”Efter fyra flygningar är du slutkörd”
– Är det rimligt att behöva arbeta 60 timmar på en vecka, frågar strejkande flygpersonal när Proletären besöker Unionens strejkkontor på Arlanda.
När flygstrejken är inne på sin tredje dag besöker Proletären Arlanda flygplats. Bland resenärer, bagage och flygplatspersonal i utrikesterminalen träffar vi Petter van der Zwan, ombudsman på Unionen som idag är strejkvakt tillsammans med Nikta Navabi.
– Strejken handlar om att det måste få finnas en balans mellan arbete och fritid, förklarar Petter van der Zwan.
– Vi vill ha ett centralt branschavtal istället för lokala för varje flygbolag. Idag har tillexempel SAS 42 timmar i sitt avtal, men de bolag som omfattas av strejken vägrar att ens diskutera frågan.
• Vad får ni för reaktioner när ni står här?
– Resenärerna har inte drabbats i så stor utsträckning eftersom bolagen bokat om deras resor, så de flesta är förstående. Vi känner framförallt ett starkt stöd från övrig flygpersonal.
– En SAS-pilot som kom förbi sa att om han blir beordrad att köra en flight som omdirigerats på grund av strejken så kommer inte planet att lämna landningsbanan.
Vi lämnar Petter van der Zwan och Nikta Nabavi, och fortsätter till Sky City. I ett hyrt konferensrum har Unionen upprättat ett strejkkontor. Här kan de som deltar i strejken träffas, delta som strejkvakter och få senaste nytt från ombudsmännen på plats.
Idag är här ganska glest med folk eftersom Unionen kallat till medlemsmöte i centrala Stockholm senare på eftermiddagen. Men vi får en pratstund med flygvärdinnan Helena Planhammar och stewarden Björn Wahlstedt, som deltar i strejken.
– Vi är stolta över våra jobb, men det är påfrestande nog att arbeta tre dagar i rad. Det är direkt skadligt att pressa oss till att arbeta 60 timmar på en vecka, inleder Helena Planhammar.
En arbetsvecka på 60 timmar skulle vara slitsamt i vilket yrke som helst. Helena Planhammar påpekar att förhållandena för flygpersonalen dessutom skiljer sig från andra yrken, och hon ger en målande beskrivning av sin och kollegornas arbetssituation.
– Det inte som att jobba på ett kontor. Vi kan inte gå hem om vi känner oss lite krassliga, ska vi sjukskriva oss behöver vi veta att vi ska bli sjuka tolv timmar i förväg. Vi arbetar på tusentals meter höjd, det är som att arbeta på Kebnekaise, och vi reser genom olika tidszoner. Vi måsta trängas med resenärer och kan i princip bara vara för oss själva när vi går på toaletten.
– Du har värk i hela kroppen när du kommer hem och behöver sova i närmare femton timmar. Det känns som att vara bakfull efter ett arbetspass.
• Och så ska ni vara glada och trevliga mot passagerarna hela tiden?
– Vi får plåsterlappar för att hålla uppe mungiporna, skämtar Björn Wahlstedt, men han blir snabbt allvarlig.
Strejken handlar om sådana självklarheter som rätten till ett privatliv, men också om att orka utföra sitt arbete och att uprätthålla säkerheten ombord. Det sistnämnda är en av kabinpersonalens viktigaste arbetsuppgifter.
– Redan efter fyra flygningar är du helt slutkörd, säger Björn Wahlstedt. Det är farligt att ta bilen och köra hem efter jobbet. Sedan ska du hinna varva ner. Det sociala livet blir lidande. Jag umgås med min sambo, i övrigt har jag ett ganska begränsat umgänge för att orken inte räcker till.
Fram till 2008 reglerades flygpersonalens arbetstider av en gemensam överenskommelse mellan de nordiska länderna. Då var maxtiden per vecka 45 timmar. Sedan kom EU:s direktiv som möjliggör de 60-timmarsveckor som strejken riktar sig emot.
Den svenska Transportstyrelsen har tagit fram rekommendationer på att arbetsveckorna inte bör var längre än 47,5 timmar. Men den svenska regeringen kan inte lagstifta, EU:s direktiv är gällande lag. Där emot kan arbetstiden regleras i kollektivavtal.
– Vi står till företagets förfogande dygnet runt, 365 dagar om året. Inga dagar är heliga. Schemat planeras i fyraveckorsperioder, längre än så kan vi inte planera vår fritid. Är det då rimligt att jag också ska behöva arbeta 60 timmar på en vecka, frågar Helena Planhammar.
Inom hela flygbranschen har konkurrensen hårdnat, och med det villkoren för de anställda. Inte minst drabbas personalen på de olika lågprisbolagen.
Helena Planhammar och Björn Wahlstedt nämner ökända Ryan Air som ett skräckexempel. Där uppges den genomsnittliga anställningstiden vara nio månader och de anställda får själva betala både för utbildning och uniform. Själva har de arbetat sexton respektive femton år i yrket.
– När man hör det så ringer det verkligen en stor varningsklocka, avslutar Helena Planhammar.