Vilka krafter finns bakom kriget i Elfenbenskusten?

Den politiska krisen i Elfenbenskusten blev akut efter presidentvalet i november förra året där resultatet blev omstritt. På ena sidan satt Gbago, som varit president sedan 2000. I realiteten har han aldrig styrt över hela landet. Det härjades av ett inbördeskrig 2002-2007 och delar av landet kontrolleras sedan dess av rebellsidan.

På andra sidan finns Alassane Outtara, en före detta premiärminister och ekonom för Internationella valutafonden IMF. Hans starkaste politiska bas finns i rebell-området i norra delen av landet.

I medierna har Outtara fått stämpeln av den goda medan Gbago är den onda.

Motsättningarna mellan Outtara och Gbago ligger på flera plan, men huvudsidan är kampen om landets ekonomiska resurser.

Under den tidigare presidenten Felix Houphouuët-Boigny framhölls Elfenbenskusten som ett mönsterland när det gäller kapitalistisk utveckling, med stora vinster från kakaoproduktionen. Han lyckades spela ut eliter från olika etniska och religiösa grupper mot varandra.

Efter hans död 1993, tilltog motsättningarna och kampen om kontrollen av statsmakten och därmed den ekonomiska kontrollen över landets resurser.

Gbago har representerat en mer nationell del av borgarklassen. Han och hans anhängare har motsatt sig fransk nykolonial inblandning, och sökt en mer oberoende väg för landets kapitalistiska utveckling. Gbago har under konflikten spelat på anti-franska stämningar för att stärka sin regim.

I konflikten har Outtara växt fram som imperialismens man. Som premiärminister i 1990-talets början under president Houphouuët-Boigny var det Outtara som administrerade införandet av IMF:s program. Västvärldens fulla stöd åt Outtara ger en tydlig signal att man sett Gbagbo som ett hinder i att utöva en nykolonial kontroll över landet.

När Elfenbenskusten gick till val i november förra året var det under förhållanden där det knappast går att genomföra ett ”fritt och rättvist” val. Inbördeskriget har efterlämnat djupa spår och stora delar av landet i norr kontrollerades av Ouattaras milis.

Landets valkommission hävdade att den förre IMF-mannen Outtara vunnit valet med 54 procent av rösterna medan Gbago fått 46 procent. Västmakterna krävde omedelbart att Gbago skulle lämna från sig makten. Gbago hävdade däremot att han fått 51 procent av rösterna. Han och landets författningsdomstol krävde att rösterna skulle räknas om och menade att valet hade varit ett skämt i de norra delarna av Elfenbenskusten som kontrolleras av rebellsidan och antalet röster för Outtara varit fler än vad det finns väljare.

Men väst hade redan bestämt sig att Gbago skulle bort. Medan Gbago demoniserades bortom all sans ströps regeringens finansiella tillgångar i utlandet.

Detta mynnade sedan ut i blodigt inbördes-krig där Outtara understöddes av väst. Veckan innan Gbago greps hade strider rasat i landets västra delar och franska styrkor gick in på Ouattaras sida och besköt presidentresidenset med motiveringen att beskydda civilbefolkningen.

Samtidigt kom rapporter om massakrer utförda av styrkor och miliser tillhörande Ouattaras styrkor i samband med att dennes styrkor intagit områden i väster.

Så medan det ”internationella samfundets” helikoptrar (alltså Frankrikes) besköt Gbagos styrkor för att ”skydda civilbefolkningen” kunde Outtaras miliser och styrkor genomföra omfattande massakrer bland befolkning och i byar som sympatiserat med Gbago.

Konflikten ligger på många plan och den norra delen av landet har känt sig diskriminerad av den rikare södra delen av landet.

Men den öppna imperialistiska interventionen bådar inte gott för framtiden. Det franska ingripandet tyder på en mer aggressiv fransk roll i Afrika och i övriga världen. Det imperialistiska ingripandet har inte enat etniska grupper eller religiösa grupper utan tvärtom förvärrat den humanitära situationen i landet.