En offensiv mot arbetarklassen
Sedan uthyrning av arbetskraft legaliserades har bemanningsföretagen använts för att försämra arbetarklassens villkor.
1993 avskaffade den dåvarande moderatledda regeringen med Carl Bildt som statsminister förbudet mot privat arbetsförmedling och mot att hyra ut arbetskraft. Sedan dess har bemanningsbranschen vuxit till att år 2011 omfatta omkring 139.000 årsanställda.
Visserligen utgör det bara 1,4 procent av den totala arbetskraften på svensk arbetsmarknad, men bemanningsbranschen är verksam inom många branscher och dess närvaro på svenska arbetsplatser är kännbar för många fler arbetande. Inom allt ifrån industri och lager till olika tjänstemannayrken har anställda fått uppleva hur tidigare fasta tjänster ersatts med inhyrning från bemanningsföretag.
Legaliseringen av bemanningsbranschen och dess tillväxt de senaste tjugo åren kan inte ses som en isolerad företeelse. Det är en del av en större och mera omfattande attack på arbetarklassen, där arbetares rättigheter och trygghet ersatts med osäkra anställningar, obekväma arbetstider, deltidstjänster och lägre löner.
Så har vi mer än en gång i denna tidnings spalter de senaste åren kunnat påvisa hur det är en uttalad strategi hos många kapitalister att ersätta fast anställd personal med personal från bemanningsföretag.
Den pågående offensiven mot arbetarklassens villkor måste rättfärdigas ideologiskt av kapitalister och ansvariga politiker. Så omgärdas bemanningsbranschen av flera myter som slås fast som sanningar. En anställning i ett bemanningsföretag sägs ge individen större frihet att själv välja när han eller hon vill jobba. Likaså sägs man som inhyrd få erfarenhet av flera olika branscher, och en anställning hos ett bemanningsföretag ger möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden. Tryggheten och lönerna är inte sämre än i andra företag.
För de flesta i bemanningsbranschen är dock verkligheten en annan.
Sedan LO tecknat kollektivavtal för anställda i bemanningsföretag har inhyrda visserligen formellt samma rättigheter vad gäller löner som de anställda i kundföretagen. Men samtidigt nås vi gång på gång av rapporter om hur bemanningsföretagen fuskar med löner, vi hör vittnesmål från anställda som av rädsla för att få sparken träder fram anonymt om en bransch där arbetsmiljö och säkerhet sätts på undantag och på många arbetsplatser utgör inhyrda från flera olika bemanningsföretag en permanent del av arbetsstyrkan.
Bemanningsföretagen utnyttjas för att skapa en tyst, rädd och splittrad arbetarklass.
1936 förbjöds bemanningsföretag i Sverige, bland annat för att värna anställningstryggheten. Samtidigt ställde Sverige sig bakom FN-organet ILO:s (International Labour Organization) konvention 34, om förbud av privat arbetsförmedling i vinstdrivande syfte. Denna konvention gällde, i omarbetade former, fram till och med 1993 då den sades upp av Carl Bildts regering.
Tiden då bemanningsföretagen var förbjudna sammanfaller med den period då kapitalisterna tvingades till eftergifter på flera plan, hotade av en organiserad arbetarrörelse och av att socialismen existerade som ett reellt alternativ till den kapitalistiska ordningen.
Styrkeförhållandena är omvända idag, men det är värt att påminna om att det fanns en tid före bemanningsföretagen och att arbetsmarknaden kan fungera utan att arbetare delas upp mellan de som har och inte har trygga anställningar.