Vad väntar i Tyskland?

Varken den sittande regeringskoalitionen mellan socialdemokratiska SPD
och De gröna under ledning av Gerhard Schröder eller en regering
bestående av kristdemokraterna, CDU/CSU, och de liberala
fridemokraterna, FDP, under ledning av CDU:s ordförande Angela Merkel
fick egen majoritet. Nu återstår en politisk process utan given utgång.
Det kan bli en upprepning av det som kallas ”den stora koalitionen”
1966-1969 mellan SPD och CSU, eller en borgarkoalition eller en
koalition mellan SPD, De gröna och FDP. Oavsett vilken regering så
kommer den att fortsätta omfördela resurserna från fattig till rik.



Under sina sju år vid regeringsmakten har koalitionen mellan SPD och De
gröna genomfört det största antireform-paketet under hela
efterkrigstiden. Fem miljoner är arbetslösa, och klassklyftorna ökar.
Euromiljonärernas antal har ökat från 510.000 till 775.000. Den rikaste
tiondelen äger 47 procent av de tyska förmögenheterna medan den nedre
halvan inte redovisar några förmögenheter alls. Samtidigt hyllar de
internationella finansorganen den tyska utvecklingen.



Protestvåg mot Hartz IV

Koalitionen SPD-De gröna har attackerat asylrätten och de demokratiska
rättigheterna har inskränkts, allt under förevändningen att bekämpa
terrorismen. Tyskland för en aggressiv utrikespolitik där tyska
trupper, för första gången sedan andra världskriget, sänds utomlands
över hela jorden, dock inte till Irak. När Schröder pressade Merkel,
svarade hon att Tyskland under hennes ledarskap inte heller kommer att
sända trupp till Irak. Däremot har såväl Spanien, Norge och Tyskland
deklarerat att de kommer att fortsätta ha trupp i Afghanistan för att i
realiteten avlasta de amerikanska ockupationsstyrkorna där.



Efter de stora protester mot regeringens arbetsmarknadsreformer, Hartz
IV, samt nedskärningar i socialförsäkringssystemet, Agen-da 2010, hade
SPD förlorat kraftigt i elva efter varandra följande delstatssval.
Omedelbart efter förlusten i Nordrhein-Westfalen den 15 maj tog
Schröder det för tyska förhållanden ovanliga draget att tidigarelägga
valet till förbundsdagen. Kanslern motiverade nyvalet med att han inte
alltid kunde räkna med majoritet inom sin egen parlamentsfraktion.



Det ligger alltså en stupstockstaktik hos Schröder. Han säger till
väljarna: Antingen accepterar ni min (högerinriktade) politik eller så
överlämnas regeringsmakten till CDU och FDP och då blir det än värre.
Sedan dåvarande CDU-ledaren Helmut Kohl förlorade valet 1998 så har
kristdemokraterna och FDP positionerat sig kraftigt högerut. En grupp
ministrar som tidigare ansågs höra till det politiska mittfältet i CDU
befinner sig idag på den yttersta vänsterkanten i dagens CDU.  



Bort med skatt för rika

Den nya linjens män är en sådan som partiets finansexpert Paul
Kirchhof. Professor i Heidelberg och medlem i Merkels skuggkabinett.
Han föreslår en skattereform som bara provats i några östeuropeiska
länder där klassklyftorna växer snabbt. Kirchhof vill ha ”platt skatt”,
att alla med en inkomst på över 20.000 euro skall få en enhetsskatt på
25 procent. Det innebär att den högsta skattesatsen halveras, samt att
den progressiva beskattningen tas bort för de rika. Detta skall
finansieras genom avskaffande av skatteavdragen för OB-tilläggen,
reseavdragen och andra tidigare kompromisser till arbetarklassen. Alla
fattar vad detta innebär i negativ omfördelning.



Opinionen tog för givet att Kirchhofs uppfattningar delades av Merkel,
och kristdemokraterna fick se sina opinionssiffror falla. I
valpropagandan utnyttjade SPD kritiken mot Kirchhof. Det som sades bli
en promenadseger för CDU och FDP smälte bort.



Efter CDU:s debacle så framträdde Schröder som välfärdens främste
försvarare. Tidigare socialdemokratiska affischer med parollerna ”Ha
förtroende för Tyskland” ersattes av ”Rösta SPD – så att Tyskland
förblir socialt”. Känns likheten med Sverige igen?



Den socialdemokratiska valpropagandan fördömer med rätta Merkel och
hennes rådgivare som fanatiska motståndare till socialstaten. SPD vill
i detta framställa sig som det mindre onda alternativet. Men SPD:s
kampanj är cynisk och utstuderad. SPD har inte dragit tillbaka ett
endaste förlag från Agenda 2010 och han har inte presenterat någon
politik mot massarbetslösheten. Skulle Schröder bilda en regering
kommer hans nedskärningspolitik att fortsätta.



Under valkampen avslöjades att SPD:s finansminister Hans Eichel har en
hemlig sparplan för de kommande åren på 250 miljarder kronor om året.
Socialministeriet ska spara 110 miljarder genom bla lägre pensioner och
på arbetsmarknaden ska 35 miljarder sparas, troligen genom sänkt
a-kassa.



Bred koalition?

Samtidigt som den socialdemokratiska propagandan målar upp en hård
vänster-högermotsättning gentemot CDU så görs från SPD:s högerflygel
framstötar om en stor koalition med CDU för ”Tysklands bästa”. Allt det
som Schröder gjort i Hartz IV-planen och i Agenda 2010 har han fått
kristdemokraternas stöd för i parlamentets överhus.



Men den största delen av den tyska borgarklassen är skeptiska till en
återupprepning av den stora koalitionen 1966-1969. Här finns en 
oro för att de inre slitningarna inom såväl SPD som CDU skulle bli för
stora. Dessutom fruktar borgarklassen att en sådan koalition skulle
leda till en radikalisering som skedde åren 1966-1969. Under denna
period växte inte bara arbetar- och studentradikalism fram utan även
högerextrema NDP fick stora valframgångar.



På vänsterkanten fick ”Links-partei” nästan 9 procent av rösterna. En
stor framgång för valalliansen mellan tidigare östtyska Partiet för
Demokratisk Socialism, PDS, och förre SPD-ordförande Oscar Lafontaines
gruppering WASG. Valplattformen Linkspartei har gått ut i hård kritik
mot Schröders nedskärningar och har stort väljarstöd i de massor som
demonstrerat mot nedskärningspolitiken.



Men samtidigt skall sägas att i de delstater där PDS samregerar med SPD
så sitter de och administrerar tillämpningslagar på regeringsbesluten.
Oscar Lafontaine gör ingen hemlighet att han är och förblir
socialdemokrat och försvarade sitt samarbetet med att PDS har i ”alla
väsentliga delar ett socialdemokratiskt partiprogram…



med demokrati och fri marknadsekonomi, fri företagsamhet och vinst.”
Trots sin reformism har Linkspartei utsatts för en hetspropaganda i den
tyska monopolpressen som hatar allt som ens luktar socialism eller
fördelningspolitik.



Vänsterväljarna, de flesta människor som var ute och demonstrerade mot
Hartz IV, har stora förhoppningar på Linkspartei. Lafontaine tycks tro
att framgången för Linkspartei skall tvinga samman SPD och CDU i en
stor koalition. Förhoppningen är att en sådan skulle vara mindre
benägen att genomföra drastiska försämringar än de olika
blockalternativen. Erfarenheten från 1966-69 var att då fördes en
social reformpolitik.



Men i dessa dagar kräver den tyska borgarklassen en anti-reformprocess.
En process som endast besvaras genom en ökad kamp från tysk
arbetarklass.



ERIK ANDERSON

Proletären 38, 2005