Vad vill Bushs efterträdare?

Att förknippas med Bush har beskrivits som det största problemet för republikanernas presidentkandidater. Samtidigt måste de försvara den sittande presidenten mot demokraternas angrepp. Detta tydliggjordes nyligen när republikanernas toppnamn, guvernör Mitt Romney och senator John McCain, i en debatt nästan rök ihop om vem som mest försvarat förra årets truppförstärkning i Irak.

I det stora hela betyder en ny republikan i Vita huset en fortsättning på den inslagna vägen. Både Romney och McCain avvisar kravet på en tidtabell för ett amerikanskt tillbakadragande. McCain, krigshjälten från Vietnam, anser till och med att det vore helt okej att stanna i Irak i 100 år. Båda två är Israel-vänner och anser att USA, med de medel som krävs, måste hindra Iran att skaffa kärnvapen.

Så här långt är McCain favorit.

Stöd från vapenindustrin
Vad vill då demokraternas kandidater, som högljutt kritiserat Bushs krigspolitik?

Senator Hillary Clinton går till val på att avsluta kriget i Irak. Men inte genom det omedelbara och totala tillbakadragande av trupperna som majoriteten av de demokratiska väljarna önskar. Hon föreslår att det ska ske under en femårsperiod och att USA där-efter ska ha kvar ”rådgivare” och ”säkerhetsstyrkor” i Irak. En fortsatt ockupation alltså, om än inte lika öppen.

Vänsterkommentatorer i USA varnar för att det påminner om Centralamerika på 1970- och 1980-talen, då supermakten på plats understödde och beväpnade den inhemska högerns blodiga krig mot de egna folken.

Ett problem för den idag krigskritiska Hillary Clinton är att hon hösten 2002, precis som merparten demokrater i kongressen, röstade för att ge Bushadministrationen rätt att angripa Irak. Hon försvarade också talet om Saddam Husseins massförstörelsevapen och kopplingar till al-Qaida.

Det mäktiga militärindustriella komplexet tror på Hillary Clinton. Hon är den kandidat som fått störst kampanjbidrag från vapen-industrin. Då Madeleine Albright är en av hennes utrikespolitiska rådgivare är krigsprofitörerna optimistiska. Som utrikesminister under president Bill Clinton var Albright ansvarig för en rad krigshandlingar, som attackerna mot Irak under hela 1990-talet och bombkriget mot Jugoslavien 1999.

Precis som Bush anser Hillary Clinton att Iran kan stå näst på tur. Hon kritiserade nyligen Barak Obama för att han utesluter en kärnvapenattack mot Iran.

Mot krig och för krig
Utmanaren senator Barak Obama har under kampanjens gång alltmer knappat in på favoriten ”Hillary”. En svart man som USA:s president skulle till och med vara ännu mer sensationellt än en kvinna på posten. Han stöds av kändisar som tv-stjärnan Oprah Winfrey och Caroline Kennedy, dotter till den mördade presidenten John F Kennedy.

I söndags valde Los Angeles Times att förespråka Barak Obama, trots att den politiska skillnaden mellan honom och Hillary beskrivs som hårfin. Det avgörande var att han aldrig stött Irakkriget.

Detta väcker sympati bland USA:s många krigsmotståndare. Obama var hösten 2002 politiker på delstatsnivå och behövde aldrig rösta för eller emot Bushs krigsresolution. Men han tog ändå ställning. I oktober det året talade han på en antikrigsdemonstration i Chicago.

Det var då. Efter att han 2005 blev senator i kongressen har krigskritiken mildrats. Idag säger Obama att han tänker ta hem soldaterna från Irak snabbare än Clinton. Under 2009 ska alla stridande vara borta. Men precis som sin motkandidat vill han att USA-trupp ska finnas kvar för att skydda amerikanska intressen och fortsätta kriget mot al-Qaida (läs det irakiska motståndet).

Bomba Pakistan!
Parellellt med Irak-nedtrappningen föreslår Obama en krigsupptrappning. Han har länge kritiserat Bush för otillräckliga insatser mot talibanerna och vill skicka ytterligare 7.000 soldater till Afghanistan. I höstas hävdade han till och med att USA ska kunna slå till militärt i Pakistan mot al-Qaida och talibanledare.

Precis som alla ledande politiker i USA är Obama Israelvän. De palestinska flyktingarna måste överge kravet på rätten att återvända, sa han nyligen. När Israel sommaren 2006 angrep Libanon försvarade Obama den israeliska regeringen. Han anklagade istället Hizbollah och motståndet för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Även om Barak Obama inte vill gå så långt som Hillary Clinton ifråga om Iran, så är hans utgångspunkt densamma. Det är supermaktens rätt att diktera Irans såväl som andra länders politik.

Visst ska det bli skönt att slippa Bush, och visst är en president som förespråkar snabba truppminskningar i Irak bättre än en som vill stanna i 100 år. Men ett personskifte innebär inget sys-temskifte.

Inför presidentvalet 2004 konstaterade Proletären att ”Presidenter går – imperialismen består”. Valet handlar om att utse vem av den härskande klassens representanter som ska leda USA. För det går inte att bli president utan uppbackning från storkapitalet.

2004 var det Bush som hade överlägset störst kampanjbudget. Denna gång är demokraterna Clinton och Obama som ligger i topp. Uppenbarligen finns starka krafter som anser att det bättre gynnar supermaktens intressen med en något mjukare imperialistisk framtoning och därför föredrar en demokrat i Vita huset.

PATRIK PAULOV
Proletären 6, 2008

• Vid Proletärens pressläggning är resultaten av supertisdagens tjugo primärval ännu inte kända.


Ett val för en miljard dollar
Om det är något som kännetecknar ett presidentval i USA är det att pengarna flödar. Den som inte har stöd av kapitalstarka krafter har inte en chans, vilket utesluter varje kandidat som utmanar det rådandet systemet.

Washingtonbaserade Centret för tillgänglig politik granskar löpande pengarullningen i den amerikanska politiken. Efter nio månaders kampanj har närmare 600 miljoner dollar samlats in. Fram till valet 4 november beräknas siffran stiga till 1 miljard dollar (över sex miljarder svenska kronor).

Så ligger kandidaterna till (siffror från 4 feb):
Hillary Clinton:     116 miljoner dollar
Barak Obama:     102 miljoner dollar
Mitt Romney:       88 miljoner dollar
John McCain:       41 miljoner dollar
Den största delen av bidragen kommer från finans-,  försäkrings- och fastighetssektorn. Också advokat- och lobbyorganisationer ligger högt.
Alla fyra får bidrag från vapenindustrin. Clinton har fått mest, 200.000 dollar, och Obama minst, 99.000 dollar.


"Det känns overkligt att se Bush, erövraren av andra folks naturtillgångar och energiresurser, dra upp riktlinjer för världen, utan att bry sig om hur många hundratusentals eller miljoner människor som dör eller hur många illegala fängelser och tortyrcenter som måste skapas för att nå dessa målsättningar
/…/Hela världen vet att han vill ha krig mot Iran, det är hans krig. Dessutom lovar han att amerikanska trupper ska stanna kvar i Irak i minst tio år till.
Vad som är värre är att de två partiernas huvudkandidater, som står på tur att efterträda honom, är oförmögna att råda bot på detta. Inte en enda av dem vågar att ens lite utmana denna imperialistiska praxis, som baseras på ursäkten av kamp mot terrorism, en ondska skapad av systemet själv och dess kolossala och obegränsade konsumtion…”