Hoppa till huvudinnehåll
Av

Wallraff före Wallraff – om en svensk pionjär

Hon var pionjär inom journalistiken och föregångare till Astrid Lindgren inom litteraturen. Ändå är det förhållandevis få som känner till henne. Här är historien om Ester Blenda Nordström, som 23 år gammal gjorde sig känd för sitt Wallraff-reportage om att vara piga på en gård, långt innan upphovsmannen till Wallraff-begreppet ens var född.


Att ”wallraffa” är idag ett begrepp för journalistik där man under annan identitet bokstavligen kliver in i en situation för att sedan beskriva den.

Det är lätt att tro att journalisten Günter Wallraff var först med detta. Men 30 år innan han föddes kom boken En piga bland pigor. Det var den då 23-åriga journalisten Ester Blenda Nordström som under en vårmånad haft tjänst som piga på en gård. Hon var då journalist på Svenska Dagbladet där hennes reportage först publicerades.

Så här beskriver hon den första morgonen när hon vaknar bredvid gårdens andra piga, Anna.

Första dagen, första morgonen – åh!
– Hur mycket ä hon? muttrar rösten bredvid mig och ögonen livas av ett slappt intresse.
– En kvart i fem.
– Jisses!
Ögonen öppnas på vid gavel, ett par stadiga ben sträcks över mig tills de når golvet, och med ett väldigt knakande överlämnar soffan den ena av sina invånare åt dagens id. Jag ligger ännu en minut, så suckar jag djupt och intensivt och knakar upp i majmorgonen, som är grå och kylig med drivande dagg mot de grumliga fönsterrutorna. Anna väsnas ute i köket med spisringar och kaffepanna och hennes nakna ben och fötter sticker svart och brett fram under den korta vida stubben av grått vadmal med röda band.


Det är slående vilken lätthet det är i språket och hur modern texten känns. Man formligen flyger fram över raderna.

Såväl reportagen som boken blev omedelbara succéer, har blivit både teater och film och kom i nyutgåva förra året.

Vem var då Ester Blenda Nordström?

Hon föddes i Stockholm men vistades många somrar hos farföräldrarna på landet i Småland. 1904 köpte hennes far ett hus i Lagan utanför Ljungby där mamman och barnen i familjen Nordström bodde några år. Fadern arbetade i Stockholm och för att lättare kunna besöka familjen valde han just Lagan som låg utmed järnvägen.

Några år senare byggdes för övrigt. Lagans yllefabrik alldeles nära huset. En fabrik beskriven i Folke Fridells bok Död mans hand.

1926 föddes min pappa ett par stenkast därifrån. Familjen Nordström hade då flyttat, men han fick ändå höra talas om den vilda Ester Blenda. Ja, historierna om henne lever och berättas ännu i bygden.

Hon säger om sig själv i en intervju att hon var ”ett förskräckligt barn, inte elakt men förskräckligt.”

I skolan fick hon dåligt uppförandebetyg. Ett år skickades hon iväg till en prästfamilj utanför Växjö. Om detta var för att fostra henne gick det nog inte så bra, hon skriver själv att ”Det var mitt lyckligaste år, jag upptäcktes sällan”.

Drivkraft och äventyrlighet hade hon med sig från barndomen. Journalistbanan började hon som 20-åring på Stockholms Dag-blad och redan från början utmärker hon sig genom att i sina intervjuer direkt återge hur människor talade, med dialekt och allt.

Via Dagens Nyheter kom hon sedan till Svenska Dagbladet 1912, där hon ganska snart fick stort utrymme och tar signaturen ”Bansai”. Hon beskriver inte bara verkligheten, hon deltar aktivt. 1913 diskuterades ett hattnålsförbud på spårvagnarna, då gör hon en spårvagnsresa med en lång och vass hattnål, ”minst en kvarts meter”, och skriver sedan om medpassagerarnas reaktioner. Det slutade med att hon tvingades köpa ett hattnålsskydd av chauffören för fem öre. Kanske inte så märkvärdigt med dagens ögon men då var det revolutionerande journalistik.

Redan innan En piga bland pigor hade Ester Blenda gjort sig ett namn i Stockholms journalistkretsar. Hon blir god vän med författaren Elin Wägner och hennes man John Landqvist. Tillsammans med dem planerar hon pigreportaget. Det fanns nämligen en pigdebatt även då, men den handlade om svårigheten att få unga människor att vilja arbeta i lantbruket, och om villkoren för dem som gjorde det.

I följande stycke resonerar Anna och Ester Blenda om möjligheten att köpa en cykel.

– Hur mycket har du i lön?
– 175 om året å fem i städja. Nästa frivicka köper ja allt en, för ja har inte tatt ut mer än tie kroner på halvårslönen ännu. Men ja ska köpa mej sommarkappa och hatt me festås nu.
180 kronor! Jag gör ett hastigt överslag: 15 kronor i månaden! 15 kronor för ett arbete som hennes, med en arbetsdag på minst sexton timmar och ingen ledighet varken söndag eller vardag. Kanske någon gång genom Hildas [bondmorans, min anm.] humanitet och tillmötesgående några timmar en helgdag mellan mjölkningarna. 15 kronor! Och vad räcker inte dessa pengar till! Ekipering, nöjen, sparbanksinsättningar, presenter till syskon och föräldrar, och nu – en velociped!


Efter succéboken blev Ester Blenda både omsvärmad och uppskattad. Hennes sociala talanger var omtalade, hon var glad, skämtsam och underhållande och spelade både fiol, munspel och dragspel.

En som inte var lika glad var bonden på gården, han skrev en motskrift – Ett pennskaft till piga. Pennskaft var en beteckning på kvinnliga journalister i en manligt dominerad kår. Namnet kom sig av en roman av Elin Wägner med samma namn.

År 1914 gav sig Ester Blenda ut på en Royal Enfield på reportageresa med sin då 62-åriga pappa på bönpallen. Han tröttnade dock på att ideligen behöva hoppa av och öppna grindar, så hon fick skaffa annat resesällskap. Reportaget På långfärd med motorcykel publicerades i sex avsnitt.

1915 tröttnade hon på journalistlivet och sökte arbete som nomadlärare bland samerna. Hennes erfarenheter resulterade i boken Bland kåtornas folk. Så här skriver hon inledningsvis:

Vårens värsta och vildaste snöstorm rasar över öde slätter. Det viner och tjuter, det rasslar och piper, det gnyr och jämrar, det dånar som åskan, det rasar som laviner, det vrålar och kvider – alla jordens skräckljud ha samlats för att åta sig sin stämma i vildmarkens jättekonsert. Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln komma yrande och svepa sig om oss, där vi vandra – några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende – virvla, bita tränga sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bure, ta andan från en, tvinga en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat, gripa en med kalla hårda händer, girigt och obarmhärtigt som om misskund ej funnes i världen. Det rinner våt smältande snö utefter bröst och rygg, den fryser till is så man går med ett knastrande, kallt pansar omkring sig, och inombords är det visst också is fast det känns som drucke man flytande eld, när den dödskalla luften rinner genom strupen. Dödskallt är allt.

1916 är hon tillbaka i Stockholm, det intensiva sociala livet tar över, och hon lägger grunden för ett framtida alkoholmissbruk.

Engagemanget för samerna har hon kvar. 1918 var det svår hungersnöd i finska lappmarken. Hon skriver ett en vädjan om hjälp och reste sedan upp för att se hur tonvis med mat delades ut i Kolari och Muonio socknar.

En period var hon lantbrukselev i Jönköping. Där tog planerna på en barn och ungdomsbok form och året därpå kom En rackarunge ut, men mer om det senare.

Ester Blenda flydde storstaden, köpte sig en gård i Sörmland och blev frilansande journalist.

Hon reste som tredjeklasspassagerare till Amerika för att beskriva emigranternas livsöden. Sedan liftade hon runt i USA och tog tjänst som restaurangbiträde, kökspiga, körsbärsplockare – alltsammans skildrat i boken Amerikanskt.

Hennes sista reportageresa gick till Kamtjatka tillsammans med insektsforskaren René Malaise. För att möjliggöra det projektet gifte hon sig med honom. Syftet med resan var egentligen inte att skriva utan att komma bort, hon hade hela tiden en dröm att komma närmare naturen, närmare det ursprungliga. Hon stannade i två år. Vistelsen beskrivs i boken Byn i vulkanens skugga.

1929 upplöstes konvenansäktenskapet med Malaise och Ester Blenda flyttade till gården i Sörmland. Där återupptog hon berättelserna om Rackarungen Anne-Marie.

Att Ester Blenda förnyade och revolutionerade journalistiken är utom tvivel. Hon finns med som en av tio i boken Tio reportage som förändrade världen, utgiven på Ordfronts förlag.

Lika stilbildande och epokgörande är hennes böcker om Anne-Marie. Eva von Zweigberk har kallat Rackarungen för den första demokratiska flickboken.

Den moderna barnbokens födelse brukar dateras till 1945, det år när Lennart Helsings Katten blåser i silverhorn, Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och Tove Janssons första Muminbok kom ut.

Utan att förringa Astrid Lindgrens betydelse kan man ändå konstatera att Pippi hade en tydlig föregångare i Anne-Marie. I Nordströms böcker liksom i den danska författarinnan Karin Michaelis böcker om Bibi finns episoder som återkommer i Pippiböckerna. Även i Madicken och Emil finns tidigare beskrivna händelser.

Följande rader är inte hämtade från Madicken utan från Rackarungen:

– Om jag nu tar ett redigt skutt så kommer jag utanför den och singlar ned på gräsmattan, tänkte hon. Nu lägger vi loss.
Och därmed tog hon ett hopp rätt ut i luften med paraplyet uppspänt i hårt knutna händer.


I avhandlingen Fria flickor före Pippi beskriver författaren Eva Wahlström hur Nordström är en tydlig föregångare till Lindgren både vad gäller persongalleri, tematik och stilistik.

Det är inte bara hyssen som går igen, det är även den banbrytande skildringen av självständiga flickor som inte hade som enda mål i livet att bli gifta – vilket varit det gängse i flickböcker. Och för övrigt väl fortfarande är i såväl litteratur som film och musik.

Gemensamt för de tre författarna (Lindgren, Michailis, Nordström) är också att de tar ställning för de små. En fin tradition från sagans värld – det lilla barnet som med list vinner över dumma jättar, elaka styvmödrar, snåla kungar och avundsjuka storebröder. Pippi, Bibi och Anne-Marie, alla tar de med humorns hjälp udden av såväl vuxenvärldens konventioner som av högfärdiga människor. Präster, patroner och prussiluskor, alla får de en släng av sleven.

Här berättar Anne-Marie om ett möte på Värnamo marknad:

Där kom en brusande lady i skär silkes-promenaddräkt med tuniker och gyllene broderier. En vit spetshatt med skära rosor beprydde huvudet och från brättet vajade en enorm anilinröd plym. En guldbågad pincenez i guldkedja blänkte för ögonen, den leende munnen blottade den härligaste guldplomber, en guldklocka var fästad på bröstet och om halsen ringlade en tjock guldkedja. Händerna bar vita glacéhandskar, en spetsblus med hög krage skymtade genom den uppknäppta kappan och på fötterna sken ankfotsgula skor.
– Tror du hon hör till cirkusen Rudel?
– Den där, sa Rudel föraktfullt. Nä då. Dä Albertina i toft. Hon kum him från Amerikan för fjorten dar sen.


Vid bara 47 års ålder drabbades Ester Blenda av hjärnblödning. En av 1900-talets viktigaste författarröster tystnade. Tio år senare dog hon, ensam och utblottad.

Ett tragiskt slut för en kvinna som betytt så mycket och varit en föregångare och pionjär. Hennes egna ord inför döden.

– Och nu ska jag dö. Men jag behöver inga psalmer, det är för fint för mig. det räcker med ajöss farväl.

På begravningen spelades så det kända skillingtrycket, upptecknat av en svensk piga i Chicago:

Ajöss farväl! För sista gång,
jag avsked av dig tar.
Nu må jag resa bort från dig
och du må stanna kvar.


Annica  Albertsson