Ett liv på flykt

På tågstationen Ostiense i centrala Rom sover varje natt hundratals migranter. På morgonen körs de bort av polisen men på kvällen kommer de tillbaka. Det finns inget alternativ.

– Italien är inte bra för sådana som oss. Kanske för sådana som du, men inte för oss.

Det säger Manzoor, 16 år. Han kommer från Afghanistan och bor nu som många andra på tågstationen Ostiense i Rom. Han kom över den italienska gränsen genom att klamra sig fast under en lastbil. Det är livsfarligt men vanligt. Nu planerar han att så fort som möjligt ta sig vidare, på tågstationen kan man inte bo. Han tycker att det är märkligt att polisen kör bort dem när det inte finns några alternativ.

– Ge oss någonstans att bo så flyttar vi oss, säger vi till polisen. Men de säger att de inte kan göra något, berättar Manzoor.

Han vill så snabbt som möjligt ta sig vidare i Europa. Han säger som många andra i hans situation, att det inte finns någon framtid för honom i Italien.

Att situationen är problematisk är inget man försöker dölja. Det skulle antagligen inte heller vara möjligt. De många bostadslösa flyktingarna blir fler och fler och runt om i Rom växer kåkstäder fram och folk söker skydd i skjul och övergivna byggnader.

FN:s flyktingorgan UNHCR har riktat kritik mot Italiens flyktingmottagande och den italienska myndigheten för flyktingmottagande, Servizio Centrale dello SPRAR, erkänner bristerna i systemet.

– Vi har problem. Det finns boenden, men inte tillräckligt för att möta behoven. Det finns 150 platser för ensamkommande barn i hela Italien, och det räcker inte. Vi vet att många barn hamnar på gatan, säger Daniela Di Capua, en av de ansvariga för SPRAR.

Italien har inget enhetligt landsomfattande system för mottagande av asylsökande. Ofta läggs ansvaret för boende och sjukvård ut på entreprenad och drivs i enskilda små projekt av främst kristna grupper som inte når ut till alla. Som asylsökande är man ofta helt utelämnad till sig själv och därför hamnar många på gatan och spenderar dagarna på att åka runt mellan kyrkornas olika matutdelningar.

Totalt kan SPRAR erbjuda cirka 3000 platser för boende och det mest nödvändiga för asylsökande. Varje år kommer det närmare 30000 asylansökningar och att många hamnar utanför systemet blir uppenbart.

– Vi har blivit kritiserade i många år av Europaparlamentet och andra medlemsstater för våra dåliga förhållanden och minimumstandard. Vi vet att människor sover på gatan och att det är många som vi aldrig kommer i kontakt med, säger Daniela Di Capua.

Boendesituationen löses på olika sätt. I ambassadkvarteren i centrala Rom ligger välskötta trädgårdar och pampiga byggnader. Men ett av husen sticker ut. Den somaliska ambassaden har inte använts som ambassad på 20 år. Nu täcks den av banderoller som vädjar förbipasserande om hjälp och varenda fönsterruta är trasig.

Här bor cirka 300 somaliska migranter utan värme, el och vatten. Mat lagas över gamla konservburkar med brinnande t-sprit och många är sjuka men vet inte i vad. Några trasiga kristallkronor och högar av vackert inbundna böcker är det enda som vittnar om den forna lyxen på ambassaden. Nu håller taken på att ramla in i flera av de överbefolkade rummen.
Yusuf är 17 år och har bott på ambassaden i två månader.

– Det här är inget liv. Jag hade aldrig tänkt åka till Italien. Det var ingen som frågade om jag ville söka asyl i Italien, någon la ett papper med text på italienska framför mig och sa ”skriv ditt namn här”. Någon tog mina fingeravtryck. Och nu får jag inte åka till Sverige, som jag hade tänkt.

Han är inte den enda minderåriga som bor på ambassaden. Men enligt Yusuf spelar det ingen roll hur gammal man är, man får inte mer stöd av samhället för att man är under 18.

– Vi har ingen el och inget vatten. På gården har vi grävt ett hål som vi använder som toalett för det finns ingen annan. Vi bor 300 personer här och sängarna räcker inte till. Varje dag åker vi runt och köar vid matutdelningar. Jag kan tid och plats för alla matutdelningar i Rom. Men jag får inte gå i skolan.

Att få jobb är inte heller möjligt, enligt Yusuf. För att få en anställning måste man nämligen ha en bostadsadress och för att få bostad måste man ha ett jobb. Den övergivna ambassaden räknas inte, många har försökt uppge den som bostad när de söker jobb, men fått nej. Det är en moment 22 situation som gör det omöjligt att förbättra sin situation. En kille på ambassaden försöker sälja souvenirer till turister, men det ger bara någon enstaka euro om dagen och då missar han också matutdelningarna.

Nästan alla på ambassaden kan åtminstone några fraser svenska, Yusuf också. De har sökt sig till Sverige men skickats tillbaka till Italien eftersom det är där deras fingeravryck först togs och därmed det landet där de har rätt att söka asyl. Ändå kommer många att försöka igen.

– Dublinförordningen är som aids. Har man väl fått det blir man aldrig av med det och det gör en paralyserad. Man kan inte göra något åt sin situation, säger Yusufs kompis Carmelo, som också bor på ambassaden.

Det är ett stående skämt, att man smittas av Dublinförordningen. Trots ”smittan” är det många som försöker lämna Italien. Flera gånger i veckan är det någon som packar en ryggsäck och beger sig från ambassaden för att ta sig till norra Europa. Men de flesta kommer tillbaka. När man är ”Dublin” får man ingen advokat när man vill söka asyl och bedömningen går snabbt och man skickas tillbaka till landet som har ens första fingeravtryck.

När de gäller minderåriga är lagstiftningen lite annorlunda. Man ska få välja vilket land man vill söka asyl i, det behöver inte vara det första land man kommer till.

Men precis som Yusuf har de flesta unga killarna på ambassaden sökt asyl i Italien utan att de förstått vad det innebar. Och när fingeravtrycken väl är tagna spelar det ingen roll att Yusuf egentligen var på väg till sin storasyster i Sverige eller att Carmelo egentligen ville till Norge.
Yusuf har tänkt åka ändå. Han tycker att det är värt att prova, även om han är säker på att han kommer skickas tillbaks. Att bo kvar i Rom är inget alternativ.

Text: Linn Bursell
Arbetar som barnskötare och frilansar som journalist med fokus på migrationsfrågor.

Foto: Fia Persson
Frilansfotograf