöken har dock varit kortlivade. Ofta har klubbarna lagts ned när de drivande slutat på bemanningsföretagen.

– I huvudsak är det våra ombudsmän ute i avdelningarna som sköter förhandlingarna för de bemanningsanställda. Det finns några förtroendevalda avdelningsombud med förhandlingsmandat, berättar hon.

Från Göteborg nås vi av uppgiften om ett något annorlunda fackligt arbete. Enligt en artikel i Dagens Arbete så har bemanningsföretaget Manpower anställt IF Metallaren Lars-Göran Johansson som fackombud, en man som haft sin födkrok inom facket i 17 år tills han blev arbetslös under krisen.

Denne Johansson är alltså inte vald av sina jobbarkompisar, utan i samråd med facket handplockad av företaget. Han arbetar 80 procent av sin tid med fackliga frågor och 20 procent med jobbcoachning.

Det är möjligt att Lars-Göran Johansson kan göra en insats för att gällande regelverk följs, samtidigt som Manpower ges en seriös fasad som ett företag som står upp för fackliga rättigheter.

Men vilket förtroende kan arbetarna ha för ett ”fackombud” som utsetts av företaget? På vems sida kommer Lars-Göran Johansson ställa sig i en konkret kampsituation?

Vår granskning visar att bemanningsföretagens växande inflytande på arbetsmarknaden inte medfört ett motsvarande fackligt engagemang. När vi frågar Kent Ackholt på LO om fackets strategi för att nå ut till de som arbetar på bemanningsföretagen tittar han tillbaka på arbetarrörelsens barndom.

– Vi får egentligen göra så som vi började för hundra år sedan. Vi måste se vilka problemen är och organisera oss.

Även Jessica Moya från Handelsklubben på Lagena framhåller vikten av organisering.

– Kunskap och organisation ger makt. Ju mer vi arbetare kan om våra fackliga rättigheter, desto starkare blir vi. Det gäller även för anställda på bemanningsföretag. Men det kanske också innebär att vissa måste vara beredda att riskera sin anställning.

Vi låter den bemanningsanställde Erik, som vi känner från Dagens Arbetes granskning och stiftade bekantskap med inledningsvis, få sista ordet. Han anser att facklig kamp inte är tillräckligt. Han vill att bemanningsbranschen ska förbjudas.

– Facket säger att bemanningsföretagen är här för att stanna eftersom inga politiska partier vill förbjuda dem och riksdagspartierna säger att de inte har stöd från facket för att driva frågan. Något av de här benen måste börja röra på sig snart.