Inhyrda arbetare kräver trygga jobb

Bobbo Malmström är bemanningsanställd på Volvo personvagnar i Göteborg och har jobbat för många olika bemanningsföretag sedan han började i fordonsindustrin 2006. Först Lernia, sedan Manpower, Randstad och nu Lernia igen.

– Varför är alla jobb i tillverkning och lager numera är bemanningsjobb? Företagen tjänar på det, inte arbetarna, förklarar Bobbo Malmström. Visst har vi högre lön än en nyanställd, men jag hade jag varit Volvoanställd från början hade jag snabbt varit uppe i samma lön och jag hade haft en riktig anställning.

I synen på bemanningsbranschens existensberättigande får han medhåll från kollegorna Per Andersson och Robert Sandh som båda sades upp från fasta jobb på Volvo i krisen 2008-2009. Nu är de tillbaka på Volvo PV men som Lerniaanställda.

– Alla motiveringar för bemanningssystemets existens har fallit, säger Robert Sandh. Det skulle ge jobb, men nu avskedar Lernia 280 personer, hälften av oss på Volvo. Precis lika många bemanningsanställda som Volvo sparkar ut får gå från Lernia.

– Lernia jobbar med rehabilitering. Men till oss som är anställda kan de inte erbjuda något sådant. Bemanning skulle vara bra för oerfarna, men nu är det erfarna tidigare Saab- och Volvoarbetare hos bemanningsföretagen.

Politikerargumentet att bemanning ger ungdomen jobb avfärdar Robert Sandh med att det är frågan om att ungdomar är lätta att styra. Bemanningsanställda ska vara flexibla, men flexibiliteten handlar om att när de ringer så ska vi svara och vara beredda att börja jobba.

– Vi är konjunkturbufferten. Det är den funktionen som Volvo och andra storföretag betalar för. Det är dyrare med bemanning, men lättare att bli av med oss, säger Per Andersson. Bemanningsbranschen borde kriminaliseras. Men till dess måste vi arbeta för att organisera de bemanningsanställda underifrån, såsom facket borde göra i alla branscher.

Organisationsgraden, den fackliga anslutningen, har varit väldigt låg bland de bemanningsanställda. Men på Lernia i Göteborg har den ökat markant bland annat som ett resultat av det fackliga nätverk som växt fram det senaste året.

– Målet är att vi ska bilda en klubb på Lernia, förklarar Per Andersson.

– Inte är det konstigt att så få bemanningsanställda är intresserade av facket. Men inställningen till bemanningsanställda har förbättrats mycket jämfört med för några år sedan, säger Per Andersson.

Sedan fackförbunden inom LO för några år sedan slöt centrala avtal med Bemanningsföretagen, som i sin tur är med i Svenskt Näringsliv genom arbetsköparorganisationen Almega, så har IF Metall liksom de flesta förbund suttit nöjda. Det räcker med en ombudsman som tar hand om förhandlingarna. Knappast några möten eller andra aktiviteter för att engagera och organisera medlemmar har förekommit.

– Om man tror att allt är bra bara för att det finns ett kollektivavtal så har man ett uppifrånperspektiv, säger Bobbo Malmström.

De bemanningsanställda blir utelämnade till sig själva. Vilket endast gynnar företagen som hyr in dem. De flesta jobbar, håller käften och går hem och hoppas att problemen på jobbet löser sig. Det förekommer att bemanningsanställda jobbar utan lön.

– Det är en självklarhet att du måste ställa upp om det inhyrda företaget kräver det. Men samtidigt får du inte betalt för extratid annat än när den är godkänd av Lernia. För många är det svårt att bråka om sådant, berättar Robert Sandh.

– Osäkerheten gör att den som arbetar i för trånga skor och får ont i fötterna hellre köper egna skor för 700 kronor än att klaga hos Lernia, förklarar Bobbo Malmström.

Så är det med i princip alla små som stora frågor som kommer upp på arbetsplatsen. Lerniaanställda ska inte framföra sina synpunkter till arbetsledningen som är från Volvo. Det är på Lernias kontor, efter arbetstid som sådant ska göras.

Det fackliga nätverket där de tre Lerniaarbetarna är aktiva börjar få allt fastare former. Aktivisterna håller kontakten via en Facebook-grupp och de träffas regelbundet för rastmöten på en av lunchrestaurangerna på Volvo.

– Det har skett mycket sedan vi började. Stämningen är mer som på en vanlig arbetsplats, säger Robert Sandh.

IF Metalls avdelning är numera med på tanken att det ska bildas en fackklubb på Lernia. Givetvis är det bra om de bemanningsanställda på detta sätt kan få ett forum för att ta dryfta fackliga och politiska frågor om arbetsförhållanden och samhälle i syfte att förbättra de arbetandes läge.

Men grundläggande för all facklig kamp är sammanhållning. Där finns mycket att säga om den svenska fackliga rörelsens oförmåga i detta avseende och inte minst om socialdemokratins svek. Men sedan starten för över hundra år sedan har LO stått upp för principen att alla anställda på samma arbetsplats ska vara med i samma fackklubb.

Nu är det ett minne blott på många arbetsplatser. Tanken på facklig enhet gungar genom arbetsköparnas tilltag att blanda egna anställda med bemanningsfolk.

Idag jobbar fabriksanställda, lagerarbetare, restauranganställda och många andra yrkesgrupper på samma arbetsplats och har gemensamma intressen gentemot det företag som valt att driva verksamheten med både bemanning och egna anställda. Men de fackliga stadgarna säger att de inte får träffas på samma fackliga möte därför att de inte är med i samma klubb.

IF Metall, och för den skull övriga LO-förbund, är skyldiga att lösa frågan om hur arbetare som jobbar sida vid sida, som på Volvo Personvagnar, inom fackets ramar ska kunna snacka sig samman i syfte att med största möjliga styrka driva kampen för sina rättigheter. En egen fackklubb på Lernia kan vara en bra början, särskillt om den kan jobba i den optimistiska anda som aktivisterna på Lernia ger uttryck för:

– En fackklubb blir vad man gör den till. Vi vill skapa en gräsrotsrörelse som ställer krav från golvet.