Vägen framåt för Syrien

En alternativ bild av en komplicerad konflikt

Publicerad 30 juni 2011

För att försvara Syriens oberoende mot den pågående imperialistiska konspirationen måste demokratiska reformer genomföras och den nyliberala ekonomiska politiken överges. Det säger Syriens kommunistiska parti i sin analys av läget i landet.

Fakta och bakgrund
Syriens kommunistiska parti
  • Syriens kommunistiska parti, ofta benämnt med tillägget kallat Bakdash efter dess grundare, sitter i parlamentet och ingår i Nationella progressiva fronten. Det finns ytterligare ett kommunistparti i fronten, Syriens kommunistiska parti (förenat).
  • I Nationella progressiva fronten ingår totalt sju partier. Fronten leds av Arabiska socialistiska Baathpartiet, som enligt nuvarande konstitution också är den ledande kraften i staten och samhället.

Bilden av utvecklingen i Syrien är minst sagt ensidig i de stora svenska medierna. Proletären har varit i kontakt med Syriens kommunistiska parti för att få deras syn på den aktuella situationen och vägen framåt.

Nedanstående bygger på en längre summering från partiets centralkommittémöte 4 juni. Vi har också ställt frågor och fått svar direkt från Osamah Almaghout, ledamot i kommunistpartiets centralkommitté.

Detta ger en alternativ bild av det som händer i Syrien, som vi tror Proletärens läsare kan ha intresse av att ta del av.

För det första framhåller Syriens kommunistiska parti att det finns ett folkligt missnöje med försämrade levnadsförhållanden och med bristen på demokrati. Sedan i mars har många syrier varit ute på gatorna och demonstrerat utifrån vad kommunisterna kallar ”ett befogat missnöje”. När regimen bemötte de inledande demonstrationerna våldsamt, med döda och skadade som följd, ökade vreden.

Osamah Almaghout kritiserar de statliga medierna i Syrien för att de inte beskrev vad som verkligen hände.
Den uppkomna situationen utnyttjades av reaktionära krafter i landet för att försöka sprida protesterna och skapa kaos. De fredliga, icke våldsamma demonstrationerna ersattes så småningom med öppet våld.

Kommunisterna poängterar att de väpnade attackerna och terrorn mot poliser, säkerhetsstyrkor och armén, mot statliga byggnader och privat egendom och mot civila, inte kan ses som en spontan reaktion på regimens inledande övergrepp. Våldet var planerat och utfört av syriska oppositionella med stöd utifrån i form av pengar, vapen och högteknologisk kommunikationsutrustning.

Den bakomliggande orsaken till den utländska inblandningen handlar om Syriens roll i arabvärlden. Kommunistpartiet framhåller att landet fortsatt är det stora hindret för USA:s försök att skapa ett nytt Mellanöstern. Målet är ett regimskifte för att få Syrien att underkasta sig imperialismen och avbryta stödet till antiimperialistiska och antisionistiska motståndsrörelser, som libanesiska Hizbollah och palestinska Hamas.

Redan i oktober förra året varnade kommunistpartiet för en upptrappning av imperialismens attacker i form av politiska påtryckningar, militära hot, ekonomiskt sabotage och verksamhet i det fördolda med syfte att störta regimen.

Under de senaste månaderna har USA och EU, och inte minst den tidigare kolonialmakten Frankrike, ökat pressen på Syrien och bland annat infört sanktioner. USA:s utrikesdepartement har öppet förklarat att man stärker kontakterna med oppositionella syrier inne i landet och i exil.

Inblandade är också Turkiet, arabländer allierade med imperialismen som Saudi-arabien och Qatar liksom den ekonomiskt och politiskt inflytelserika familjen Hariri i Libanon.

I svenska medier har så kallade experter flera gånger påstått att både USA och Israel föredrar Bashar al-Assads styre i Syrien framför en regim bestående av exempelvis den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet.

Osamah Almaghout och kommunistpartiet tillbakavisa detta och menar att Muslimska brödraskapet numera är allierat med såväl USA som Turkiet. Inte minst spelar det sistnämnda landet en allt större roll för att påverka utvecklingen i Syrien, både genom att tillåta oppositionella att mötas i Turkiet och genom att stödja väpnade grupper.

Vad det gäller omvärderingen av Mus-limska brödraskapet hänvisar Osamah Almaghout till en diplomatrapport som offentliggjorts via Wikileaks.

I augusti 2006 rapporterade USA:s dåvarande Beirutambassadör, Jeffrey Feltman, om ett möte med den man som skulle bli Libanons premiärminister Saad Hariri 2007-2010.

Den ekonomiskt och politiskt mäktige libanesiska politikern berättade om hur hans nära vänner i den saudiska regimen tröttnat på Syrien. Lösningen är att ersätta Bashar al-Assads regim av ett gemensamt styre mellan avhoppare från regimen, som den tidigare vicepresidenten Abdel Halim Khaddam, och Muslimska brödraskapet.

Hariri förklarade att brödraskapet i Syrien inte alls är som Hamas utan mer att jämföra med det regerande, moderata AKP i Turkiet. Syriska Muslimska brödraskapet stöder till och med en fredsuppgörelse med Israel, förklarade Saad Hariri och uppmanade USA att tala med den avhoppade vicepresidenten i Paris och brödraskapets ledare i exil i London.

Faktum är att de oppositionskrafter som i dagsläget lyfts fram i väst är precis desamma som Hariri förespråkade. Ali Bayaouni, exilledare för Muslimska brödraskapet, har blivit så accepterad att han för ett par månader sedan skrev en artikel i brittiska The Guardian.

I det storpolitiska spelet i Mellanöstern finns en avgörande fråga där USA, Israel, Saudiarabien, Turkiet, libanesiska Saad Hariri och syriska Muslimska brödraskapet förenas mot den syriska regeringen. De förstnämnda ser Iran som det stora hotet i regionen, medan dagens Syrien är nära allierat med Iran.

Det är som Saad Hariri förklarade i ovan citerade diplomatrapport: ”Syrien är bara en bro till det större problemet, Iran, och dess nätverk av stöd för islamister, inklusive Hizbollah och Hamas…”

Hur ska Syrien komma ur krisen?

Kommunisterna menar att de som gjort sig skyldiga till dödande och terrorhandlingar ska bestraffas, men utan att det drabbar oskyldiga medborgare och de som fredligt uttrycker sina åsikter.

Dessutom krävs omfattande politiska reformer. Ett utvidgande av de demokratiska fri- och rättigheterna är en fråga som Syriens kommunistiska parti drivit i decennier.

Kommunisterna ställer sig positiva till flera av de åtgärder som hittills genomförts, som avskaffandet av undantagstillståndet, tillåtandet av demonstrationer, möjligheten för kurderna att bli medborgare samt utfärdandet av en allmän amnesti. Denna amnesti ”bör inkludera alla åsiktsfångar”, menar partiet.

Annat är kommunisterna kritiska till. Till exempel menar de att förslaget till en ny vallag borde skrivas om, då det finns delar i den som utgör en försämring jämfört med dagens situation.

Vidare menar de att det bästa sättet att genomföra den av presidenten utlysta nationella dialogen är att vidga pressfriheten. Detta skulle resultera i en bred opinions-yttring i de avgörande frågorna.

Men det viktigaste för att försvara Syrien mot imperialismen och de reaktionära krafterna är att fullständigt bryta med den ekonomiska politik som förts sedan 2005. Då antogs den tionde femårsplanen, som lade grunden för en liberalisering av ekonomin i enlighet med Internationella valutafonden och Världsbankens program. Kommunisterna var motståndare till åtgärderna redan då.

Liberaliseringen har lett till ökad polarisering av samhället, tvingat hårt arbetande människor ner i fattigdom och drivit många människor till ett utanförskap. Värst är det för bönderna, som både drabbats av den nyliberala politiken och bristen på vatten. Många har tvingats lämna sina jordar och istället bosatt sig i ”fattigdomsbältena” runt städerna för att försöka hitta en försörjning.

Den av imperialismen hyllade ekonomiska liberaliseringen har gynnat en liten del av den syriska borgarklassen, som i samarbete med det globala monopolkapitalet plundrat den syriska staten och det syriska folket. Kommunisterna konstaterar att dessa åtgärder till och med har spelat en mer omstörtande roll än de utländska påtryckningarna. Liberaliseringen har ju påverkat landets ekonomi och hela folkets levnadsförhållanden negativt.

Kommunistpartiet pekar på att flera krav som det kämpat för nu antagits av den nya regering som Basher al-Assad tillsatte i april. Bland åtgärderna kan nämnas löneökningar för de offentliganställda, höjda pensioner, sänkta dieselpriser och omvandlingen av tillfälliga anställningar i offentlig sektor till fasta jobb.

Staten måste fortsätta på den vägen och möta behoven från arbetarna, bönderna, egenföretagarna och de statsanställda. Istället för att förlita sig på utländska investeringar måste staten ta ansvar för att stärka den nationella produktionen, som det inhemska jordbruket och den offentliga sektorn.

Den samhällsekonomiska utvecklingen och hur de gemensamma resurserna fördelas spelar en nyckelroll för hur det kommer att gå i den pågående striden i landet, menar Syriens kommunistiska parti.