”Vi kämpar inte bara för vår egen sak”

– Grekland är som ett helvete för arbetarna. Situationen är okontrollerbar. Vi stålarbetare har utsetts till försöksdjur för hur långt man kan gå med nedskärningarna. I nuläget får alla stryk. Det är en tidsfråga innan helvetet bryter loss i hela EU.

Dessa tankar uttrycks av 54-åriga stålarbetaren Giorgios Sifonios från Aten när han för några veckor sedan var på besök i Danmark. Tillsammans med 400 arbetskamrater vid det stora stålverket Elliniki Halivurjia hade han då strejkat i hela 157 dagar.

Strejken är arbetarnas svar på företagets krav förra året att antingen skulle de anställda gå med på minskad arbetstid och sänkta löner med 40 procent eller acceptera att 180 man avskedas. Stålarbetarna sade nej till båda alternativen.

En arbetstidsförkortning från åtta till fem timmar om dagen skulle ge en lönesänkning med 40 procent. Omräknat till svensk valuta skulle det betyda en löneminskning från 12500 till 7500 kronor i månaden. Vilket vore en katastrof då priserna på dagligvaror i stort sett är desamma som i vårt land.

Avskedandet av 180 anställda, nästan hälften av arbetsstyrkan, skulle å sin sida betyda ruin för tusentals människor i en bygd där arbetslösheten redan är enorm. Hittills har 93 stålarbetare avskedats.

– Från den dagen då den första av oss avskedades, det var i oktober förra året, har vi stått utanför fabriken och blockerat portarna. Där har vi vaktat i fem månader. Vi ska segra, annars dör vi. Vi är körda om vi efter dessa fem månader skulle böja oss för arbetsköparen, säger Giorgios Sifonios.

Han sitter i baksätet på en minibuss fylld med EU-motståndare från fackföreningar i Århus på väg till en demonstration i Köpenhamn med anledning av EU-toppmötet sista veckan i mars. Tillsammans med ytterligare en fackligt aktiv grek har han under två dagar besökt arbetsplatser och fackföreningar i Danmark för att informera om strejken och samla in stödbidrag. Bara under dessa två dagar har danska arbetare skänkt motsvarande 94000 svenska kronor till de strejkande.

– Pengarna kommer väl till pass. De används till matinköp åt de strejkande och deras familjer men också till de strejkandes räkningar och hyror, säger Georgios Sifonios.

Han understryker det faktum att i Grekland finns inga strejkkassor och inget strejkunderstöd. Själv har han hittills fått besök av kronofogden vid elva tillfällen eftersom han vägrat att betala extra skatt. Giorgios Sifonios har också fem åtal på halsen. Arbetsköparna anklagar honom för att ha ”förhindrat anställda att gå till arbetet” på stålverket.

Situationen för arbetarklassen, fattiga pensionärer, studerande och småbönder är mycket allvarligt. Den grekiska arbetarledaren förklarar att det är helt fel när grekerna beskrivs som lata eller några som har ”levt över sina tillgångar”.

– De senaste tio åren har vi på stålverket Elliniki Halivurjia exporterat 40 procent mer stål. Vi har arbetat hårt, säger Giorgios Sifonios.

Förra året antog den icke-valda grekiska regeringen ett sparpaket på tre miljarder euro för 2012. Det motsvarar 30 miljarder svenska kronor. Nedskärningarna var dikterade från EU och Internationella valutafonden, IMF. Dessutom tillkommer skattehöjningar och stora utförsäljningar av statlig egendom. Årets nedskärningar läggs på topp av tidigare sparpaket från 2010 och 2011.

I gengäld får Grekland ett andra räddningspaket på 130 miljarder euro. Men dessa pengar går till 80 procent till att betala räntorna på gamla lån till främst tyska och franska banker.

– Nu regnar direktiv från EU över oss. Den grekiska regeringens bugar och niger och genomför nästan dagligen nedskärningar. Vi visste att efter de första diktaten så kommer det fler, säger Georgios Sifonios och tittar ut genom rutan då bussen passerar Horsens med kurs mot Fyn.

På stålverket har förhållandena stadigt försämrats de senaste åren.

– Ett hundratal arbetare har skadats vid stålugnarna. Läkaren och den tekniska kontrollanten som från och till besiktigar anläggningarna är båda anställda av företaget. Går något fel så utdelas symboliska böter till företaget och arbetet fortsätter sedan som tidigare.

– Hos oss är det produktionschefen som är skyddsansvarig, säger Giorgios Sifonios och ler snett.
Han berättar hur hans egen familj har drabbats de senaste åren när nedskärningarna har haglat över lågavlönade greker.

– Faktiskt var det så att nedskärningarna tog fart på allvar efter olympiaden 2004 som kostade oss miljarder euro. Jag har fyra vuxna barn, varav två har tagit värvning – som tur är. För där får de mat varje dag.

– Ett av mina barn har funktionshinder. Numera kostar allt pengar och som tillägg till skolan måste ungdomar ha privatundervisning, berättar han och stryker tillbaka sitt långa hår med vänsterhanden.

En av sönerna, 36 år gammal, är egentligen utbildad kock och arbetade på ett cateringföretag. Varje dag sade chefen: ”Hej då, vi ses i morgon”. Sedan fick han dagslönen i handen vid arbetsdagens slut.

– Min son fick också veta att om han ville behålla jobbet så måste han hålla käft. Men trots allt blev han till sist avskedad, berättar den grekiska stålarbetaren och tittar ut genom rutan där Veijlebron skymtar fram i soldiset.

– Vi vidtog rättsliga åtgärder mot cateringföretaget med krav att de ska betala pension och arbetsgivarbidrag. Tack vare en bra advokat vann vi och pengarna betalades ut. Men min son är nu svartlistad på många arbetsplatser, säger Giorgios Sifonios.

Han förklarar att i Grekland är kollektivavtal på väg att mönstras ut. Regeringen har godkänt en lag som ger arbetsköpare på en stor del av arbetsmarknaden rätten att skriva avtal med grupper av anställda istället för med fackföreningarna.

– Sedan min som avskedats sökte han sig ut på sjön och han arbetar nu på ett skepp tillsammans med två-tre andra greker medan resten av de 40 i manskapet är importerad lågavlönad arbetskraft från Bangladesh och Filippinerna.

Efter en kort paus frågar Giorgios Sifonios om vi känner till EU:s Bolkesteindirektiv, det som i Sverige kallas Tjänstedirektivet.

– Direktivet ger arbetsköpare rätt att importera utländsk arbetskraft. I Grekland har det lett till import i tusental av lantbruksarbetare från Pakistan och Bangladesh. På byggen jobbar albaner, polacker, rumäner, kroater och bulgarer till samma lön som i hemländerna, förklarar Giorgios Sifonios och berättar att en bulgarisk arbetare i Grekland tjänar cirka 180 euro, motsvarande 1800 svenska kronor.

– För ett år sedan tjänade jag 1344 euro (cirka 13400 svenska kronor) i månaden. Jämförelsen berättar om den bomb som exploderat under den grekiska arbetsmarknaden genom att kapitalet utnyttjar billig arbetskraft, säger Giorgios Sifonios samtidigt som han beundrar de runda linjerna på bron över Lilla Bält.

Om några år kan han dra sig tillbaka med pension. Han arbetar nämligen inom ett yrke som på grund av det slitsamma arbetet omfattas av förtida pensionering.

– Men nu är också villkoren i vårt arbete på väg att ”normaliseras” med andra branschers, säger Giorgios Sifonios som själv arbetat 33 år i Elliniki Halivurja-verket. Dessförinnan arbetade han som murare.

För två år sedan kunde en stålarbetare gå i pension efter 37 års slit. Nu har det utsträckts till 39 år.

– När jag väl får pension kommer jag som resten av pensionärerna att tvingas leva på 250 euro (2500 svenska kronor) varje månad. Det beslutade regeringen tidigare i år på order av EU. För fem år sedan var pensionen 600 euro.

Blir han sjuk måste han numera själv betala merparten av utgifterna. I Aten har ett statligt drivet sjukhus kommit på en smart idé. Av sjukhusets sex våningar hyr ledningen ut de två översta våningarna till ett privat försäkringsbolag där deras försäkringstagare kan njuta av ”hälsospaa”.

Numera är det plånbokens tjocklek som avgör vårdens kvalitet.

– Den offentliga sjukvården har skurits ner jämt med fotknölarna. Den är riktigt usel och det råder brist på det mesta, till och med syrgas och elström, berättar Giorgios Sifonios.

– Ovanpå stora nedskärningar tidigare år har hälsovården och utgifterna för mediciner i år skurits ned med ytterligare 1,1 miljarder euro. Härom veckan protesterade anställda på flera statligt drivna sjukhus mot detta genom tidsbegränsade ockupationer av sina arbetsplatser.

Privatiseringar har duggat tätt i hela Grekland. Inget område är undantaget.

– Jorden, flygplatserna, pappersbruken, fruktodlingarna, energisektorn, vattenverken, posten, televerket och sjukvården, allt säljs ut till privata företag.

Medan bilen rullar genom Fyns landskap berättar Giorgios Sifonios om en kraftig försämring som drabbar varenda ung arbetande grek.

– Utifrån ett EU-diktat har den grekiska regeringen genomdrivit en lag som innebär att, oavsett om de är anställda i privat eller offentlig sektor så ges alla unga mellan 18-25 års ålder en enhetlig lön på 420 euro (4200 svenska kronor) i månaden.

– Enligt regeringen, arbetsköparna och EU ska alltså våra ungdomar arbeta, inte bara som löneslavar, utan som verkliga slavar, utbrister Giorgios Sifonios indignerat.
Sedan förklarar han att syftet med lagen är att ersätta äldre på arbetsmarknaden med en utsvulten hop av unga arbetare.

– Lyckligtvis har detta lett till våldsamma ungdomsprotester. Särskilt aktivt från medlemmar i MAS, frontorganisationen för studenternas kamp, förklarar den grekiska strejkledaren och tittar beundrande på bron över Stora Bält som minibussen just passerar.

– Jag var med och byggde den här bron, med armeringsjärn, inflikar en medpassagerare från Århus och Giorgios Sifonios nickar instämmande.

Sedan fortsätter han att berätta om hur motståndskampen organiseras mot alla nedskärningar i Grekland.

– Det är av största vikt att vi gör motstånd, för vår egen värdighet och för framtiden för ungdomen. Vi på stålverket kämpar inte ensamma. Hela samhället genomsyras av kamp. Det är PAME, den stora tvärfackliga fronten, som initierat sex generalstrejker och som har stöttat vår strejk. Samtidigt har de ledande krafterna i de grekiska centralorganisationerna legat märkvärdigt lågt.

– Från första strejkdagen på stålverket har det strömmat in bidrag från städer, småorter, universitet och skolor över hela landet, berättar Giorgios Sifonios.

För att utveckla kampen har de 400 strejkande arbetarna organiserat sig i fem kommittéer. En som samlar in stöd och sedan fördelar mat och pengar bland de strejkandes familjer. En annan kommitté ansvarar för propagandan, en tredje är Kvinnokommittén som utgörs av de strejkandes hustrur. Så finns det en fjärde kommitté som organiserar de strejkande som redan avskedats från arbetsplatsen och till sist finns en kommitté bestående av pensionerade stålarbetare.

– Samtidigt som vi blockerar fabriksporten håller vi stora konserter där kända musiker ställer upp och spelar gratis. Frekvent framträder där också teatergrupper. Vi har fått böcker från flera förlag så att vi kan bli underhållna och samtidigt klokare.

Giorgios Sifonios är övertygad om att de strejkande arbetarna kommer att besegra EU, arbetsgivarna och den grekiska regeringen.

– Vi kommer inte att köpa snacket om att vi alla sitter i samma båt, att vi alla måste dra in svångremmen i dessa svåra tider och det måste gå att hitta en kompromiss. Vi är tuffa och vi har alltid varit styvnackade, säger han.

Motorvägen går i en båge runt Köpenhamn och vi kan skymta stadens kyrktorn i fjärran. Passagerarna i minibussen gläder åt att snart kunna sträcka på benen. Men än finns tid för några avslutande ord från Giorgios Sifonios.

– Vi säger blankt nej till att betala kapitalismens kris. Vi motstår försöken att förslava oss. Vi har redan betalt lånen till EU tre- och fyrfaldigt, men ändå ska de tvinga oss att betala räntorna. Det är mycket lite av de pengar som EU och IMF har lånat ut till Grekland som har använts för att sätta hjulen i rullning i industrin.

– Vi räds ingenting längre. Så länge som det flödar in stöd i form av mat och pengar så länge fortsätter vår strejk.