Varför vann Putin valet?

På ett valmöte vädjade Putin till stämningen hos den ryska befolkningen. Trots att Putin själv representerar den uppåtstigande ryska borgarklassen anknöt han i valrörelsen till många ryssars hat mot de nyrika oligarker som plundrade det upplösta Sovjetunionen in på bara skinnet.

I ett tal inför tusentals anhängare gick han till angrepp på den västvänliga delen av oppositionen som han anklagade för att åter-upprätta ”en oligarkisk regim som uteslutande baserar sig på lögner och korruption”, som en anspelning på den smala elit som hänsynslöst roffade åt sig på bekostnad av miljontals ryssar. Liksom vid tidigare val under 2000-talet har Putin i viss mån använt sig av vänsterretorik mot den västvänliga delen av oppositionen och lovat att bekämpa fattigdomen, något som tagit röster från kommunisterna.

För merparten av ryssarna innebar Jeltsin-eran, den tid som Putin skickligt distanserar sig från, ett enda stort svart hål med kaos, fallande medellivslängd, kapitalflykt, etniska stridigheter och ett fortsatt sönderfall av Ryssland som hotade hela den ryska federationens existens.

Kortsiktigt innebar detta att vissa skikt inom västerländskt affärsliv, som omedelbart vädrade snabba profiter efter Sovjets kollaps 1991, kände en stor frustration över det ryska kaoset, så stor frustration att Dagens industris ledarsida i mitten av 1990-talet hoppades på att Ryska federationens kommunistparti skulle segra över Jeltsin i valen. Hellre någon form av ordning än ingen ordning alls, tycktes Dagens industri mena.

Men för de västliga strateger som närde större planer än den omedelbart näraliggande profiten var det ryska kaoset bra, aldrig mer skulle Ryssland kunna utmana väst. Begreppet kreativt kaos kom att användas. Sett i det ljuset var det bara bra att Ryssland föll sönder och att lokala makthavare gav sig än större makt. Ett uppsplittrat Ryssland var målet, där regionala ledare tillsammans med stenrika oligarker bedrev egen in- och utrikespolitik.

Västvänlig
Den ryska borgarklassen var under 1990-talets början samtidigt ny och stapplande, oljepriset låg på 10 dollar fatet och borgarklassen behövde västvärldens stöd inför utmaningen att hindra en socialistisk återkomst.

Jeltsin representerade en svag borgarklass och gjorde därför i stort som väst ville. Därför var han populär i väst men lika populär som han var i väst kom han att bli impopulär i Ryssland.

Putin som representerar den nya ryska borgarklassens stärkande och stabiliserande kom att representera andra ambitioner än Jeltsin-erans underkastelse under väst. Stärkt av det faktum att hjulen återigen började snurra i Ryssland och att råvaru- och energipriser steg år för år stärktes den ryska borgarklassens och därmed Putins ställning under 2000-talet.

De planer på ett fortsatt förfall och uppstyckning av Ryssland, som den amerikanske strategen Brezinsky lade fram 1997 kom på skam. Putin gjorde sig populär genom att fängsla och åtala några av de värsta roffarna inom energisektorn.

Några roffare hade bedrivit en egen utrikespolitik och suttit i förhandlingar med amerikanska oljebolag, men detta skikt av stenrika oligarker saknade social bas. Putin som agerade i den mer nationella borgarklassens intresse hade inga svårigheter att peta bort några av oligarkerna som han ansåg gått för långt. Detta tillsammans med att de öppna kompradorpartierna inte kom in i duman ledde till att relationerna mellan Ryssland och väst kom att skärpas.

Ryssland ville och vill gå sin egen väg om än under borgerligt styre. Därav den tilltagande mediala fientligheten i väst gentemot Putin. Det handlar inte huruvida det förekommit valfusk eller ej, det har västvärlden aldrig brytt sig om när det gällt lydregimer i Asien, Latinamerika eller i Afrika.

Ryska federationens kommunistparti anklagar nu valkommissionen för att ha manipulerat ned KPRF:s siffror från 20 till 12 procent, och får stor publicitet i västmedia. Men samma västvärld avvisade unisont alla anklagelser som riktades mot siffrorna efter presidentvalet 1996, där Jeltsin vann med 53 procent mot presidentkandidaten från Ryska federationens kommunistparti Gennadij Zjuganovs 40 procent. Men eftersom Jeltsin var västvärldens alternativ så hördes inget ramaskri om valfusk och manipulationer den gången.

Märkliga argument
Undertecknad vet inte omfattningen av oegentligheter i själva valet, men i rapporteringen har hörts ett antal argument mot ryska parlamentsvalet som i sig är märkliga. I svensk radio konstaterades att sjuprocentsspärren för att komma in i duman är odemokratisk eftersom man stänger ute mindre partier från att komma i duman, ett argument som i sig är riktigt, men är detta något speciellt för Ryssland? I så fall skulle vartenda val som hålls i västvärlden dömas ut eftersom det finns spärrar mot småpartier i så gott som alla länder.

Speciellt hycklande är det när den ryska sjuprocentsspärren döms ut av liberalt patentdemokratiska kommentatorer här i Sverige. En sjuprocentig valspärr är exakt den siffra som den dåvarande folkpartiledaren Bertil Ohlin ansåg vara lämplig inför de svenska diskussionerna om enkammarriksdag för att stänga ute skp/vpk ur riksdagen. Samma sjuprocentsspärr kritiseras av ett USA som har enmansvalkretsar vilket innebär att ett nationellt parti kan få både 10 och 20 procent av rösterna utan att ha en chans att komma in i kongressen. Eller ta Natolandet Turkiet som har en tio-procentsspärr för att komma in i parlamentet.

”Administrativ resurs”
Ett annat märkligt argument för att döma ut just det ryska valet är att Putin och hans parti Enade Ryssland använt sig av ”den administrativa resursen”. Alltså genom att kontrollera statsmakten får man automatiskt ett antal röstande som alltid tenderar att rösta på de som innehar makten, som om det skulle vara något unikt för Ryssland. Skulle Putins användande av ”den administrativa resursen” i sig döma ut det ryska valet, så skulle inte ett endaste val under kapitalismen ha någon demokratisk giltighet. Borgarklassens kontroll och ägande innebär en enda stor ”administrativ resurs”, skulle någon svensk regering ens andas vänsterpolitik skulle borgarklassen omedelbart hota med investeringsstrejk, kapitalflykt samt att flytta utomlands.

Inför den svenska folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap använde företagsledare direkta hotelser mot valmanskåren. Hotelser som ”Röstar ni inte som vi vill flyttar vi utomlands!” duggade tätt. I logikens namn skulle vartenda val under kapitalistiska förhållanden kunna dömas ut om man använder samma måttstockar som man använder gentemot det ryska valet.

Mycket finns att säga om Putins Ryssland, men den västerländska kritiken andas hyckleri. Borgaren Putins ”brott” inför västvärlden är inte några eventuella valmanipulationer utan hans hävdande av Rysslands nationella suveränitet. Det är där skon klämmer, hos en västvärld som vill komma åt Rysslands naturresurser.

ERIK ANDERSON
Proletären 49, 2007


Valresultat i ryska valet
Enligt den ryska valkommission rapport hade Putins parti Enade Ryssland fått 64,1 procent av rösterna när 98 procent av rösterna var räknade. Ryska federationens kommunistiska parti (KPRF) hade vid samma tid fått 11,6 procent, Zjirinovskijs Liberaldemokraterna 8,2 procent och Rättvisa Ryssland (SR) 7,8 procent.

När 96 procent av rösterna hade räknats fick de mindre partierna följande resultat:

Agrarpartiet 2,4 procent, Jabloko 1,6 procent, Högerkrafternas union SPS 1 procent, Medborgarkraft 1 procent och övriga fick mindre än en procent.
 
I Moskva fick Enade Ryssland 53 procent och Ryska federationens kommunistparti 17 procent.