Vem provocerar vem i Korea?

I sitt tal till nationen i januari 2002 myntade George W Bush begreppet ”ondskans axelmakter”. Från början pekade Bush ut Irak, Iran och Nordkorea som särskilt ondskefulla länder, fria att angripa med alla till buds stående medel, inklusive kärnvapen. Ganska omgående fördes sedan Syrien, Libyen och Kuba upp på listan.

Sex ondskefulla axelmakter, alltså. Varav imperialismen redan angripit två (Irak och Libyen) och är i full färd att via ombud angripa en tredje (Syrien).

Detta med ondskans axelmakter bör man ha i minnet när krigsmolnen nu åter hopar sig över Korea. Vad beror det spända läget på? Är hela förklaringen obegripliga nordkoreanska fobier, alternativt ett spel för det inhemska galleriet i Nordkorea, som kvällspressens megafoner och diverse självutnämnda säkerhetsexperter vill få oss att tro? Eller finns det fog för Nordkorea att känna sig hotat?

I media görs stor sak av uppskruvade nordkoreanska uttalanden, som hotet om att angripa USA med kärnvapen. Att dessa uttalanden uppenbart görs i avskräckande syfte sopas under mattan, trots att alla vet att ett sådant angrepp skulle förvandla hela Nordkorea till en ”utbränd brikett”, för att nu använda ett lika uppskruvat uttalande från USA:s förre utrikesminister Colin Powell.

Kim Jong Un och hans generaler vet att Nordkorea inte kan vinna ett kärnvapenkrig mot ett USA som är till tänderna rustade med kärnvapen. Men kanske kan hotet förhindra att Nordkorea röner samma öde som Irak, Libyen och Syrien.

Detta bör noteras. Ingen vet om Nordkorea har fungerande kärnvapen. Men Nordkorea vill att USA skall tro att man har kärnvapen. För att göra ett anfallskrig alltför riskfyllt. USA angriper ogärna länder som har förmåga att försvara sig.

I media hävdas lika regelmässigt att USA bara ”bemöter” Nordkoreas ständiga provokationer. Så när USA och Sydkorea övar kärnvapenkrig mot Nordkorea (AB 19/3), så är det givetvis bara ett oskyldigt svar, liksom lika givetvis USA:s planer på att invadera Nordkorea (AB 28/3).

Bilden av det ”provokativa” Nordkorea och det ”svarande” USA är rakt igenom förljugen. För hur uppstod den nuvarande krisen?

Det första steget togs när USA drev igenom skärpta FN-sanktioner mot Nordkorea efter höstens framgångsrika uppskjutning av en vädersatellit i rymden. Regeringen i Pyongyang uppfattade detta som en djupt fientlig handling, eftersom alla länder har samma rätt till rymden, och särskilt som Sydkorea några månader senare sköt upp sin första satellit. Utan så mycket som ett rynkat ögonbryn från det sk världssamfundets sida. En ganska naturlig reaktion.

Det andra steget togs när USA och Sydkorea i mitten av februari inledde den hittills största militärmanövern riktad mot Nordkorea, denna gång inkluderande trupper från allierade länder som Storbritannien, Australien, Kanada och Danmark och med det kärnvapenbestyckade hangarfartyget US San Fransisco som flaggskepp.

I det andra skedet av denna långa manöver, som nu gått över från ”Operation Key Resolve” till ”Operation Foal Eagle”, har USA flugit in såväl sina ökända B-52:or som avancerade Stelth Fighter (F-22 och B-2) för att öva bombkrig mot Nordkorea. Vem är det då som provocerar vem i Korea?

Tänk tanken att Ryssland övade kärnvapenkrig mot Sverige i vattnen utanför Gotland och med trupp placerade på Åland och längst hela den svensk-finska gränsen i norr, detta efter en uppgörelse med en finsk lydregering. Hur hade det då låtit från de svenska karoliner som får kruppanfall bara av att Ryssland rustar upp en krigsmakt i förfall?

Konflikten i Korea har pågått ända sedan andra världskriget med Koreakriget 1950-53 som hittills allvarligaste uttryck. Redan då planerade USA att anfalla Nordkorea med kärnvapen, allt som fattades befälhavaren Douglas MacArthur var ett definitivt klartecken från president Truman i Vita huset.

Under alla de 60 åren efter krigsstilleståndet 1953 har USA vägrat att skriva ett fredsavtal med Nordkorea. För att USA har geopolitiska intressen av konflikt som motiv för fortsatt militär närvaro i Ostasien. Det handlar givetvis om Kina, ett intresse som inte blivit mindre av Kinas nya roll som kapitalistisk utmanare, men också om Japan, där USA fortfarande har omstridda baser (Okinawa), och givetvis om Sydkorea.

Bara de blinda och de förljugna bortser från detta scenario. USA har intresse av ständig och gärna upptrappad konflikt i Korea, inte minst för att sätta politisk press på Kina. Medan Nordkorea bara har intresse av fred, stabilitet och försoning på den koreanska halvön. Som enda möjlighet att bli lämnat ifred.

En del förståsigpåare hävdar att Nordkorea spelar med i USA:s spel. Det kan synas anslående. Men nordkoreanerna är inte naiva. De vet hur det gick för Irak och Libyen och de vet vad Syrien idag utsätts för. Med slutsatsen att det inte duger att vika undan. Vem kan anklaga dem för det?