Hoppa till huvudinnehåll
Av

USA vill dra in Libanon i kriget mot terrorismen

Allt fler ifrågasätter den libanesiska regeringens bild av Fatah al-Islam och tragiken i norra Libanon. Istället för att rikta anklagelserna mot Syrien är det Hariri-regeringens dubbelspel som pekas ut liksom USA:s och Saudiarabiens agerande bakom kulisserna.




I de svenska medierna är det framförallt den USA-stödda regeringens
beskrivning som förs fram, där Syrien görs ansvarigt för allt ont som
drabbat Libanon. Men det finns röster som ger en annan bild av
konflikten i Nahr el-Bared och som sätter händelseutvecklingen i ett
större sammanhang, även om de inte når ut lika brett.



”Vi stödjer sunniter mot shiiter”

Proletären påminde i förra numret om den amerikanske journalisten
Seymour Hershs avslöjande tidigare i år. I en intervju för CNN 25 maj
står Hersh fast vid att beväpningen av sunniextremister, däribland
al-Qaida-inspirerade Fatah al-Islam, är en del av USA:s strategi för
att bekämpa ”shiaextremismen”. Denna fiende definieras av supermakten
som libanesiska Hizbollah, Iran och Syrien. Och i förverkligandet av
denna strategi deltar Saudiarabien, som vill stärka sitt inflytande i
regionen, och den libanesiska regeringen, som gör allt för att inte
förlora makten.



Hersh ger en bakgrund för CNN:s tittare:

”Se här, den amerikanska rollen är väldigt enkel. Condoleezza Rice,
utrikesministern, har talat väldigt tydligt om den. Vi [USA] sysslar nu
med att stödja sunniter överallt vi kan mot shiiter, mot shiiterna i
Iran, mot shiiterna i Libanon, vilket är Nasrallah. Inbördeskrig. Vi
sysslar med att skapa ett sekteristiskt våld på vissa platser, i
Libanon i synnerhet…

När jag var i Beirut och gjorde intervjuer talade jag med [libanesiska]
tjänstemän som erkände att skälet till att de tolererade de radikala
jihadistgrupperna var att de ansågs utgöra ett skydd mot Hizbollah.
Fruktan för Hizbollah i Washington, och särskilt i Vita huset, är
akut…vi vill inte att Hizbollah ska spela en aktiv roll i den
libanesiska regeringen, och det har varit vår linje, i huvudsak, vilket
betyder stöd till Sinioraregeringen, trots dess svaghet…”



Taktiken att beväpna fiendens fiende är inte ny. Hersh jämför med USA:s
agerande i Afghanistan på 1980-talet. Då fick en ännu inte särskilt
känd sunniextremist vid namn Usama bin Ladin amerikanskt stöd för att
bekämpa Sovjetunionen.



Extremister benådades

Charles Harb, professor på det anrika American University of Beirut,
redogör i brittiska Guardian för hur kretsar inom den libanesiska
regeringen knöt band med militanta islamister i norr redan inför
parlamentsvalet 2005. Sunniledaren Saad Hariri ville försäkra sig om
stöd från de sunnitiska områdena kring Tripoli, där extremistgrupper
börjat få fäste hos en fattig och av regeringen i Beirut länge
försummad befolkning. Efter valet benådade den nya
parlamentsmajoriteten militanta sunniter, som fängslats efter
sammanstötningar med libanesiska armén fem år tidigare. Det är knappast
förvånande att en del av de frisläppta nu återfinns hos Fatah al-Islam.




Marcy Newman, gästprofessor på American University of Beirut, har
jämfört Hariris band till Fatah al-Islam med USA:s stöd till
al-Qaidainspirerade grupper i Irak. Dessa har attackerat civila shiiter
och anklagar dem för vara att otrogna, vilket har bidragit till
motsättningarna mellan sunniter och shiiter.



Frankensteins monster?

Det finns flera förklaringar till varför en grupp som delar av den
libanesiska regeringen stött nu hamnat i strid med och börjat bekämpa
samma regering.



En är att Fatah al-Islam blivit ett Frankensteins monster som vänt sin
herre ryggen, precis som nämnde bin Ladin tillslut gjorde mot USA. En
annan är att den svaga regeringen behövde striderna för att motivera de
pågående vapenleveranserna från USA.



Men ett stärkande av armén och säkerhetstjänsterna för motsvarande 280
miljoner dollar är knappast nödvändigt för att bekämpa några hundra
unga beväpnade män i Nahr el-Bared. Inte heller utgör de palestinska
flyktingarna i Libanon ett hot som ska bemötas med tunga vapen. Snarare
är det mot Hizbollah och grannlandet Syrien som USA önskar att vapnen
ska riktas.



Hur ser Hizbollah på konflikten i Nahr el-Bared?

Dess ledare, Hassan Nasrallah, slog i ett tv-tal i fredags fast att den
som attackerar den libanesiska armén eller säkerhetsstjänsten måste
ställas inför rätta. Men Nasrallah avvisade bestämt alla tankar på att
skicka in armén i det palestinska flyktinglägret, ett krav som
framförts av bland andra den kristna extremhögern. Det skulle endast
åter-uppliva smärtsamma minnen från inbördes-kriget, då tusentals
civila palestinier i lägren massakrerades.



”En regering måste agera som en regering, det vill säga arrestera
dessa människor och ställa dem inför rätta, inte sätta igång ett krig
mot terrorismen i Bush-stil och döda människor på gatorna”, sa
Nasrallah och manade till en lösning med politiska och juridiska medel.



”Den amerikanska handen”

Hizbollah och övriga libanesiska oppositionspartier har många gånger
kritiserat den libanesiska regeringen för att de låter sig styras av
USA.



Nasrallah pekade åter på ”den amerikanska handen” i
händelseutvecklingen i norr. Han varnade för att USA, genom
vapenleveranserna till armén, försöker dra in Libanon i kriget mot
al-Qaida och terrorismen. Ett anfall på Nahr el-Bared skulle endast
locka fler extremister till Libanon och destabilisera landet.



Men ett splittrat och sargat Libanon är, i USA:s värld, betydligt
bättre än en situation där den store fienden Hizbollah spelar en
ledande roll i landet.



PATRIK PAULOV

Proletären 22, 2007





Ett Mellanöstern i miniatyr

Libanon har cirka fyra miljoner invånare. 95 procent uppges
vara etniska araber. När det gäller religiös tillhörighet finns hela
arton olika religiösa samfund.



De kristna var enligt den senaste folkräkningen från 1932 i majoritet. Idag beräknas muslimerna utgöra 60-65 procent.



De kristna är uppdelade av maroniter, grekisk-ortodoxa, armenisk-ortodoxa, syrisk-katolska, kaldéer, protestanter m.fl.



Muslimerna är uppdelade i shiiter, sunniter, druser och allawiter. Där finns även en liten grupp judar.



Mångfalden har utnyttjats av utländska aktörer, som härskat genom att söndra.



Odemokratiskt valsystem

Redan på 1930-talet införde kolonialmakten Frankrike det
valsystem baserat på religiös tillhörighet, som än idag utgör grunden
för den libanesiska demokratin.



Det är ett komplicerat system med majoritetsvalkretsar (vinnaren tar
allt medan förlorarens röster går till spillo) kombinerat med ett
förutbestämt antal parlamentsplatser per religiöst samfund.
Fördelningen stämmer inte med befolkningsstrukturen. Tex har kristna
och muslimer lika många mandat, trots att de senare är 50 procent fler
än de förra. Valsystemet stänger ute sekulära partier med stöd från
olika religiösa grupper. När kommunistpartiet 1996 fick tolv procent av
rösterna gav det noll mandat.



Det finns också en förutbestämd uppdelning av de högsta politiska
posterna, där presidenten ska vara kristen maronit, parlamentets talman
shiamuslim och premiärministern sunnimuslim.



Vem är vem i libanesisk politik?

Den libanesiska inrikespolitiska situationen är idag starkt polariserad mellan de två huvudsakliga politiska blocken.



• 14 marsrörelsen utgör den nuvarande regeringen, vars folkliga stöd är
svagt. Den för en nyliberal politik, i enlighet med Internationella
valutafondens  direktiv, har nära band till USA och är starkt
fientlig till Syrien.



Här ingår Framtidsrörelsen (sunniter) som leds av Saad Hariri och
premiärminister Fouad Siniora, Progressiva socialistpartiet (druser)
som leds av Walid Jumblatt samt kristna extremhögerpartier som
Libanesiska styrkorna och Falangisterna, de sistnämnda ökända för
samarbetet med Israel i massakrerandet av palestinier under
inbördeskriget 1975-1990.



• Oppositionsalliansen anklagar Siniora-regeringen för att sakna
folkligt stöd, vara styrd av USA samt vara oförmögen att lösa den
ekonomiska kris som slår hårt mot libaneserna. Oppositionen menar att
det allvarliga läget i landet kräver en bred samlingsregering eller
nyval.



Libanons starkaste parti är Hizbollah (shiitisk rörelse med social
verksamhet och en väpnad gren),  som leds av Hassan Nasrallah.
Stödet växte, även bland sunniter och kristna, efter att Hizbollah
slagit tillbaka Israels anfall förra året.



Övriga stora oppositionspartier är Amal (shiiter), som leds av
parlamentets talman Nahib Berri samt Fria Patriotiska Rörelsen (kristna
maroniter), som leds av förre generalen Michel Aoun.



När oppositionens anhängare från 1 december och framåt belägrat
regeringsbyggnaderna i Beiruts, har reportrar på plats inte kunnat
undvika att nämna klassfrågan i motsättningarna. Shiiterna, Libanons
enskilt största grupp, är av de tradition också den fattigaste. Många
av Aouns anhängare kommer från den kristna underklassen. Och mot dem
står en regering ledd av Saad Hariri, Libanons rikaste man.



• Libanesiska kommunistpartiet förklarade i en intervju för Proletären
förra året, att oppositionen bättre företräder folkets intressen,
eftersom den går emot USA och dess agenda för Mellanöstern. Men partiet
kritiserar båda blocken för att de mobiliserar utifrån religiös
tillhörighet. Lösningen, enligt kommunisterna, är ett demokratiskt
system som inte baseras på de religiösa samfunden.



Palestinskt utanförskap

I samband med Israels bildande 1948 och sionisternas
organiserade fördrivning av palestinier, upprättades de första
flyktinglägren i Libanon. Idag finns cirka 400.000 registrerade
palestinska flyktingar i landet, varav drygt hälften lever i något av
de tolv lägren.



Palestinierna lever under svåra förhållanden. Diskrimerande lagar gör dem till andra klassens invånare i Libanon.



Libanesiska myndigheter har inte tillträde till lägren, som
administreras av palestinierna i samarbete med FN. Palestinierna har å
sin sida inget inflytande över libanesisk politik. I lägren är de
flesta palestinska fraktioner representerade, som Hamas, Fatah, PFLP,
DFLP, Islamiska Jihad med flera.



De libanesiska krafter som idag försvarar palestiniernas rättigheter är främst Hizbollah och kommunistpartiet.