Hoppa till huvudinnehåll
Av

Teatergiganten Thommy Berggren talar ut

– Nästan allt som gäller nu är att lura andra människor på pengar. Hur kan vi acceptera den bristen på värdighet, säger Thommy Berggren. Möt en av våra främsta skådespelare i ett samtal om klassamhälle och teaterliv.


Bo Widerbergs Kvarteret Korpen från 1963 har för många filmälskare i varje ny generation varit en omvälvande upplevelse. För den som har växt upp på lättsmält underhållning från drömfabriken kan Kvarteret Korpen öppna dörren till en helt ny värld och ge en känsla av att detta är film på riktigt.

Thommy Berggren spelar Anders, en ung man med skrivardrömmar i 30-talets Malmö, som bor med sina föräldrar i fattigkvarteret Korpen. Fadern är alkoholiserad och modern gör sitt bästa för att sörja för familjen.

Kvarteret Korpen har i en omröstning i Nöjesguiden utsetts till den bästa svenska filmen någonsin. Förtjänsten är naturligtvis till stora delar Bo Widerbergs, men det är något med Thommy Berggrens porträtt av Anders som etsar sig fast. Detta absoluta gehör för gestaltningen, och de subtila uttrycken för smärtan i relationen till fadern som bitvis är outhärdlig.

Det har nu gått precis femtio år sedan Kvarteret Korpen skrev in sig i den svenska filmhistorien och Thommy Berggren har levt ett helt yrkesliv på teatern och i filmens värld.

Tillsammans med Bo Widerberg gjorde han fler filmer med arbetarperspektiv, som Barnvagnen och Joe Hill. Han har arbetat på Göteborgs stadsteater, på Dramaten och Stockholms stadsteater där han medverkat i och regisserat ett stort antal pjäser. Han spelar med i Roy Anderssons film Giliap (1975) och gestaltar Strindberg i PO Enquists tv-drama August Strindberg: Ett liv (1985). Listan kan göras nästan hur lång som helst.

Gemensamt för många av de filmer och pjäser Thommy Berggren medverkar i är klassproblematiken. Själv växte han upp i en arbetarfamilj i Mölndal utanför Göteborg. Pappan var sjöman och mamman fabriksarbetare. Pappan blev senare ombudsman för Sjöfolksförbundet.

– Jag har en stor respekt för deras insats, säger Thommy Berggren om sina föräldrar. För deras övertygande engagemang för andra människors behov. Pappa var en komplett socialist om man jämför med dagens sossar som går till näringslivet när de är klara med politiken.

Vi träffas i hans arbetsrum på Stockholms stadsteater där han är verksam som regissör. Just nu spelas hans uppsättning av Samuel Beckets Krapps sista band med Ingvar Hirdwall i rollen som Krapp.

Thommy Berggren berättar mycket och gärna om sin bakgrund och hur uppväxten har format honom, både som människa och politiskt. Bland annat minns han hur han i sin ungdom jobbade som tidningspackare på liberala Göteborgs-Posten när pappan tvingade honom att gå över till socialdemokratiska Ny Tid.

Pappan var också tveksam till sonens planer på att bli skådespelare.

– Han sa att man inte kan förändra något som skådespelare. Men jag tycker kanske att jag har gjort det, att jag i alla fall har försökt ta vara på min talang.

Thommy Berggren är helt övertygad om att hans bakgrund har präglat hans konstnärskap.

– Det formade mig. Och jag har alltid valt texter som jag tror är vettiga och som belyser orättvisan i vår värld.

Trots sin arbetarbakgrund och uppenbara klasskänsla valde Thommy Berggren att stå lite vid sidan av den stora vänstervågen på 60- och 70-talen, en politisk omvälvning som inte minst präglade det svenska kulturlivet.

– När alla blev kineser 1968 fick jag kritik för att jag fortfarande gick på Dramaten och spelade kungar.

Så här i efterhand ser han hur många av de mest radikala och dogmatiska vänstermänniskorna från 68-rörelsen har gjort sig lönsamma karriärer i näringslivet.

– Men mina värderingar håller och jag känner mig fortfarande mer hemma hos folk med arbetarbakgrund, säger han och nämner några omtyckta kollegor från arbetarhem som Ingvar Hirdwall, Peter Andersson och Mikael Persbrandt.

Han berättar också om arbetskamraterna på Volvo där han jobbade innan han blev skådespelare, hur de kallade honom för Hamlet.

– De är fortfarande mina kompisar. Även om jag också någon gång träffar societeten och äter middag med kungafamiljen. Jag kommer alltid att höra till arbetarklassen.

Nu har han vid 75 års ålder dessutom valt att medverka i en film som går rakt på politikens kärna; fördelningen i samhället. Stefan Jarls film Godheten som hade premiär tidigare i år handlar om överklassens girighet och om hur den lilla människan får betala för direktörernas miljardbonusar.

Thommy Berggrens bidrag till filmen är ett antal sketcher där han gestaltar Den girige, han som tycker att han är värd ett armbandsur för ett femsiffrigt belopp.

– Tidigare avskydde folk människor som tjänade mycket pengar, säger Thommy Berggren. De rika fick ligga lågt och det var det bästa med vänstervågen. Nu är det tvärtom, nu vill ungarna bli direktörer. Och det är delvis sossarnas fel. De har släppt efter för mycket.

– Nästan allt som gäller nu är att lura andra människor på pengar. Hur kan vi acceptera den bristen på värdighet? Samtidigt finns det inget tryck underifrån. Var finns gubbarna på golvet? Var finns facket? Näringsliv och banker kan härja fritt på toppen och barnen tävlar med varandra redan i skolan. Tävlingen om vem som är rikast gör oss dummare och vi missar andra saker i livet.

Nyliberalismens girighet och orättvisor gör honom genuint engagerad och han glömmer att äta den lunchsmörgås som ligger framför honom på bordet. Samhället måste förändras och de rika måste hindras från att roffa åt sig. Var blev parollen om ökad jämlikhet av?

– Det är en myt att vi inte klarar oss utan överbetalda direktörer. Låt dem åka till London så vi blir av med dem för gott. Palme sa i ett av sina sista tal att nu ska vi ta itu med den ekonomiska demokratin. Det kan man inte ens prata om idag. Det finns en stor arrogans i förhållande till folket.

Thommy Berggren tycker att det fördummande konkurrenssamhället också har slagit igenom i skådespelaryrket.

– När jag började var det viktigt att få spela Shakespeare, Molière, Brecht och Strindberg. Idag vill unga skådespelare göra vampyrer och robotar i USA. Även skådespelare bedöms utifrån vad de tjänar och karriären toppas med reklamfilm för märkesklockor och parfymer. Livet försvinner i allt såpvatten.

– Harold Pinter talade ofta om värdighet. Var finns värdigheten nu? Men han sa också att det är kulturen vi kommer att minnas. Ingen minns en bankdirektör och det kommer alltid att finnas stora konstnärer. Kvarteret Korpen handlar om en arbetarfamilj. Det är inte en enda vampyr med i filmen, ändå har så många människor jag träffat tagit den till sina hjärtan.

– När jag ser tillbaka på mitt liv känns det bra att jag har behållit vissa värderingar. Det ger värdighet. Vad ska man annars ha när man blir äldre? Jag tänker ofta på de som var kineser på 70-talet och som nu sitter och räknar pengar. Hur mår de egentligen? Så det blev!

Men också Thommy Berggren har känt sig frestad av det ljuva livet i Hollywood och umgänget med den europeiska filmeliten. Och det har inte saknats erbjudanden.

– Jag har inte helt avstått ifrån att frottera mig, men jag har stängt dörren i god tid, säger han. Jag har sett till att jag har fått träffa människor och resa men jag kunde inte tänka mig ett liv vid Malibu Beach. Det kändes för dumt, helt enkelt.

Han berättar att han en gång blev erbjuden ett sjuårigt kontrakt med filmbolaget Paramount i Hollywood.

– Då hade de bestämt vad jag skulle syssla med i sju års tid och det var för mig omöjligt. Jag är väldigt glad att jag sa nej. I USA tyckte de att jag fattade fel beslut, men jag kunde ju åka hem och göra film med Widerberg eller teater med Bergman istället.

Jämfört med en film av Widerberg eller en pjäs av Harold Pinter står sig många manus i Hollywood slätt. Han menar att riktigt bra film och teater är som en islossning inuti. Texter som tar sig an människans enorma komplexitet.

– Det är i den regionen konsten ska befinna sig och det är där jag vill vara. Jag ville bli konstnär, och det blev jag.