Krönika: Don't mention the war

Rapporterna från nordöstra Libyen visar på en nästan ofattbar humanitär katastrof. Antalet bekräftade dödsoffer efter storm och översvämningar uppgår bara i staden Derna till över 10.000. Lika många saknas. I hela det drabbade området är siffrorna mångdubbelt högre.

I medierapporteringen konstateras helt riktigt att katastrofen inte bara beror på extremvädret. Det politiska kaoset och den under många år mer eller mindre våldsamma striden om makten i Libyen är en delförklaring till att så många människor drabbats.

Det är knappast förvånande att ett land som i över tio år saknat en fungerande statsmakt inte sköter underhållet av dammar och inte har ett fungerande system för att varna och evakuera sina invånare.

Så långt kan jag vara överens med analysen i de stora medierna. Men sedan tar det stopp. När SVT:s Mellanösternkorrespondent Samir Abu Eid presenterar en analys av läget ges inte någon förklaring till varför Libyen befinner sig i ett politiskt kaos och saknar en fungerande statsmakt. Lika tyst i frågan är det i övriga medier.

Jag har skrivit det förr när Libyen varit i mediernas blickfång. Man får nästan känslan av att det finns en tyst överenskommelse: Don’t mention the war. Eller kanske Don’t mention Nato och dess skuld till kaoset och misären i Libyen.

När amerikanska CNN hösten 2017 uppmärksammade att slavhandeln återuppstått i Libyen var det tyst om att detta skulle kunna vara en följd av det brutala angreppskrig som Nato tillsammans med Sverige och flera av Gulfens kungadiktaturer genomförde mot landet sex år tidigare.

Samma sak våren 2019 när hårda strider mellan mer eller mindre blodsbesudlade miliser rasade runt huvudstaden Tripoli. Ingen talade om att striderna var en följd av kriget 2011. Ett krig som initierades av och leddes av Nato för att störta det dåvarande styret under ledning av Muammar Gaddafi.

Regimskiftet lyckades och den dåvarande statsmakten krossades utan att ersättas av någon annan makt.

Kaoset i Libyen och dess fasansfulla följder för landets invånare är inget nytt. När jag för sex år sedan mötte Asma Khalifa, libysk oppositionsaktivist och stark kritiker av förtrycket under Gaddafi, beskrev hon situationen såhär:

”Det är som vilda västern fast på 2000-talet. Ett komplett kaos. Där finns tre regeringar, 1000 olika väpnade grupper, och så har vi IS och al-Qaida. Det finns ingen säkerhetsstyrka eller polis som skyddar civila… Jag förstår inte hur 45 stater kunde bomba Libyen och förstöra allt utan att inse vad som skulle hända sedan.”

En liknande bild gavs av Libyens tidigare vice utrikesminister Khaled Kaim när jag intervjuade honom 2020:

”Invasionen har lett till att IS, al-Qaida och liknande grupper har etablerat sig inte bara i Libyen utan i hela regionen. Den har också lett till vapen- och människosmuggling, och vi hör till och med talas om slavmarknader. Invasionen förvandlade Libyen till en kollapsad stat.”

När medierna nu rapporterar om massdöden i Libyen och dess kollapsade statsmakt är det viktigare än någonsin att tala om kriget 2011. Det Nato och Sverige gjorde i Libyen var ingen fredsinsats. Tvärtom visar kriget tydligt vilka följder det får när ”vi” bombar andra länder sönder och
samman.