”Splittra inte Belgien”
En nation, två språk, två regioner och en växande separatism. Hur nära är en delning av landet? Vilka krafter ligger bakom separatismen? Proletären har mött en av de unga belgare som kämpar för ett enat Belgien. Aurélie Decoene är ordförande för Comac, ungdomsförbundet till det kommunistiska och tvåspråkiga partiet PvdA/PTB (Belgiska Arbetarpartiet).
Comac motsätter sig en delning av landet och menar att de separatistiska strömningarna helt enkelt är ett sätt att skapa en syndabock, i detta fall Vallonien, stärka flamländskt kapital och splittra det belgiska folket som annars kunde ha stått enade mot nedskärningar och besparingar.
Vi träffar Aurélie Decoene på solidaritetsfestivalen Manifiesta, som organiseras av Belgiska Arbetarpartiets veckotidning Solidaire och dess sjukvårdsorganisation Medicin för Folket. Det är lördagskväll och festivalen har med ca 7500 deltagare varit en fullständig succé. Aurélie Decoene är förstås trött men nöjd när vi sätter oss ner för att diskutera delningen av landet och den senaste tidens öppning i regeringskrisen.
– Vi måste kritisera både nationalisterna och överenskommelsen mellan de övriga partierna! Socialdemokraterna och de andra partierna borde aldrig ha gått med på någon överenskommelse överhuvudtaget, det är nationalisternas program till 80 procent.
Hon menar att det är mycket prestige med i spelet. Det konservativa nationalistpartiet N-VA (Nya flamländska alliansen) vägrar ge med sig, samtidigt som de övriga partierna nu vägrar att ge N-VA inflytande. Resultatet blir ett maktspel med folket som förlorare. Regeringsproblemet bottnar nämligen också i den ekonomiska krisen.
Belgien är ett splittrat land på flera plan och den växande skuldkrisen ställer myndigheter mot myndigheter, partier mot partier och slutligen arbetare mot arbetare.
En stor del av den belgiska samhällssektorn är redan uppdelat efter språk. Det finns två universitetssystem och många myndigheter är redan uppdelade. Dessa olika delar av det belgiska samhället ställs nu mot varandra och framförallt är det den fattigare och mindre industrialiserade fransktalande delen, Vallonien, som pekas ut som ”bidragstagaren”.
Den flamländska borgarklassen anser sig bära den vallonska befolkningen under armarna och man utnyttjar givetvis situationen till att sprida rasistiska strömningar bland flamländska arbetare, mot såväl invandrare som valloner.
En överenskommelse mellan de socialdemokratiska partierna och högerpartierna skulle förhindra att de mer radikala nationalistpartierna får inflytande men samtidigt skulle även en överenskommelse komma att vara en förberedelse för en kommande hårdhänt krispolitik.
• Vilka tjänar då på en delning av Belgien?
– Det flamländska kapitalet tjänar mest på en delning. Men bakom dessa finns även tyska intressen.
Belgien, och då framförallt Flandern, domineras av tyskt kapital. Därför kan Flandern heller aldrig bli ”självständigt” som separatisterna vill. Man kommer att fortsätta vara uppknutet till framförallt Tyskland, säger Aurélie Decoene.
– De största förlorarna blir Vallonien, men konsekvenserna kommer att bli stora för hela landet.
– Bland partierna är det förstås N-VA som tjänar mest. De kommer att kunna genomföra högerreformer betydligt lättare.
Aurélie Decoene förklarar att till och med de vallonska socialdemokratiska partierna börjar röra sig mot separatism, som en sorts reaktion på den flamländska separatismen.
Comac jobbar hårt med att motbevisa denna ”vänsternationalism”, som bland annat riskerar att splittra upp de än så länge enade fackföreningarna. Bland arbetare finns redan idag en allt starkare separatism, framförallt på den flamländska sidan. Den bottnar i en klassisk ”härska genom att söndra”-politik där flamländska arbetare lägger skulden för krisen på de ”lata och bortskämda” vallonerna.
• Hur kämpar Comac mot separatismen och hotet om splittring?
– Först och främst måste vi själva se till att vi är medvetna om situationen, fortfarande underskattar många faran med en splittring. Det kommer drabba den revolutionära rörelsen och Belgiska Arbetarpartiet hårt.
– Sedan måste vi också vända oss mot regeringssituationen och det faktum att ingenting händer där. Vi var med och lanserade det vi kallade för Pommes Frites-revolutionen, då tiotusentals belgare tog till gatorna och krävde en lösning på krisen. Vi måste helt enkelt visa att det går att slå tillbaka!
– I Comac försöker vi också anordna mycket gemensamma aktiviteter för valloner och flamländare. I Bryssel, som är en tvåspråkig stad, har vi sociala aktiviteter över språkgränserna och allt vi gör, försöker vi göra tvåspråkigt.
Festivalen Manifiesta som vi befinner oss på är ett utmärkt exempel. Vakterna vid inträdet hälsar oss välkomna på både flamländska och franska. Alla skyltar vi ser är på båda språken och alla föredrag är dubbade, ofta åt båda hållen i omgångar. Det är viktigt att inget av språken särbehandlas.
Överallt på festivalen träffas människor som aldrig skulle ha träffats annars. Erfarenheter delas och många inser nog att de har allt gemensamt utom språket och kanske kindpuss-sedvänjan som konstigt nog skiljer sig åt mellan de olika delarna av landet.
– Manifiesta handlade från början egentligen inte om splittringen, men festivalen har blivit ett bevis för att det går att föra ihop människor över språkgränserna. Även N-VA försökte samla till festival men lyckades inte dra lika mycket folk som vi!
När man pratar om Belgien är det svårt att inte komma in på EU. Belgien och Bryssel utgör själva hjärtat av unionen och situationen i landet är egentligen tvetydig för EU-anhängarna.
• Hur ser du på EU:s roll i splittringen av Belgien?
– Det finns en strävan efter ”regionernas Europa”, en linje som bland annat Tyskland delvis företräder. En delning av Belgien skulle gynna denna strävan och EU skulle stärkas av att strukturer splittras och länder inte längre fungerar som länder. Samtidigt ser många splittringen som ett misslyckande för EU. Vad ska till exempel hända med Bryssel?
Det är onekligen svårt att se hur en splittring rent praktiskt skulle gå till. Bryssel är en tvåspråkig stad och tillika EU:s huvudstad. Troligtvis skulle EU inte tillåta en fullständig splittring men någon sorts uppdelning ser ut att ligga för framtiden, menar Aurélie, som ändå ser hopp i att det trots allt finns en rörelse som vill försvara Belgiens enhet, vilket inte minst visats under festivalen Manifiesta.
– Man närmar sig känsliga frågor och motsättningarna ökar. Samtidigt känner många att något är fel, men det räcker inte. Folk måste göra något också!