Viktig tågstrejk med stort stöd

Det är en viktig strejk för de anställda på Veolia som sedan över tre månader kastats mellan hopp och förtvivlan sedan företaget varslat 253 personer om uppsägning med det uttalade syftet att återanställa ”de arbetsvillliga” till sämre villkor och löner. Sällan har det klassiska kapitalistiska klassföraktet mot arbetare varit så tydligt.

Under månader har Seko förhandlat, hela tiden under tryck från medlemmar som insett konsekvenserna om Veolia får igenom sina krav. Kommer jag att ha ett arbete att gå till? Kommer jag i så fall att kunna försörja mig själv och min familj? Inte underligt att kravet på strejk vuxit sig allt starkare.

Till de personliga konsekvenserna ska läggas de vidare konsekvenserna ifall Veolias och dess arbetsköparorganisation Almegas avskedanden förverkligas. Den insikten finns hos Sekos medlemmar som intervjuas i denna veckas Proletären. Liksom hos de fackliga företrädarna i Seko.

– Vi har aldrig tidigare träffat en arbetsgivare som så brutalt vill bygga upp en deltidsorganisation. Om den blir verklighet får vi en helt ny situation i branschen, med många deltider. Fler företag kommer sannolikt att gå samma väg, förklarade Sekos avtalssekreterare Valle Karlsson sedan förhandlingarna inletts i början av mars.

Sedan dess har alltså Seko fört otaliga förhandlingsomgångar med företrädare för Veolia och Almega. Till skillnad från arbetsköparparten som envist hållt fast vid sin kapitalistiska rätt att avskeda och anställa vem de vill på av ägarna bestämda villkor har Seko genom fackets förhandlare Valle Karlsson fört fram förslag på lösningar.

”Seko har lagt ett konkret förslag som innebär att Veolia inte ökar antalet deltidsanställda och går med på en reglering av timanställningarna. Som motprestation kan Seko tänka sig att göra avsteg i turlisteförhandlingarna.” Texten publicerades redan 29 april på Sekotidningens webbsida. Sedan dess har Seko också föreslagit bland annat en vikariepool för att lösa behovet av deltids- och timanställda. Men allt har avvisats av Veolia under de resultatlösa förhandlingarna som i praktiken förts fram till det att strejken var ett faktum.

Seko har varit tydliga med att det också finns ett politiskt ansvar. Veolia vann i höstas den femåriga upphandlingen om Öresundstrafiken med ett bud som var 53 miljoner kronor lägre än närmaste konkurrent. Det är bara att hålla med om det politiska ansvaret som faller särskilt tungt på kollektivtrafiknämnden i region Skåne som leds av ordförande Mats Persson, FP, och vice ordförande Stefan Svalö, S, som båda slår ifrån sig sitt ansvar och hävdar att Veolia fått tillräckligt med pengar.

Vi har ingen insikt i detaljerna kring Sekos förslag på lösningar och kan därför inte värdera dessa. Det viktiga nu är att Seko inte viker från kraven såsom de uttrycktes av Sekos förbundsordförande Janne Rudén i ett pressmeddelande från förbundet 1 juni:

”Vi kan inte acceptera att villkorsdumpningen får fotfäste inom järnvägsbranschen. Ena stunden är du heltidsanställd, sedan blir du uppsagd och erbjuds istället en otrygg timanställning i samma företag. Med den modell Veolia lanserat, måste du vakta telefonen samtidigt som du måste söka andra jobb för att klara din försörjning. Därför blir det strejk.”

Det faktum att de statliga medlarna inte fann det lönt att ens lägga något medlarbud då parterna stod för långt från varandra talar för att strejken kan bli långvarig. Det handlar i så fall om att arbetsköparsidan med huvudorganisationen Almega i spetsen bestämt sig för att en gång för alla statuera exempel och pressa ner arbetsvillkor och löner inte bara för de anställda i Veolia utan i praktiken för övriga järnvägsanställda och i förlängningen för andra arbetargrupper inom i första hand offentlig sektor.

För järnvägsarbetarna gäller det att hålla ihop och inte vika en tum. Strejken berör endast en liten del av Sekos medlemmar och strejkkassorna torde vara överfulla efter årtionden av stiltje på arbetsmarknaden. Lägg därtill att stödet är brett från arbetare och andra yrkesgrupper långt utanför Sekos led.

Utsikten att kunna försvara arbetarrätten måste därför bedömas som god.