Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vittnesmål om sexuella trakasserier på arbetsplatsen

Sexuella trakasserier ökar på våra arbetsplatser. Trots det är det inte sällan den drabbade blir negligerad och misstrodd. Det är dags att sexuella trakasserier tas på allvar och ses som det allvarliga arbetsmiljöproblem det är.


Forskning på området visar också att det är många utsatta som drar sig för att alls berätta. Orsakerna kan variera men vanligt är att de inte tror att det ska leda till förbättringar, att den drabbade tar på sig skulden för trakasserierna eller att de är rädda för att få en försämrad ställning på arbetsplatsen.

Könstrakasserier kan också drabba män. Det är viktigt att veta att det är mindre vanligt, vilket bekräftar vad det egentligen handlar om, nämligen makt.

Även om kvinnor som grupp generellt har en underordnad position också på arbetsmarknaden så kan allt förtryck inte enbart förklaras av könsmaktsordningen. Klassperspektivet är viktigt för att förstå det patriarkala förtrycket. Kvinnliga undersköterskor är mer utsatta än kvinnliga läkare, kvinnliga servitriser mer utsatta än kvinnliga restaurangägare och så vidare.

Ojämställdhet är inget som skapas av alla män mot alla kvinnor. Det handlar som så ofta också om klassklyftor. Ekonomiska, sociala och kulturella skillnader som förstärks av den ojämlika maktfördelningen.

Arbetsgivare måste ta sitt ansvar när det gäller att utreda uppgifter om sexuella trakasserier. Om inte lagen efterföljs och tas på allvar kommer det att leda till att fler kvinnor förbli tysta.

Proletären har talat med en kvinna som vill bryta tystnaden och dela med sig av sin upplevelse av just sexuella trakasserier. Hon har bett om att få vara helt anonym.

Tyvärr är röster som denna inte ovanlig. Många som utsätts för sexuella trakasserier väljer att inte göra en formell anmälan. Det finns en tyst kunskap om att det ändå inte hjälper. Få kan uppvisa den bevisbörda som krävs för att få rätt.

Berättelsen är sann och ger en bild av hur sexuella trakasserier kan se ut och hur hanteringen av sexuella trakasserier på en arbetsplats ofta löses genom att offret flyttar på sig.
Fakta

Vittnesmål om sexuella trakasserier på arbetsplatsen

Kvinna 28 år, idrottslärare:
”Jag har mått så dåligt över detta att jag fortfarande, ett år senare, går i terapi. Jag mår fysiskt illa av att se honom varje dag. Det började med komplimanger och blickar sedan övergick det till mer sexuella anspelningar. Kanske borde jag ha sagt ifrån redan där. Han var mer än dubbelt så gammal som jag och gift, men betedde sig som en förälskad tonåring. Det fortsatte och plötsligt började han ringa mig efter arbetet under olika förevändningar. Han såg till att befinna sig överallt där jag var och tog inga signaler. Då sa jag ifrån, att jag inte var intresserad och ville att han skulle sluta. Det gjorde han inte. Tvärtom. En dag när jag var hemma och sjukskriven kom han hem till min bostad och ville komma in. Han hade en flaska vin med sig och det var uppenbart vad han ville. Han trängde sig på och försökte ta på mig. Jag lyckades få honom ur min lägenhet och sen rasade allt. Jag bröt ihop och bara grät. Jag gjorde ingen anmälan, men berättade för min chef eftersom vi arbetar i samma arbetslag. De lyssnade och hade väl en del samtal. Det hände vid ett par tillfällen att chefen kom in på våra arbetslagsmöten och frågade hela arbetslaget hur det fungerade med vår relation. Det var vidrigt och kränkande, men jag lät det vara eftersom jag redan mådde så dåligt. Chefen tyckte uppenbarligen inte att det fanns nog skäl att flytta på den här mannen trots att jag berättat hur illa det var. Chefens attityd var ett av skälen till att jag inte gick vidare, jag började nästan tro att det var jag som var fånig. Närmandena slutade, men jag tvingades ändå att arbeta nära inpå den här mannen i mer än ett år innan jag sa upp mig och började ett nytt arbete. I dag ångrar jag att jag inte gjorde mer, men när jag var mitt i det orkade jag inte.”