”Slavlika villkor för papperslösa”

Hösten 2008 öppnades ett fackligt center för papperslösa i Stockholm. På LO:s kongress tidigare samma år debatterades hur facket ska förhålla sig till det faktum att papperslösa arbetare utnyttjas till slavliknande villkor av skrupelfria arbetsköpare.

Drivande i diskussionen var Fastighets- anställdas förbund som i en motion krävt att LO ska organisera papperslösa som medlemmar i facket. Kongressen avslog motionen men beslöt samtidigt att LO ska försöka finna former för att biträda de papperslösa samt verka för att deras arbete ska avkriminaliseras.

Sten-Erik Johansson var tidigare ombudsman på Fastighets. Idag är han pensionär, men jobbar fortfarande ideellt med Fackligt center för papperslösa. Han var en av de inom fackföreningsrörelsen som tidigt uppmärksammade de papperslösas situation på arbetsmarknaden, bland annat genom att driva frågan på LO:s kongresser.

– Bakgrunden var att vi inom Fastighets upptäckte att allt fler företag anställde papperslösa, och att andra fackförbund upplevde en liknande situation, berättar han.

Varje måndag håller Fackligt center för papperslösa öppet för besök. Sten-Erik Johansson uppskattar att omkring 350 papperslösa har tagit kontakt ned centret sedan starten. När vi besöker centret, som för närvarande håller till i en av Runö folkhögskolas filialer, är dock Sten-Erik Johansson ensam här.

– I början var det många som kom, sedan har det gått lite upp och ner. I vintras när polisen jagade papperslösa som värst var det av förklarliga skäl ingen som vågade komma hit.

De papperslösa är ingen enhetlig grupp. Här finns flyktingar som nekats asyl och nu uppehåller sig illegalt i landet, och här finns de som flyr fattigdomen i sina hemländer och kommit till Sverige i jakten på jobb. Det som förenar är rättslösheten. De befinner sig i Sverige olovandes, med hotet om utvisning ständigt hängandes över sig, vilket utgör själva attraktionskraften för arbetsköparna. Här finns en låglönegrupp som går att utnyttja utan nämnvärd risk för protester eller inblandning från fack och myndigheter.

– Det är inte bara lönedumpning, det handlar om att utsatta människor tvingas till slavliknande villkor. Grundläggande humanistiska värderingar gäller inte för de här människorna, säger Sten-Erik Johansson.

Det fackliga centret för papperslösa drivs som en förening, där samtliga LO-förbund utom Pappers är medlemmar. Även huvudorganisationerna LO och TCO är medlemmar, liksom några av tjänstemannaförbunden.

Arbetet handlar i första hand om att informera papperslösa och asylsökande om deras rättigheter på arbetsmarknaden. Centret försöker också bistå papperslösa vid lönetvister och kränkningar av arbets- miljö och andra villkor. Enskilda fackförbund, som Fastighets och Hotell- och restaurang, välkomnar också papperslösa som medlemmar.

Sten-Erik Johansson berättar att det i första hand är i lönefrågor som facket kunnat nå framgång. Det är svårare att agera när det gäller arbetsmiljön, det är oftast först sedan en anställning upphört som de papperslösa vänder sig till facket.

– Det handlar ofta om att de blivit lovade en lön som de bara har fått en del av, eller att de inte har fått någon lön alls.

– Jag tycker att vi har lyckats hyfsat i lönefrågorna. I en del fall har det räckt med att konfrontera företagarna men ofta är det ord som står emot ord. En förutsättning för att vi ska kunna göra något är att det finns något sorts papper som bevisar att personen har jobbat för företaget.

Ett uppmärksammat fall där facket agerat gäller städerskan Seyoum Emawayish. Hon började arbeta i Sverige medan hennes asylansökan behandlades. Hon fick avslag, men stannade i Sverige och fortsatte arbeta i hopp om att kunna beviljas uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare.

Under ett arbetspass ramlade Seyoum Emawayish ner för en trappa och skadade bägge handlederna, en arbetsplatsolycka som gett henne men för livet.

Seyoum Emawayish hade en vit anställning på städföretaget Balanzen och enligt anställningsbeviset fanns en arbetsskadeförsäkring. I verkligheten visade det sig att hon dagligen arbetat flera timmar gratis, och någon försäkring hos det angivna försäkringsbolaget fanns inte. Men här kunde facket med framgång driva ärendet.

– Här lyckades vi till slut få ut rejält med pengar, först för utebliven lön och sedan LO/TCO-rättsskydd tagit sig an fallet även ett rejält skadestånd för olyckan, berättar Sten-Erik Johansson.

Städföretaget Balanzen ägs av Lina Paciello. Hon har gjort sig känd som en front- figur för Svenskt Näringsliv. I debatten om hushållsnära tjänster har hon argumenterat för att rut-avdraget skulle bidra till att göra städbranschen mera seriös. Balanzen har lanserat sig som en ekologisk städfirma, en tydlig flört med den miljömedvetna över- och medelklassen i Stockholm.

På sin hemsida säger sig företaget vilja ”skapa harmoni och balans för våra medmänniskor – bestående av kunder samt vår personal”. Sten-Erik Johansson har en annan uppfattning om Balanzen.

– Ett riktigt skitföretag, säger han, och påminner om att det inte bara är skumraskföretag och rent kriminella som utnyttjar papperslösa.

350 besök under de fem år som fackligt center för papperslösa varit verksamt. Det är mindre än ett i veckan. Och då har långt ifrån alla dessa besök resulterat i ärenden som facket har kunnat arbeta vidare med, än mindre som slutat lika framgångsrikt som för Seyoum Emawayish.

Det har heller inte saknats kritik mot centret. De papperslösas förening i Stockholm lämnade verksamheten 2009. De tyckte att det hände för lite. Till kritikerna hör också syndikalistiska SAC, som gjort de papperslösas sak till något av en profilfråga.

Till skillnad från LO har syndikalisterna valt att organisera papperslösa som medlemmar, och de använder mera militanta metoder. I en artikel i tidningen Arbetaren från 2012 sade sig SAC ha hanterat hundra gånger fler ärenden för papperslösa än LO.

Samtidigt har SAC ofta spelat på de kriminella arbetsköparnas planhalva, och krävt högre men fortfarande svarta löner för de papperslösa arbetarna. Syndikalisterna medverkar på så sätt till lönedumpning. Ett sådant förfarande har aldrig varit aktuellt för LO.

– Vi går på kollektivavtalets nivåer och kräver vita löner, allt annat vore döden, säger Sten Erik Johansson bestämt.

Samtidigt erkänner Sten-Erik Johansson att det inte är hållbart att ha ett fackligt center för papperslösa om det inte kommer fler besökare. Under hösten kommer man därför att i större utsträckning ägna sig åt uppsökande verksamhet, och centret har inlett samarbeten med bland andra Röda Korset och föreningen Crossroads.

Även på LO:s senaste kongress i maj 2012 var frågan om de papperslösa återigen föremål för diskussion. Enligt kongressens beslut ska LO verka för papperslösas rätt till likvärdig sjukvård som svenska medborgare, och att papperslösas barn ska ha rätt till skolgång. Dessutom kräver LO att papperslösa kvinnor som anmält sexuella övergrepp ska få tillfälligt uppehållstillstånd så länge en rättsprocess pågår.

Sten-Erik Johansson å sin sida tycker att LO har blivit allt tystare i frågan om de papperslösa, samtidigt som främlingsfientliga stämningar breder ut sig i samhället.

– Vad jag kan se förs det inte någon diskussion inom LO. Och vi får inte glömma att det finns många medlemmar i facket som sympatiserar med Sverigedemokraterna och som säkert tycker att de papperslösa ska kastas ut ur landet. Humanismen har fått ta mycket stryk i dagens samhälle.

Det finns inga siffror över hur många papperslösa som arbetar i Sverige. Sten-Erik Johansson uppskattar att det rör sig om mellan 30.000 och 40.000. Det är sett till arbetsmarknaden i stort en försvinnande liten siffra, men inom exempelvis städ- och restaurangbranscherna är utnyttjandet av papperslös arbetskraft kännbar.

I LO-rapporten ”Det andra Stockholm” från 2010 anger exempelvis Fastighetsanställdas förbund att omkring 4.000 papperslösa är yrkesverksamma inom städbranschen, varav hälften i Stockholmsområdet. Fastighets avdelning i Stockholm hade vid den här tidpunkten 6.000 medlemmar.

De papperslösa kan heller inte ses som en isolerad företeelse på arbetsmarknaden. Tillsammans med den fria arbetskraftsinvandring som regeringen med Miljöpartiets stöd infört och den fria rörligheten på arbetskraft inom EU utnyttjas de av arbetsköparna som redskap för att sätta press på löner och villkor.

– Det är främst inom den privata städbranschen som vi känt av det från Fastighets sida, berättar Sten-Erik Johansson.

Även om det är privata företag som tjänar pengar på att anlita papperslös arbetskraft är det inte ovanligt att vinsterna kommer från skattebetalarnas plånböcker. Systemet med offentliga upphandlingar, där den som bjuder lägst vinner kontrakten, har resulterat i överetablering och prispress.

– Företag lägger sig lågt i upphandlingar som de vet att de vare sig har kompetens eller personal för att utföra. Istället anlitar de i sin tur firmor som anställer svart arbetskraft som ofta också är papperslösa, säger Sten Erik Johansson.

Själv är Sten-Erik Johansson tveksam till ifall det går att förändra förhållandena på arbetsmarknaden för de papperslösa enbart genom lagstiftning och politiska reformer.

– Problemet finns inbyggt i kapitalismen, vill vi uppnå en verklig förändring måste vi ändra på hela samhället. Det finns ju miljontals papperslösa över hela världen som utnyttjas. Det visar på ett sjukt samhällssystem.

Ändå väljer Sten-Erik Johansson att troget var på plats i centrets lokaler varje måndag för att ta emot papperslösa och efter förmåga hjälpa de i deras svåra situation. Som regel har han också sällskap av representanter från medlemsförbunden.

Motståndaren må vara övermäktig, men det behöver inte hindra den humanistiska tanken som drivkraften bakom ett engagemang.

– Jag känner i hela kroppen att så här ska människor inte få lov att behandlas. För mig handlar det om respekt för människan, att oavsett om någon är papperslös så ska hon eller han jobba för samma villkor som oss andra så länge de är i landet, avslutar Sten-Erik Johansson.